DEBATT | Kommuner utsätts regelbundet för kritik för att det tar för lång tid att ta fram nya detaljplaner. Kritiken är berättigad och kommunernas förmåga att vända trenden verkar svag. Alarik von Hofsten kommer här med ett radikalt förslag till kommunerna för att skapa förmåga att påtagligt korta tiden: Halvera antalet samtidigt pågående detaljplaner.
Tiden för att ta fram en ny detaljplan är i genomsnitt nästan fem år. Det framgår av Nationella ledtidsindexet, skapat av Bygg i Tid. Kristina Alvendal, utredare i regeringens produktivitetskommission, föreslår i sin rapport att det införs en maxgräns på 18 månader för hur lång tid en detaljplan ska ta att producera. Hur kan kommunerna gå från fem år till 18 månader för att ta fram detaljplaner? Är det ens möjligt?
Problemet är att de åtgärderna kräver ändringar i lagstiftning och lagtillämpning. Det tar också lång tid
I debatten nämns ofta förenklingar i plan- och bygglagen och andra lagrum som heta åtgärder för att kapa tider. Problemet är att de åtgärderna kräver ändringar i lagstiftning och lagtillämpning. Det tar också lång tid.
Samtidigt har kommuner i tillväxtregioner enligt min mening för många samtidigt pågående detaljplaner. Följden blir att man splittrar sina resurser och dessutom skapar mängder med ställtider när personalen växlar mellan olika projekt. Det leder mig till följande något radikala, men ändå tänkvärda tankeexperiment:
Tänk om kommunen helt enkelt skriver av hälften av alla pågående detaljplaner. Tänk sedan att kommunen behåller samma personalstyrka. Tänk att dessa fokuserar på den andra halvan detaljplaner och att färdigställa dem snabbare. Kort sagt dubblera arbetsstyrkan per detaljplaneprojekt jämfört med idag och sträva mot att kapa genomförandetiden mot 18 månader i stället för fem år.
Det är välkänt att en av kontorsarbetarnas största tidstjuvar är just ställtiden när man hela tiden tvingas kasta sig mellan olika, men samtidigt pågående, projekt
Med halva antalet planer och samma personalstyrka går det att tänka nytt och designa om arbetsprocesserna. Med fler handläggare per projekt öppnas möjligheten att fördela arbetet så att fler delprocesser kan pågå parallellt. Omfattningen av driftstörningar till följd av frånvaro kan minskas. Inte minst kan ställtider och ledtider kapas rejält eller helt elimineras. Det är välkänt att en av kontorsarbetarnas största tidstjuvar är just ställtiden när man hela tiden tvingas kasta sig mellan olika, men samtidigt pågående, projekt.
Tankeexperimentet väcker två centrala frågor; är det realistiskt att skära ned antalet pågående planer med 50 procent och är det realistiskt att kapa tiden ned till 18 månader?
För det andra är det väl känt i den kommunala världen att kommunen har ett antal pågående detaljplaner som är i någon sorts vänteläge eller ”snigelfartsläge”
Låt oss börja med att analysera om det går att kapa antalet pågående detaljplaner. För det första finns det i varje kommun pågående detaljplaner vars förutsättningar att resultera i några bostäder är högst tveksamma. Att det ändå drivs planarbete har att göra med att skapa byggrätter som eventuellt kan bebyggas eller användas som handelsvaluta i framtida affärer. För det andra är det väl känt i den kommunala världen att kommunen har ett antal pågående detaljplaner som är i någon sorts vänteläge eller ”snigelfartsläge” i avvaktan på att något annat ska hända först, till exempel att markägaren/bostadsutvecklaren vill prioritera att investera i planen, att marknadsförutsättningarna ska bli bättre, att annan planering måste bli klar först, att viss nyckelkompetens kommer på plats och så vidare. Trots att det inte utförs så mycket konkret arbete drar de resurser. Inblandade kommunala tjänstepersoner måste alltid vara beredda att rycka in. Medan tiden går ändras dessvärre också förutsättningarna, vilket leder till omtag och ytterligare tidspillan.
Faktum är att det finns exempel där kraftig minskning av pågående planer genomförts. I januari 2024 beslutade kommunstyrelsen i expansiva Nynäshamn att skrota 17 pågående plan- och markanvisningsprojekt (cirka 20 procent av alla projekt). I de flesta fall med motiveringen att sannolikheten att de leder till förverkligande är små. I stället uppges man fokusera på planer och projekt med mer realistiska förutsättningar.
Bara detta faktum borde göra att många kommuner bör analysera om alla planer man nu har på sitt bord verkligen har förutsättningar att resultera i faktiskt byggda bostäder
Vi går också in i ett nytt marknadsläge. Befolkningsprognoserna som innebar att det skulle behövas 67 000 nya bostäder per år fram till 2030 kommer helt på skam. Snarare pekar analyser gjorda av till exempel Robert Boije och SBAB att en mer realistisk volym är 30 000 bostäder per år. Bara detta faktum borde göra att många kommuner bör analysera om alla planer man nu har på sitt bord verkligen har förutsättningar att resultera i faktiskt byggda bostäder.
Så till frågan om det går att nå målet om 18 månader för att ta fram en ny detaljplan. Det går säkerligen inte att göra i ett steg och med en enda åtgärd. Å andra sidan, i Nationellt Ledtidsindex finns exempel på kommuner där man har snitt som är betydligt kortare än fem år. Lär av dem. Helt klart vore mycket vunnet om tiden i första stegen kunde kortas från 5 år till 3–4 år, sedan 2–3 år och slutligen 18 månader.
Genom att radikalt minska mängden samtidigt pågående planer skapas möjlighet att rationalisera planarbetet radikalt
Man kan naturligtvis diskutera i det oändliga om just en halvering av antalet planer och en målbild om just 18 månader är lämpliga. Men det vore att missa poängen. Genom att radikalt minska mängden samtidigt pågående planer skapas möjlighet att rationalisera planarbetet radikalt. Detta borde vara överordnat att kommunerna ska driva flera planer som många annars förespråkar.
Alarik von Hofsten
Frilansande stadsutvecklare och rådgivare till kommuner