LEDARE | Kommer Riksbanken och Finansinspektionen ta intryck av den mycket genomarbetade utredningen som föreslår lättade kreditrestriktioner?
De borde göra det – myndigheternas tidigare argument ligger nu i ruiner.
Med betänkandet ”Reglering av hushållens skulder” (SOU 2024:71) råder inget tvivel om att balanspunkten i debatten om hushållens bolån förskjutits kraftigt. Bakom utredningen står två av landets mest erfarna och respekterade nationalekonomer, Peter Englund och John Hassler, och dessutom den före detta generaldirektören för Finansinspektionen Martin Andersson. Det gör att utredningen är ankrad i såväl akademisk tyngd som praktisk erfarenhet.
Det är en klok hållning som förhoppningsvis består. Utredningens genomgång av rådande omständigheter visar nämligen att myndigheternas tidigare argumentation ligger i ruiner
Reaktionerna från såväl Riksbanken som Finansinspektionen har hittills också varit förhållandevis måttfulla. Det är en klok hållning som förhoppningsvis består. Utredningens genomgång av rådande omständigheter visar nämligen att myndigheternas tidigare argumentation ligger i ruiner. Två exempel är belysande.
Sedan mer än tio år tillbaka har Riksbanken med före detta Riksbankschefen Stefan Ingves i spetsen hävdat att hushållens bolån ”får inte gå över 180 procent”. ”Annars får vi det jag kallar skulddominans, vilket betyder att den ekonomiska politiken helt måste inriktas på skuldproblemen och inte klarar att samtidigt ta itu med andra viktiga frågor.” När ovanstående uttalande gjordes (DN 3/1 2014) låg hushållens aggregerade skulder i förhållande till deras disponibla inkomster på 170 procent. Sedan dess har skulderna toppat på 199 procent (början av 2022) och de låg i januari i år på 187 procent.
Hushåll med ägda bostäder har över tid lägre boendekostnader än hyresgäster. Därmed kan de spara mera vilket ger dem en buffert i svåra tider
Det står var och en fritt att själva bedöma halten i Ingves påstående som gärna kan speglas i det faktum att vi nyss genomlevt en pandemi och fortfarande plågas av ett pågående krig med svåra prövningar för världsekonomin och hushållen. Och jodå, ekonomin är fortsatt under press men att det skulle vara hushållens skulder som främst plågar oss är det nog få som ser. Tvärtom förefaller det ha varit just hushåll med ägda bostäder som klarat sig rätt väl genom krisen, trots ökade amorteringsbetalningar och trots högre avgifter. Orsaken finns i utredarnas betänkande som stillsamt påpekar att man också måste beakta den andra delen av balansräkningen, det vill säga tillgångarna. Hushåll med ägda bostäder har över tid lägre boendekostnader än hyresgäster. Därmed kan de spara mera vilket ger dem en buffert i svåra tider.
Vilket för oss till myndigheternas andra favoritargument. På ett närmast papegojaktigt sätt har såväl Ingves som Thedéen, ofta med ett antal av landets bankekonomer i svansen, ideligen upprepat påståendet att höga bolån kan göra att hushållen, i samband med en samhällsekonomisk störning, måste dra ned på sin konsumtion vilket i sin tur kan leda till att en ekonomisk kris fördjupas. Någon som hört detta argument på sistone?
Och den fortsätter att stiga i detta nu därför att Riksbanken, sin vana trogen, agerar senfärdigt
Nej så klart. När Riksbanken i april 2022 inledde sin långa (och nödvändiga) serie av räntehöjningar var styrräntan noll. Redan i november samma år var styrräntan uppe i 2,5 procent och nådde en topp tidigare i år på 4 procent. Syftet var alldeles självklart, att förmå hushållen att dra ned på sin konsumtion för att på det sättet dämpa inflationen och på längre sikt även trycka ned styrräntan. Men det har skett till ett högt pris. Bostadsbranschen, i synnerhet småhusindustrin har kraschat. Med omfattande finansiella förluster har betydande industriella tillgångar raderats ut samtidigt som arbetslösheten rakat i höjden, inom byggindustrin men också samhället i stort. Och den fortsätter att stiga i detta nu därför att Riksbanken, sin vana trogen, agerar senfärdigt.
Men sent ska syndaren vakna. Det förefaller särskilt gälla de som syndat länge och ihärdigt
Erik Thedéen har värjt sig med argumentet att det är ett pris man får betala när mer överordnade mål står i centrum. Jo, det finns en viss rimlighet i det påståendet men vad hände med argumentet om sambandet mellan bolån och neddragen konsumtion? Det är väl just det som varit syftet med de senaste två årens penningpolitik. Om hushållen inte hade haft några bolån hade penningpolitiken varit långt mindre effektiv.
Men sent ska syndaren vakna. Det förefaller särskilt gälla de som syndat länge och ihärdigt. Sålunda har Finansinspektionen genom sin sakkunnige i kommittén lagt ett ”särskilt yttrande”. Sakkunnige Thomas Nielsen gör sin plikt mot sin arbetsgivare genom att upprepa teser som utredningen redan behandlat och avfärdat, som till exempel nyss refererade exempel om sambandet bolån och konsumtion (sid 337 i utredningen).
Mest anmärkningsvärt är dock att Nielsen kritiserar utredningen för att göra teoretiska beräkningar utan tillräcklig underbyggnad eller förankring i den praktiska verkligheten. Det är minst sagt vågat med tanke på att han senare i sin inlaga påstår att ”vi inte vet (…) i vilken utsträckning dagens åtgärder bidragit till att stänga ute individer från den ägda bostadsmarknaden” för att strax därefter – helt utan faktagrund eller referenser – dessutom påstå ”att vissa grupper idag har svårt att komma in på bostadsmarknaden beror främst på strukturella faktorer”.
Och kan det verkligen vara på det sättet att Finansinspektionen varken läst eller värderat de analyser som gjorts av Lars E O Svensson, Startlåneutredningen, SBAB, Skandiabanken, Byggföretagen, HSB, Riksbyggen, Veidekke med flera, om kreditrestriktionernas konsekvenser för unga vuxna?
Ja vilka då? Var finns dessa ”självklarheter” belysta på ett underbyggt sätt? Och kan det verkligen vara på det sättet att Finansinspektionen varken läst eller värderat de analyser som gjorts av Lars E O Svensson, Startlåneutredningen (Fi 2020:11), SBAB, Skandiabanken, Byggföretagen, HSB, Riksbyggen, Veidekke med flera, om kreditrestriktionernas konsekvenser för unga vuxna?
Från Finansinspektionens sida bör man nog akta sig noga för att kräva mer av andra än man kräver av sig själv. I all synnerhet sedan regeringen aviserat att man avser att se över var mandatet för var rådande tillsynsåtgärder ska ligga. Nu ligger all press på Finansinspektionen (och Riksbanken) att visa att man besitter en förmåga värdera fakta på ett sakligt, vederhäftigt och prestigelöst sätt. Alltså bör man för en tid hålla tand för tunga och ge sig tid att reflektera samt pröva tidigare tvärsäkra ståndpunkter. Inte minst för sin egen skull.
Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se
Kommersiell direktör, Veidekke