KRÖNIKA | De största strukturella problemen vi har i dag – både i glesbygden och storstäderna – finns i områden som utformades under den långa tiden av subventioner och kvoter, skriver Jan Jörnmark.
I en rapport som släppts den här veckan lyfter jag återigen bristerna i det svenska plansystemet och de problem det skapar i framför allt glesbygden och de så kallade utanförskapsområdena. Jag gör det i en jämförelse med Tyskland, som i skiftet av 1980- och 1990-talen var drabbade av problem som var i det närmaste identiska med de som fanns i Sverige men där reformerna av bostadsmarknadens regelsystem och finansiering blev mycket mer djupgående.
Det innebar att en fri marknad för egenägda och nyproducerade bostäder kom att existera bredvid en reglerad hyresmarknad, samtidigt som plansystemet i huvudsak hade växt fram under den reglerade perioden
Utmärkande för Sverige är att en helhetssyn på behovet av reformer av bostadsmarknaden i stort sett alltid saknats. Tre olika reformperioder har skapat en splittrad bild, där bostadsmarknadens problem övergått i en regional splittring av landet tillsammans med etableringen av allt fler utsatta utanförskapsområden. Utvecklingen är resultatet av en hyresreglering som infördes 1942, vilken sedan följdes av en partiell avreglering av villa- och bostadsrättsmarknaderna 1970. Det följdes sedan av avregleringen av kapitalmarknaden 1985 och avsubventioneringen av nyproduktionen 1993–94, vilket innebar att finansieringen av bostadsmarknaden blev helt fri. Men reformerna skedde utan att några motsvarande förändringar genomfördes i vare sig plan- eller hyressystemen. Det innebar att en fri marknad för egenägda och nyproducerade bostäder kom att existera bredvid en reglerad hyresmarknad, samtidigt som plansystemet i huvudsak hade växt fram under den reglerade perioden. Det har gjort att spänningarna mellan de olika prissatta och planerade delarna av marknaden fortsatt att öka ända sedan dess.
I mindre orter var motsvarande dynamik omöjlig
Liberaliseringen av bostadsfinansieringen har gynnat de 20–30 största svenska städerna, samtidigt som de kvarhängande regleringarna kraftigt minskat utrymmet för förändring i mindre orter. Orsaken fanns i de större klassiska städernas existerande bostadsbestånd, som redan när marknadsreformerna genomfördes 1993–94 befann sig i en övergångsfas från reglerade hyror till fritt prissatta bostadsrätter. Den marknaden växte snabbt under åren kring millennieskiftet, vilket ökade attraktiviteten i de inre städerna och även gjorde en omfattande nyproduktion möjlig. I direkt anslutning till de äldre bestånd som snabbt steg i värde fanns också stora regementen, industri- och infrastrukturområden som lämnats övergivna under den snabba omstrukturering av samhället och näringslivet som samtidigt pågick. Resultatet av förändringen är den modernisering av Sverige som vi idag tydligt ser i de större städerna.
I mindre orter var motsvarande dynamik omöjlig. Det efterfrågetryck som fanns för att strukturera om samhällena inriktades mot områden som planeringssystemet inte förmådde hantera. I hög grad beror det på motsättningar som blivit alltmer tydliga mellan oklart tillämpade nationella ramlagar om strandskydd och riksintresssen, som hamnar i konflikt med de konkreta behov som verkligen finns i gles- eller bruksbygdskommunerna. De mindre orternas kärnor dominerades dessutom i hög grad av oattraktiva trevåningslängor eller varuhus som tillkommit under den långa reglerade perioden mellan 1945 och 1990. För att genomföra en omstrukturering som skulle skapa en större attraktivitet i de bestånden har det saknats både kapital och institutionellt ramverk.
Under en period blev flyktingmottagning en livlina för de mindre kommunerna, men den visade sig under 2010-talet vara både ekonomiskt och socialt ohållbar
Som en följd av det har de mindre samhällena fortsatt att förfalla. Skillnaderna mellan de snabbväxande och moderniserande större städerna och småorterna blev alltmer tydliga, vilket fick flyttningarna att öka och tendenserna till folkminskning att tillta i bruks- och glesbygden. Under en period blev flyktingmottagning en livlina för de mindre kommunerna, men den visade sig under 2010-talet vara både ekonomiskt och socialt ohållbar. Under de senaste fem åren har därför alla de negativa tendenser som visat sig tidigare återkommit. Utvecklingen sker dessutom samtidigt som en ny diskussion om behovet av återindustrialisering startat, i ljuset av att försörjningskedjor åter flyttar tillbaka till Europa. Ett ytterligare problem som berörs i rapporten är de utanförskapsområden som idag skapats i modernistiska stadsdelar som byggdes under det så kallade ”miljonprogrammets” tid. Påtagligt är också att de största strukturella problemen idag både i glesbygden och storstäderna finns i områden som utformades under den långa tiden av subventioner och kvoter.
När detta sker i kommuner som balanserar på Tobins q kan självbyggande genom byggemenskaper också få en avgörande roll för att bryta årtiondelånga dödlägen
De tyska erfarenheterna från de senaste tre decennierna framhålls i rapporten som en tydlig modell att hämta inspiration från. I Tyskland ledde den press mot reformer som uppstod i början av 1990-talet till en betydligt större liberalisering av prissystemet, samtidigt som det också skapades ett mycket större utrymme för experiment och innovationer via plansystemet. Instrument som ISEK (Integrierte Stadt Entwicklungskonzept) och SEM (Stadtbauliche EntwicklungsMassnahme) är självklara delar i det. De båda instrumenten motsvarar ungefär svenska översiktsplaner och fördjupade översiktsplaner, men båda de tyska varianterna ger en mycket klarare och mer realistisk bild av hur marknadsförhållandena i olika delar av kommunerna verkligen ser ut. Det gör det sedan möjligt att ta helhetsgrepp över planeringen av större centralt belägna områden. När detta sker i kommuner som balanserar på Tobins q kan självbyggande genom byggemenskaper också få en avgörande roll för att bryta årtiondelånga dödlägen.
Jan Jörnmark
Docent i ekonomisk historia, författare och debattör