KRÖNIKA | Mot bättre vetande produceras i dag fortsatt bostäder och bostadsområden som inte lever upp till långa rader av forskningsbaserade slutsatser om vad som lägger grunden för mänskligt välbefinnande, skriver Jesper Lövkvist.
Andreas Cervenka beskriver i sin senaste bok – Fuskbygget – föredömligt hur bostadspriser, och den stora andelen av ekonomin som är knuten till värdet på bostäder, får allvarliga negativa konsekvenser. Han pekar på saker som minskat barnafödande, ungas och mindre bemedlades utelåsning från bostadsmarknaden, yrkesval, extremism, segregation. The list goes on. Hur alla dessa negativa konsekvenser överskuggas av frågan om den finansiella risken har sin parallell även när det handlar om hur vi producerar bostäder.
Och en marknad där priset på bostäder med ett atomurs driftsäkerhet tickar stadigt upp för varje år som går betraktas i princip som både ett axiom och sundhetstecken
Negativa följder av bostadsprisernas utveckling borde i väldigt mycket högre utsträckning oroa våra politiker. Alldeles oavsett var man befinner sig på den politiska skalan. Men nu vet vi ju att det inte är så. Det är faktiskt precis tvärtom.
Oerhört många av de här symptomen utelämnas ur diskussionen då de inte tillskrivs ett tillräckligt tydligt samband med kostnaden för att bo. Och en marknad där priset på bostäder med ett atomurs driftsäkerhet tickar stadigt upp för varje år som går betraktas i princip som både ett axiom och sundhetstecken.
Här kan man dra en parallell till hur diskussionen om produktionen av bostäder och stadsdelar ser ut. Och inte minst vilka problem ett suboptimerat system för nyproduktionen medför. Här är det istället frågan om kvantitet som kastar en kompakt skugga över precis alla andra potentiella problem som kan härledas, i alla fall till del, till den fysiska miljön.
Mot bättre vetande produceras i dag fortsatt bostäder och bostadsområden som inte lever upp till långa rader av forskningsbaserade slutsatser om vad som lägger grunden för mänskligt välbefinnande
Diskussionen om ekonomiskt risktagande blir även när det gäller nyproduktion superrelevant. För vem axlar egentligen de reella riskerna för bostadsbyggandet? Och vem har chansen att tjäna pengar på det respektive tar risken för att förlora pengar på det? Den frågan blir intressant först när man väger in alla aspekter som vanligtvis inte inkluderas i resonemangen och betraktar dem i ett längre perspektiv.
Bostäder finns i en kontext. De är en viktig och helt grundläggande komponent i konstruktionen av välfungerande livsmiljöer. Men det är knappast så vi hanterar produktionen av dem i dag. Även om det ligger i allas vårt gemensamma intresse som pensionssparare och samhälle i stort att skapa långsiktigt välfungerande bostäder och städer. Allt annat bäddar för mycket riskfyllda investeringar.
Hur väl dessa livsmiljöer fungerar är såklart beroende av deras kvalitet ur ett antal perspektiv, men också av hur väl det fysiskt gestaltade fungerar i samband med en lång rad andra faktorer. Det koordinerade samhällsbygget där vi, om det ska bli så bra som det har potential att bli, bör ta hänsyn till en väldig massa evidens. Något vi gör i alldeles för blygsam utsträckning.
För dagens samhällsbygge har inte tillstymmelse till den koordinering och samordning av intressentperspektiv som miljonprogrammet hade
Här har vi helt gått vilse när vi har brutit upp vårt sätt att fördela arbetsuppgifter och ansvar i förvaltningarna samtidigt som vi har snedfördelat de ekonomiska incitamenten för processens olika intressenter. Mot bättre vetande produceras i dag fortsatt bostäder och bostadsområden som inte lever upp till långa rader av forskningsbaserade slutsatser om vad som lägger grunden för mänskligt välbefinnande.
Vi fallerar redan på planerings- och styrningsnivå när det gäller att lägga det pussel för ”en god och jämlik tillgång till service, vård och omsorg, arbetsplatser, utbildning, kollektivtrafik, rekreationsområden, kultur, fritidsaktiviteter och mötesplatser” som Boverket talar om. Ingen har rätt att vara förvånad när vi då inte heller lyckas skapa bästa tänkbara förutsättningar för samma myndighets skrivning om ”social sammanhållning, integration, trygghet, rekreation och fysisk aktivitet”.
Medan vi är fortsatt upptagna med kvantitetsfrågan så fäster dessa brister och risker i snabb takt mer dynamit vid det bombbälte på samhällskroppen som Cervenka pratar om
Innan krisen slog med full kraft kunde man emellanåt höra röster som talar om att vi riskerade att skapa ett nytt miljonprogram. Det lät såklart i de flestas öron som något helt otänkbart att vi skulle kunna upprepa de misstag som begicks i dessa kolossprojekt av social ingenjörskonst. En mer nykter syn på saken är att vi sannolikt har fullt upp med att göra precis just det. Och fler därtill. För dagens samhällsbygge har inte tillstymmelse till den koordinering och samordning av intressentperspektiv som miljonprogrammet hade. I alla fall inte från offentligt håll.
Uppdraget att tillskapa x antal bostadsenheter trumfar precis alltid diskussionen om att uppnå de, i kommunens visionsdokument och strategier, uttryckta målsättningarna när det gäller kvalitet med avseende på gestaltning, hållbarhet och beständighet. Men också hur den fysiska gestaltningen ska kunna göra bästa möjliga jobb i en kontext där vi också tar hänsyn till alla dessa andra aspekter av mänskligt liv: Trygghet, välbefinnande, försörjning, meningsfullhet, fysisk och psykisk hälsa.
Medan vi är fortsatt upptagna med kvantitetsfrågan så fäster dessa brister och risker i snabb takt mer dynamit vid det bombbälte på samhällskroppen som Cervenka pratar om. Alltför dyra bostäder av bristfällig kvalitet i områden som saknar många av de kvaliteter som lägger grunden för hållbarhet, trivsel och välbefinnande på längre sikt. Vilket kommer att leda till ökade kostnader för samhället.
Inför det faktumet förefaller kommunerna fortfarande helt obrydda
Eftersom det är skattebetalare och pensionssparare som ovillkorligen kommer att stå för slutnotan är det här väldigt bad business för oss alla. Om du inte råkar vara en byggaktör med möjlighet att i dag lösa finansieringen av dina projekt det vill säga. För på många håll är kommunernas prutmån i kvalitetsfrågan just nu större än någonsin tidigare. Klondyke alltså för den som i kristid kan producera och sälja ”när det vänder”. Eller redan i dag hitta sluttagare vars avkastningskrav kalkylen kan möta. För kostnadsprutningen drabbar inte, annat än undantagsvis, utvecklarens projektvinst i samma mån som fastigheternas kvalitet. Och inför det faktumet förefaller kommunerna fortfarande helt obrydda.
Jesper Lövkvist
Delägare och kommunikationsansvarig på Utopia Arkitekter och Rison Capital