Det måste faktiskt inte alls vända snart

KRÖNIKA | ”Bostadsbristen är kanske trots allt inte den främsta faktorn när det gäller vad som håller på att välta samhällsbygget”, konstaterar Jesper Lövkvist och passar på att ge ett antal bredsidor till både bygg- och fastighetsbranschen, arkitektkåren och investerarsidan.

I den här och många andra branschkanaler talas det om att det måste börja byggas fler nya bostäder. Till varje pris. Det måste vända och det snart.

De senaste decenniernas kategoriskt missade byggmål visar såklart att det inte är sant. Det måste faktiskt inte alls vända. Inte för att spela ner allvaret i bostadssituationen på vissa håll i landet men Sverige som nation fungerar faktiskt fortfarande hjälpligt. Bostadsbristen är kanske trots allt inte den främsta faktorn när det gäller vad som håller på att välta samhällsbygget.

I Stockholm har det talats om den nära förestående samhällskollapsen till följd av bostadsbristen i alla fall de senaste tio åren. Antalet larmrapporter och utspel från Handelskammaren i frågan kan vid det här laget räknas i tre-, om inte, fyrsiffrigt. Visst, det är såklart pressat på sina håll, men att den situationen primärt ska lösas genom nyproduktion som uppförs och förvaltas enligt dagens modell känns minst sagt långsökt.

Och all respekt för expats som har svårt att hitta boende men det finns grader i helvetet

Och all respekt för expats som har svårt att hitta boende men det finns grader i helvetet, vilket vilken nyanländ flerbarnsfamilj som helst, i vilken tvåa som helst i Hallunda eller Botkyrka kan berätta mer om. Vems problem är det nyproduktionen ska lösa egentligen? Och hur? Har vi i första hand ett utbudsproblem eller ett efterfrågeproblem (köpkraft) att hantera under kommande år?

Här liksom i andra kanaler talas det bekymrat om utmaningar när det gäller inflation, ränta och köpkraft. Man hävdar på allvar fortfarande att regelreformer och mer industriellt byggande är vägen till mer byggande, högre kvalitet och lägre kostnader. Den som bryter ner siffrorna för ett byggprojekt och inte minst vågar hålla fokus på i vilken mån de sistnämnda påverkar saker till det bättre i konsumentled inser snart att det mest är varmluft.

Hur dessa lägre kostnader ska komma de boende tillgodo är en fråga som av lättbegripliga skäl alltid lämnas därhän eftersom den inte har något trovärdigt svar

Frågor som dessa drivs av kommersiella särintressen. Ofta med stöd av ömsom aningslösa och ömsom, misstänker jag, väldigt klarsynta politiker. I fallet med första och sista gruppen är syftet inte primärt att skapa mer prisvärda och hållbara bostäder av högre kvalitet. Det är istället att säkra att utvecklare och fastighetsbolag med ett mindre rigitt regelverk och lägre formella kvalitetskrav ska kunna producera bostäder till lägre risk och kostnader. Hur dessa lägre kostnader ska komma de boende tillgodo är en fråga som av lättbegripliga skäl alltid lämnas därhän eftersom den inte har något trovärdigt svar.

Facit är allt annat än imponerande och gnället om kommunala särkrav var aldrig någon gångbar ursäkt

Värt att reflektera över här är att det alltid stått branschen fritt att driva och utveckla ett mer kostnadseffektivt industriellt byggande som levererar högre kvalitet. Vissa hävdar nog att man försökt. Facit är allt annat än imponerande och gnället om kommunala särkrav var aldrig någon gångbar ursäkt. Innovationsnivån i en bransch som under en 15 år verkade på ett obruten uppgående kurva har pinsamt nog fortsatt vara varit rekordlåg jämfört med näringslivet i övrigt.

Samtidigt har bostadsköpare och hyresgäster sponsrat hela maskineriet. Dels genom bostadspriser, månadsavgifter och hyra, men inte minst genom att vanligt folk via sina pensionsfonder har finansierat en stor del av maskineriet genom dessa fonders törst efter fastighetsinvesteringar och obligationer som ställts ut till utvecklare och fastighetsbolag.

Det här är alltjämt en bransch där bostadsutvecklare fortfarande kan producera undermåligt gestaltade slentrianklossar till flerbostadshus som med nöd och näppe klarar gränsen för Miljöbyggnad Silver. Projekt som fonder och fastighetsbolag gladeligen fortsätter att köpa. Ofta med dina pengar och lika ofta till synes obekymrade om hur illa det är beställt med projektens gestaltning, beständighet och hållbarhet.

Det är först nu man i branschmedia har börjat prata om kompetenstapp som en konsekvens av en bransch kollapsande av konkurser. Men vad man syftar på då verkar mest handla om byggandet. Sten på sten.

Där kommuner fortsätter ta in lägstbjudande planarkitekter, som saknar kompetens både om hur man skapar levande stadsdelar och inte minst hur det går till att rita och bygga hus

Väldigt sällan talas det om de strukturella och kompetensmässiga problem som sedan lång tid tillbaka lägger grunden för en bransch som år efter år tillåts leverera undermålig kvalitet. Där fondförvaltare, med dina pensionspengar, gladeligen köpt projekt som kommer att behöva genomgå kostsamma renoveringar och energieffektiviseringar inom bara några år. Där utvecklare som år ut och år in producerar bostadsfastigheter av kategoriskt låg kvalitet kan fortsätta ställa ut obligationer för att finansiera sina verksamheter med dina pensionspengar. Där kommuner fortsätter ta in lägstbjudande planarkitekter, som saknar kompetens både om hur man skapar levande stadsdelar och inte minst hur det går till att rita och bygga hus.

Visst, vi måste nog bygga en del även i framtiden. Men låt oss då först försöka komma tillrätta med dessa och en lång rad andra systemiska frågor. Då kan vi lägga en solid grund för ett sunt och hållbart byggande som genererar värden som kommer de många människorna till godo. På såväl kort som lång sikt.

Jesper Lövkvist
Delägare och kommunikationsansvarig på Utopia Arkitekter och Rison Capital