LEDARE | Svenska myndigheter är pinsamt ineffektiva i arbetet mot kriminaliteten inom bygg.
Ansvaret vilar dock på främst på de politiska partierna som inte ger myndigheterna rätt förutsättningar.
Politiker, myndigheter och arbetsmarknadens parter: Lyft blicken och lär av Finland och Norge.
För en dryg vecka sedan levererades den årliga rapporten om arbetet mot arbetslivskriminalitet som sedan några år tillbaka bedrivs i samverkan mellan nio olika myndigheter. Samordningsansvaret ligger på Arbetsmiljöverket. Övriga myndigheter är Skatteverket, Polisen, Ekobrottsmyndigheten, Försäkringskassan, Migrationsverket, Jämställdhetsmyndigheten, Arbetsförmedlingen och Åklagarmyndigheten.
Personligen lämnade jag presskonferensen på World Trade Center med blandade känslor. På pluskontot kan man notera att det finns ett djupt och äkta engagemang från de berörda myndigheternas sida. Flera myndigheter kunde också redovisa positiva siffror när det gäller antalet kontroller och utdelade sanktionsavgifter, även om förbättringarna i många fall var blygsamma.
Bakom alla siffror kunde man också spåra en äkta frustration över att man inte lyckas bättre
På sedvanlig myndighetssvenska tecknades bilden i torra fakta. Från polisen (NOA) rapporterade Kristian Halldin att den kriminella ekonomin årligen omsätter cirka 100 – 150 miljarder kronor. Ekobrottsmyndigheten, genom Anna-Karin Hansen, fyllde på och menade att oredovisade (svarta) inkomster uppgår till cirka 97 miljarder kronor årligen vilket kan översättas till cirka 26 miljarder kronor i skatteförluster. En liknande bild förmedlades av övriga myndighetschefer som samstämmigt menade att ”arbetslivskriminaliteteten leder till osund konkurrens”, att ”enbart reaktiva kontroller inte räcker” och att man framåt behöver ”fokusera på aktörer som gör mest skada” via så kallat riskbaserat urval.
Bakom alla siffror kunde man också spåra en äkta frustration över att man inte lyckas bättre. Ja, varför lyckas man inte bättre? Först som sist måste upprepas att med den svenska (i praktiken nordiska) arbetsmarknadsmodellen är ansvaret delat mellan myndigheter och arbetsmarknadens parter. Sedan 1930-talet råder i Sverige en så kallad ”partsautonomi” vilket betyder att det är parterna som självständigt reglerar villkoren för löner, trygghetsförsäkringar och till del också pensionsvillkor. Med mandatet att reglera villkoren följer också ett ansvar att tillse att villkoren efterlevs. Det ska ske via ”övervakning och kontroll”.
Fusket är i båda fall gränslöst avseende såväl löner som sociala villkor
Även om det förefaller irritera kollegorna på Storgatan 19 ber jag att få upprepa att bevakningsdelen av uppdraget fungerar illa. På den kommersiella byggmarknaden råder djungelns lag, i synnerhet bland de hängavtalsbundna företagen, något som Byggföretagen, en smula märkligt, ensidigt menar är de berörda fackföreningarnas ansvar. Men läget är inte mycket bättre när det gäller Byggföretagens egna medlemmar. Såväl Byggmarknadskommissionen, som lämnade sin slutrapport 2022, som Veidekkes fördjupande bolagsanalyser visar entydigt att problemet är kopplat till själva bemanningen (längre ned i UE-kedjan) av ett projekt och alldeles särskilt användningen av utländsk arbetskraft.
När yrkesarbetarna kommer från utlandet och saknar facklig tillhörighet spelar det ingen roll om vi talar om ett svenskt AB eller ett utlandsregistrerat. Det spelar heller ingen roll om ett företag med dessa kännetecken är medlemmar i Byggföretagen eller endast har hängavtal. Fusket är i båda fall gränslöst avseende såväl löner som sociala villkor. Från utlandsregistrerade bolag är det idag dessutom vanligt med så kallade ”falska företagare”, det vill säga yrkesarbetare som egentligen inte är företagare men som tvingas till att fakturera sin arbetsgivare för att alls få ett jobb. (Vid utstationering är detta olagligt. Utstationerad arbetskraft måste vara anställd.)
