KRÖNIKA | Kommunerna har inte rätt att blanda ihop sin kassa med detaljplaneringen, skriver Monica Andersson som lyfter trädgårdsstäderna som ett sätt stoppa spekulationsbyggande.
Bostadsbyggandet har blivit alltmer spekulationsdrivet. Ulf Perbo visade i en krönika på Bostadspolitik.se att många kommuner uppfyller sina bostadspolitiska mål genom att räkna pinnar. Mängder av små lägenheter har byggts i höga hus. Det har också blivit vanligare att planerare legitimerar detta bruk med påståendet att det är klimatsmart att bo tätt. Men hur långsiktigt hållbart är detta när det kommer till kritan? Hållbarhetsmålen brukar delas upp i tre delar: Ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet. Här glöms den sociala hållbarheten ofta bort, trots de stora sociala orättvisor som finns i bostadspolitiken. Det spekulationsdrivna byggandet ger dyra bostäder, som bara en minoritet kan efterfråga. Samhället ropar efter poliser, sjuksköterskor, undersköterskor, tåg- och bussförare för att bara nämna några exempel. De har svårt att hitta bostäder i en stad som Stockholm. För att inte tala om vilka problem som låginkomsttagare, studenter och nyanlända möter.
Stockholms stad köpte stora lantegendomar i grannkommunerna och byggde trädgårdsstäder och storgårdskvarter för arbetarfamiljer
Jag har precis publicerat en analys av det arbetarbostadsbyggande som kom till under Hallmanepoken i Stockholm i den internationella vetenskapliga tidskriften Planning Perspectives. Stockholms stad köpte stora lantegendomar i grannkommunerna och byggde trädgårdsstäder och storgårdskvarter för arbetarfamiljer. Marken uppläts med tomträtt och staden ställde ut lån med subventionerad ränta. Per O. Hallman var ansvarig för stadsplaneringen i Stockholm. Ett översiktligt program för trädgårdsstadsbyggandet skrevs där bostäderna samplanerades med spårvägar, parker, koloniträdgårdar, folkparker, idrottsplatser, industrier och andra arbetsplatser. Det var en blandad bebyggelse med en kombination av låga flerbostadshus i max 2–3 våningar, småhus och radhus samt funktionsblandning.
Hushöjderna hölls också låga av både ekonomiska skäl, för att det var billigare att bygga, och av trivsamhetsskäl
Stadsplaneringen var inspirerad av William Morris, Ebenezer Howard, Camillo Sitte, Raymond Unwin och Henrik Tessenow bland andra. Gatorna följde terrängen, men det var inte bara motiverat av artistiska skäl, utan av ekonomiska. Programmet stipulerade att dyrbara sprängningar skulle undvikas för att hålla bostadskostnaderna nere. Hushöjderna hölls också låga av både ekonomiska skäl, för att det var billigare att bygga, och av trivsamhetsskäl. Dessutom underlättades integrationen. Det blev en finskalig blandning i kvarteren när flerfamiljshusen var låga. Alla hus i trädgårdsstäderna skulle ha odlingsland, även flerfamiljshusen. För arbetare som bodde inne i Stockholm innehöll programmet koloniträdgårdar.
Inne i Stockholm tog Hallman fram stadsplaner för arbetarbostadsbebyggelse i Röda Bergen, Helgalunden och Blecktornsparken där det kooperativa bostadsbyggandet i SKB och HSB föddes. Betänkandet Praktiska och hygieniska bostäder 1920 tog i kombination med HSB:s insatser fram bostadssociala principer som banade väg för de som skulle komma längre fram.
Den kom till för att stoppa den svåra bostadsspekulationen på 1800-talet
Hela den här utvecklingen blev möjlig genom stadsplanelagen 1907. Den kom till för att stoppa den svåra bostadsspekulationen på 1800-talet. Samtidigt kom lagstiftning om egnahemslån och tomträtt. 1911 kom ny lagstiftning om kooperation.
Det är angeläget att uppmärksamma vilka skyldigheter kommunerna har för bostadsförsörjningen, som Ulf Perbo skriver. Bra att det nu förtydligas. När lagstiftarna skapade stadsplanelagen med efterföljare var avsikten att stoppa spekulationen. Kommunerna har inte rätt att blanda ihop sin kassa med detaljplaneringen. Byggnadsnämnderna har en domstolsliknande ställning. Det finns uppenbarligen ett behov av en upplysning om grundlagen.
Monica Andersson
Fil.dr. statsvetare. Forskar om politik och stadsbyggande