Boije: Thedéens påstående om normering av höjt skuldkvotstak är inte ordentligt underbyggt

 

DEBATT | Det empiriska stöd som riksbankschefen Erik Thedéen i Finansutskottet anförde som ett skäl för att inte ta bort den indirekta skuldkvotsgränsen i det utvidgade amorteringskravet håller inte, skriver Robert Boije, chefsekonom på SBAB.

Den 17 januari höll Finansutskottet ett öppet sammanträde med utfrågning om finansiell stabilitet. Temat för utfrågningen var stabilitet och makrotillsyn med särskilt fokus på de förslag som i november förra året lämnades av den kommitté som hade fått regeringens uppdrag att se över låntagarbaserade åtgärder i form av bolånetak och amorteringskrav. Ett av kommitténs förslag var att det andra – utvidgade – amorteringskravet kopplat till bolånets storlek som andel av hushållets bruttoinkomst (som infördes 2018) bör tas bort i ett första steg, för att sedan i ett andra steg, efter utvärdering, minska även det första amorteringskravet (som infördes 2016).

I dag är kravet 1 procent amortering på belåningsgrader mellan 50 och 70 procent, 2 procent på belåningsgrader över 70 procent och ytterligare 1 procent om lånet överstiger 450 procent av hushållets samlade bruttoinkomst. Kommittén föreslog samtidigt att ett tak införs för skulden motsvarande 550 procent av hushållets bruttoinkomst (men med en viss ventil för bankerna). Ett syfte med detta tak är att undvika en utveckling där bland en snabb skuldtillväxt som inte drivs av fundamentala faktorer gör de samlade skulderna för stora i förhållande till låntagarnas inkomster.

Figur: Andelen nya bolånetagare med skuldkvoter på olika nivåer 2011, 2017 och 2022

Källa: Finansinspektionen och Riksbanken
Anm. De runda ringarna avser medianen för skuldkvoten respektive år bland nya bolånetagare

I Finansutskottet ifrågasatte riksbankschefen Erik Thedéen utredningens förslag om att slopa det utvidgade amorteringskravet till den del det i dag i praktiken håller tillbaka storleken på de lån som hushållen tar i förhållande till sin samlade bruttoinkomst. Riksbankschefen öppnade visserligen upp för att luckra upp amorteringen kopplad till denna skuldkvotsgräns för att dämpa den negativa kassaflödeseffekten men varnade samtidigt för att höja den indirekta skuldkvotsgräns på 450 procent som kravet implicerar.

Det finns dock en alternativ och rimligare tolkning av vad diagrammet faktiskt visar

Hans huvudargumentet för detta är att en höjning av (den indirekta) skuldkvotsgränsen riskerar att bli normerande såtillvida att den av nya bolånetagare kan uppfattas som en gräns för vad man får låna och att de då tenderar att lägga sig nära denna gräns. Som stöd för denna farhåga visade riksbankschefen upp ovan diagram som han menar visar att införandet av amorteringskravet kopplat till en skuldkvotsgräns pressade upp nya bolånetagares bolån mot just gränsen på 450 procent (den röda grafen). Riksbankschefen tolkar alltså detta som att gränsen är normerande för bolånetagarna, det vill säga att många har lånat mer än vad de annars skulle ha gjort. Med den tolkningen skulle således en högre satt (indirekt) skuldkvotsgräns riskera att påverka nya bolånetagares beteende så att de höjer sina lån ytterligare enbart på grund av att gränsen höjts. Det finns dock en alternativ och rimligare tolkning av vad diagrammet faktiskt visar.

Till att börja med är det inte konstigt att graferna / fördelningarna har rört sig åt höger mellan 2011 och 2022 då räntorna har trendat ner så mycket som de har gjort. När räntorna sjunker trendmässigt är det naturligt att nya bolånetagares skuldkvoter stiger. Om man, som Finansinspektionen gjorde 2018, inför en lånerestriktion i form av ett amorteringskrav kopplat till en skuldkvotgräns på 450 procent (eller för den delen i stället hade valt att införa ett rent skuldkvotstak på 450 procent utan koppling till ett amorteringskrav) så är det inte konstigt att grafen fick det aktuella utseendet för 2022.

Lika viktigt är det att de argument som anförs för eller emot kommitténs förslag är väl underbyggda

Många av de nya bolånetagare som utan en sådan begränsning hade klarat bankernas kvar-att-leva-på-kalkyler (KALP) och hade kunnat ha en högre skuldkvot – det vill säga legat i den högra svansen i fördelningen – har nu i stället genom den införda begränsningen tryckts tillbaka bakom den indirekta skuldtaksbegränsningen. Det gör förstås att andelen med skuldkvoter upp mot 450 procent ökar just till vänster om begränsningen och är därmed inget tecken på normering. Däremot är det ett tydligt tecken på att lånerestriktionen är starkt bindande (se också figur 5.6 i professor Lars EO Svenssons uppsats ”Is Swedish Household Debt Too High”).

Det var bra och viktigt att Finansutskottet bjöd in till en välbehövlig hearing om nuvarande bolånebaserade åtgärder och de förslag som lagts av Kommittén om översyn av låntagarbaserade makrotillsynsåtgärder. Lika viktigt är det att de argument som anförs för eller emot kommitténs förslag är väl underbyggda.

Robert Boije
Chefsekonom på SBAB och doktor i nationalekonomi

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.