Och det fungerar som bekant sisådär. I all synnerhet om man jämför med Finland och Norge
Men ansvaret delas som bekant med myndigheterna vars uppgift är att driva in skatter och sociala avgifter, att säkerställa att de människor som vistas i Sverige har arbets- och uppehållstillstånd, att gällande arbetstidsregler efterlevs och att inte företag används som brottsverktyg. Och det fungerar som bekant sisådär. I all synnerhet om man jämför med Finland och Norge.
I grannlandet Norge finns en lång tradition av ett nära samspel både mellan arbetsmarknadens parter och berörda myndigheter. (Som exempel är man helt ense om att begränsa antalet underentreprenörsled.) Medan våra sju svenska A-krimcenter fortfarande brottas med sekretesshinder och byråkratiska barriärer samverkar norska myndigheter sömlöst. Som komplement till kollektivavtalet finns en lagstiftning om ”lönestöld” som blivit till stöd för särskilt utsatta. Och som NRK rapporterade om den 4 april aviserar regeringen nu en räcka nya åtgärder: Framåt ska Arbeidstilsynet (motsvarande Arbetsmiljöverket) kunna utfärda böter på plats. Tunga böter, upp till tre miljoner norska kronor ska kunna utdelas till fuskande företagsledare, information om fusk ska kunna hämtas från utredande tredjepartsföretag och mandatet att forcera låsta lokaler samt ta dokument i beslag utökas.
I Finland samordnas arbetet av Skatteverket vilket markerar att frågan primärt handlar om ekonomisk brottslighet, inte arbetsmiljö
Men frågan är om det inte är Finland som visar vägen. Sedan 2015 måste alla som arbetar och vistas i landet från dag 1 ha ett skattekort. Men det stannar inte där. I en färsk studie från KTH, som refererades i SvD den 5 april beskrivs de djupare mekanismerna bakom det finska arbetssättet. Nyckeln till framgång menar forskarna heter samverkan och forskning. I Finland samordnas arbetet av Skatteverket vilket markerar att frågan primärt handlar om ekonomisk brottslighet, inte arbetsmiljö.
En särskild enhet inom det finska Skatteverket sammanställer data från åtta olika myndigheter. Utifrån dessa data analyseras alla bolag som ingår i offentliga upphandlingar. Fuskande företag spärras. Tack vare samverkan och ett ingripande arbetssätt får upphandlande enheter inom kommunal och statlig verksamhet ett operativt stöd att undvika kriminella bolag.
Där svenska myndigheter fortfarande hindras av GDPR väljer Finland att tolka integritetslagstiftningen annorlunda
Sedan år 2000 finns ett nära samarbete mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer inom bygg för att bekämpa fusk. Där svenska myndigheter fortfarande hindras av GDPR väljer Finland att tolka integritetslagstiftningen annorlunda. Vidare finns i Finland forskningsinstitutet HEUNI som fokuserar på arbetslivskriminalitet, människohandel och grå ekonomi vilket ger en kort väg mellan forskningsresultat och ny lagstiftning.
KTH:s rapport avslutas med ett antal förslag till Sveriges politiker och myndigheter:
# Undersök vilka finska lagar som kan implementeras och utvecklas i Sverige.
# Analysera det finska konceptet för samordnad ”fenomenbaserad offentlig förvaltning”.
# Flytta det samordnande ansvaret från Arbetsmiljöverket till Skatteverket.
# Satsa på systematisk forskning om byggkriminalitet efter samma mönster som eller varför inte i samarbete med HEUNI.
Både Norge och Finland visar vägen för ett mer effektivt arbete mot arbetslivskriminalitet. I nästa årsrapport från de samverkande myndigheterna hoppas jag få läsa att man tillsammans med politiker från arbetsmarknads- och civilutskottet gjort studieresor till Norge och Finland med syfte att lära. Att myndighetscheferna istället för att vika undan varje gång GDPR förs på tal sökt lösningar som samtidigt tillgodoser personlig integritet och behovet av ett effektivt arbetssätt. (Det går.)
Dagens nyckelord: Samarbeta!
Skulle vi dessutom få läsa att Byggföretagen och Byggnads, istället för att ständigt tjafsa med varandra, inlett ett nära och konstruktivt samarbete i dessa frågor, ja då kanske det äntligen kan börja hända något. Dagens nyckelord: Samarbeta!
Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se
Kommersiell direktör, Veidekke