BOPOLPODDEN | Om var tjugonde lägenhet i nyproducerade bostadsrätter viks åt strukturellt hemlösa – då kommer det verkligen att göra skillnad. Rickard Stark, grundare av arkitektbyrån Okidoki, har länge arbetat med sociala innovationer och ligger nu bakom ”Femprocentmodellen”, ett sätt att skapa sociala bostäder i bostadsrättsform. Anna Bellman programleder och Viktor Mandel kommenterar.
Okidoki hade kunnat heta Hansson & Stark, men Fredrik och Rickard tycker inte att deras arkitektbyrå (som även Ola Serneke för länge sedan var inblandad i) är en ”efternamnsbyrå”.
– Vi känner oss mer besläktade med de andra. Det är en kulturell skillnad, menar Rickard Stark i podden.
Efternamnsbyråer kanske är lite ”mindre punkiga” – Rickard Stark har en bakgrund inom punken som sångare och gitarrist i 90-talsbandet Räserbajs, och även om det hade varit kul att spela i Roskilde, ”det har vi aldrig gjort” så känns en comeback väldigt långt borta.
– Det är preskriberat nu.
Punkaren blev arkitekt
Punkaren sadlade om och blev byggnadsantikvarie och arkitekt. Okidoki har i dag ett 40-tal anställda, ner från 50 under krisen, men siktet är inställt på ett hundratal när marknaden kommer igång igen. Och – när den gör det och bostadsrättsproduktionen kommer igång så kanske Femprocentmodellen kommer att användas.
– Vi har jobbat länge med social innovation, vi arbetade med bomässan Vallastaden i Linköping i fem år och då handlade det om att bygga mindre projekt, 20–40 bostäder. Då ställdes krav i markförsäljningsprocessen, både gestaltningsmässiga och sociala. Det där har vi tagit vidare.
Femprocentmodellen har testats i ett projekt i Västerås och utifrån lärdomarna därifrån har Rickard Stark, tillsammans med ett antal samarbetspartners, tagit idéerna vidare och strax före jul släppte de en rapport där Femprocentmodellen presenteras.
Grundtanken är alltså att fem procent av lägenheterna ska upplåtas åt strukturellt hemlösa.
– Det handlar alltså om gruppen som inte har någon social problematik. De kanske har haft en dålig skilsmässa, kanske har för låg inkomst för att klara inkomstkravet, kanske en betalningsanmärkning. Men de har arbete och kan betala sin egen hyra. De bor inte på gatan utan på soffor eller på andra-, tredje och fjärdehandskontrakt. Den gruppen är ganska stor, och de hamnar ofta mellan stolarna.
Krav i markanvisningsskedet
Kommunen eller en idéburen organisation som Stadsmissionen fungerar då som en mellanhand. Antingen hyr de lägenheten och hyr ut i andra hand, eller så köper de lägenheten och hyr vidare. Hyresnivån ska motsvara en brukshyra.
Och tanken är att kommunen i markanvisningsskedet ställer krav på att fem procent av lägenheterna ska upplåtas för sociala bostäder. Kommunen får på så sätt bra sociala bostäder i ett bra sammanhang. Utvecklaren får ner markpriset lite grann, och Rickard Stark menar att risken för sociala problem i föreningen är väldigt små, i och med att det rör sig om strukturellt hemlösa som i princip inte har några värre problem än att de inte har någon bostad.
Social housing är ett begrepp som många inte vill använda i Sverige, för att själva begreppet upplevs stigmatiserande. Rickard Stark har inga problem med det.
– Jag tycker att det är ett bra begrepp. Jag gillar social housing. Det är också bra för det skakar om lite grann och jag tror att man måste börja omvärdera de här begreppen i Sverige idag. Det finns fördelar också med social housing. Titta på hur det funkar i England; det är mycket mer ett klassamhälle men det som händer när du kommer till London är att du träffar människor från olika grupper i samhället. Det gör man ju inte i Sverige i dag, om man ska vara ärlig.
Bostadspolitik.se:s Viktor Mandel kommenterar:
– Ett spännande samtal. Fler och fler pratar om social housing, som länge har varit tabu i debatten. Man har i Sverige varit rädd för att prova och det har lett till att vi fortfarande står kvar med samma problem. I andra länder funkar social housing ganska bra.
– Femprocentmodellen är vällovlig och jag tror inte att det finns några juridiska eller praktiska hinder. Däremot är jag tveksam till den samhällsekonomiska effektiviteten i att använda den i nyproduktion som ju är det dyraste boendet vi har – samhällsekonomiskt bör det vara bättre om ekonomiskt starkare hushåll köper de bostäderna och samhället hjälper till med äldre boenden.