LEDARE | Det får konsekvenser när svårt psykiskt sjuka inte får den hjälp de behöver.
Vi vill inte att en svårt sjuk person ska bli hemlös, men resultatet blir ofta det – vi måste skydda övriga hyresgäster.
Det behövs en ny psykiatrireform värd namnet.
I SvD den 23 mars säger polisförbundets ordförande Katharina von Sydow att samhället sviker de sjuka och deras anhöriga samt att facket nu kräver mer resurser till psykiatrin. Jag håller med till fullo. Slutsatsen baseras på en undersökning där en av poliserna säger så här:
”Det körs människor som har uppenbara psykoser m.m. till akuten flera gånger i veckan i mitt område. De är hemma i sin bostad innan vi hunnit avrapportera ärendet. Psykiatrin är oerhört underdimensionerad.”
Samtidigt har pendeln svängt från en alltför omfattande tvångsvård till en väldigt slapphänt inställning där de sjuka själva ska ta ansvar för att ta emot slutenvård
Det kanske inte är så konstigt att det inte finns plats i vården. I slutet av 1960-talet hade vi som flest vårdplatser inom psykiatrin, nästan 40 000, jämfört med cirka 4 200 som vi har idag, med en större befolkning. Samtidigt har pendeln svängt från en alltför omfattande tvångsvård till en väldigt slapphänt inställning där de sjuka själva ska ta ansvar för att ta emot slutenvård. I ett land som så ivrigt reglerar fullt kapabla medborgares liv i andra aspekter är det lite märkligt. Framförallt är det missriktat.
Det får såklart konsekvenser när svårt sjuka personer inte får den hjälp de behöver. Familjer slits ut och isär, grannar lever i rädsla, några utför vansinnesdåd för att få hjälp och sjuka som stör blir hemlösa och döms till ett liv i misär.
Vi vill inte att en svårt sjuk person ska bli hemlös, men resultatet är oftast just det. Vården finns inte där och vi måste skydda övriga hyresgäster och vår personal
Som fastighetsägare möter vi grannarna, familjerna, polisen och så klart den svårt sjuka personen som vägrar ta emot hjälp. Grannarna är rädda för sin egen och barnens säkerhet, de kan inte sova och orkar till slut inte bo kvar. Anhöriga har oftast prövat allt och orkar inte mer. Poliserna vi möter kör skytteltrafik som de vittnar om i rapporten. Vi vill inte att en svårt sjuk person ska bli hemlös, men resultatet är oftast just det. Vården finns inte där och vi måste skydda övriga hyresgäster och vår personal.
Vi har träffat många olika personer för att bygga kunskap och påverka. Det är svårt att förstå varför inget politiskt parti trots flera mord inte reagerar kraftigare. Inte ens när en nationell psykiatrisamordnare mördas framför ögonen på den samlade politiska eliten under Almedalsveckan orkar man lyfta blicken och se spåren av elände som bristen på vårdplatser orsakar. Efter morden i Örebro reduceras lösningen till låsta skollokaler och förbud mot vissa vapenmodeller.
Förhoppningsvis kan en sjuk person till slut leva i en egen bostad med stöd. Men många kan inte det och de måste få hjälp över tid
All välvilja i världen kan inte hjälpa en svårt sjuk person. Vi behöver en ny psykiatrireform värd namnet. Det behövs fler vårdplatser och det behöver bli lättare att tvångsomhänderta en svårt sjuk person. Med fler heldygnsplatser kan fler få hjälp. Förhoppningsvis kan en sjuk person till slut leva i en egen bostad med stöd. Men många kan inte det och de måste få hjälp över tid.
I dag kan vi med en fördjupad kunskap om psykiska sjukdomar också utforma vården med respekt för patientens livskvalitet.
Om du inte vill tro mig eller våra hyresgäster, tro på polisen. Och behöver ni ännu mer fakta; ta kontakt med vårdpersonal som arbetar på en psykiatrisk akutmottagning. De kan berätta mycket om patienterna de möter och deras behov.
Stefan Ränk
Koncernchef för Einar Mattsson, delägare i Bopol AB, som driver Bostadspolitik.se
Jag delar uppfattningen att det måste satsas på psykiatrin. Men att i en raljant ton prata om förslappning och längta tillbaka till institutionaliseringen från 1960 talet är i bästa fall obegåvat. I värsta fall är det en längtan även efter skallmätning, rankning av A-Barn och tvångssterilisering.
För att få någon nivå på den här typen av diskussion behöver man fundera över;
Vad var syftet med psykiatrireformen runt 1990
På vilket sätt försvann mycket av det tänkta boendestödet i reformen när den ekonomiska kraschen kom i början av 1990 talet.
Vad hände när de allmännyttiga bostadsföretagen glömde läsa första paragrafen i Allbolagen, samtidigt som de förlorade påtaglighetsrekvesitet där de kunde få en viss betalning för socialt ansvarstagande.