KRÖNIKA | Kanske har Peter Englund, John Hassler och Martin Andersson oavsiktligt löst ett av de stora bostadsmysterierna i Sverige.
Kanske har kreditrestriktionerna haft skadeverkningar som det kan ta decennier att åtgärda, skriver Ulf Perbo.
Kommittén om översyn av låntagarbaserade makrotillsynsåtgärder (SOU 2024:74) – eller mer populärt utvärderingen av bolånetaket och amorteringskravet – har lämnat sitt betänkande. Kanske har de oavsiktligt löst ett av de stora bostadspolitiska mysterierna i Sverige.
Utredningen konstaterar att nyttan av bolånetaket och det extra amorteringskravet är oklar men att det däremot står klart att de orsakat stora välfärdsförluster genom minskat bostadsbyggande, styrning mot en annan typ av bostäder än vad hushållen efterfrågar och blockering av många hushålls möjligheter att komma in på bostadsmarknaden och deras möjligheter att jämna ut konsumtionen över livet. De skriver:
Trots att de bostadspolitiska behovsanalyserna visade på ett särskilt stort behov av småhus föll deras andel av nyproduktionen till den lägsta i Västeuropa och till i antal det lägsta på 100 år
”Mot regleringarnas avsedda positiva effekter på hushållens mot ståndskraft ska ställas deras negativa effekter på hushållens konsumtion och framför allt deras bostadsval… bolånetagarna köpte mindre och billigare bostäder… Effekterna på hushållens bostadskonsumtion beror ytterst på effekterna på bostadsbyggandet. Minskad efterfrågan innebär en press nedåt på bostadspriserna, vilket i sin tur påverkar byggandet negativt och på sikt leder till ett mindre bostadsbestånd än som annars skulle blivit fallet…. Genom att begränsa skuldsättningen kan bolånetaket ha minskat hushållens räntekänslighet. Samtidigt torde det ha haft en negativ effekt på hushållens likvida tillgångar. Nettoeffekten på hushållens motståndskraft mot ränte- och inkomststörningar är därför oklar. Bolånetaket kan ge betydande negativa välfärdseffekter. Begränsade lånemöjligheter minskar bostadsefterfrågan och försvårar möjligheten till inträde på den ägda bostadsmarknaden. Detta drabbar framför allt hushåll med små finansiella resurser i förhållande till sin långsiktiga betalningsförmåga. Minskad efterfrågan på bostäder påverkar byggandet negativt och minskar bostadsbeståndet på sikt. Ju mer negativ effekten är på byggandet, desto mindre blir den långsiktiga effekten på bostadspriserna och desto större de negativa välfärdseffekterna.”
De kan ha pekat ut förklaringen till ett av de stora bostadspolitiska mysterierna i Sverige och som är en orsak till att regeringen tillsatte den utredning som kallas ”Egnahemskommissionären”. År 2010 började bostadsmarknaden i vissa avseende bete sig på ett avvikande och onaturligt sätt. När efterfrågan och priserna steg ökade byggandet av små lägenheter som förväntat, medan småhusbyggandet inte reagerade. Trots att de bostadspolitiska behovsanalyserna visade på ett särskilt stort behov av småhus föll deras andel av nyproduktionen till den lägsta i Västeuropa och till i antal det lägsta på 100 år.
Kanske har utvärderingen av kreditrestriktionerna visat att dessa haft dramatiska oförutsedda effekter på det bostadspolitiska området och orsakat skador som det kan ta decennier att reparera
Vad hände år 2010? Bolånetaket infördes. Välfärdsförlusterna och de bostadspolitiska skadorna kan alltså vara mycket stora utan att det går att visa att några fördelar har uppnåtts. I Egnahemskommissionärens kommande delbetänkande redovisas en lång rad särskilda problem som finns kring småhusbyggandet, varav kreditrestriktionerna är ett, men kanske har utvärderingen av kreditrestriktionerna visat att dessa haft dramatiska oförutsedda effekter på det bostadspolitiska området och orsakat skador som det kan ta decennier att reparera.
Ulf Perbo
Kommunpolitiker, tidigare statssekreterare, ämnessakkunnig i Egnahemskommissionen