Fram till nu har svensk forskning om segregation bara studerat vissa aspekter av detta gäckande samhällsproblem, trots att det finns många fler delar att lära oss mer om. Det här kan ha begränsat vår förståelse för segregationen – och hämmat våra försök att motverka den, skriver Ann Legeby och Lars Marcus, professorer i stadsbyggnad, på DN Debatt.
Enligt dem har forskningen om segregationen varit för snäv och därmed bidragit till en begränsad förståelse av ett av våra mest komplexa samhällsproblem.
”Svensk segregationsforskning har studerat ett tämligen begränsat antal aspekter av den byggda miljön – vilket även kan ha begränsat vår förståelse av segregationen, liksom försöken att motverka den,” skriver de.
Debattörerna efterlyser bredare forskningsansatser som inkluderar fler dimensioner av den byggda miljön än dagens fokus på upplåtelseformer. De menar att fysiska aspekter som byggnadstyper och lägenhetsstorlekar hittills negligerats.
De riktar även kritik mot hur segregationen definieras: ”Närmast alla studier är baserade på boendesammansättning beräknat för områden, vilket definierar problemet som boendesegregation. Området utgörs här oftast av officiella statistikområden som har mycket lite att göra med människors vardagsliv.”
I stället vill de se ett ökat fokus på det offentliga rummet – där människor möts i vardagen – och menar att detta kan förändra både vår förståelse av segregation och vilka åtgärder som är effektiva.
”Staten behöver ta ansvar genom att stödja kommuners fysiska planeringsarbete med kunskap om den byggda miljöns inverkan på segregation,” skriver de, och föreslår bland annat krav på konsekvensanalyser i stadsplaneringen.