DEBATT | Ja, trädgårdsstäder eller ”trädgårdsstadskvarter” är rätt väg att gå. Men fokus bör ligga på förtätning och inte nya projekt, skriver Alexander Ståhle, teknologie doktor i stadsbyggnad och vd på Spacescape.
Tidigare fastighetsprofessor Hans Lind resonerar på DN Debatt utifrån egna observationer om dagens bostadsbyggande. Han landar, som många andra, i att trädgårdsstaden eller ”trädgårdsstadskvarter”, som han vill kalla det, är en hållbar lösning för svenska förorter. Detta visar också vår nya studie Den verkliga trädgårdsstaden, som Lind kort refererar till. Det finns dock ett antal anmärkningsvärda brister i Linds resonemang som leder till helt felaktiga slutsatser.
Lind tror att det finns en ”grön våg” som beror på distansarbete och rädsla för kriminalitet, men studier visar att det främst är höga bostadspriser som trycker ut, framför allt barnfamiljer, i periferin. Höga priser brukar ju, enligt ekonomisk teori, indikera hög efterfrågan, så kallad ”revealed preference”. Enkätundersökningar, så kallad ”stated preference”, visar också att den mest eftersökta bostaden är en centralt lokaliserad bostad i storstad. Så, om vi ska bygga enligt dessa preferenser borde det vara så centralt som möjligt, vilket också bekräftats av bland andra Harvardprofessorn Edward Glaeser. Att vi under senare tid har byggt allt för mycket små lägenheter må vara sant, men lösningen på detta kan inte bara vara fler småhus, utan givetvis även fler större, gärna marknära, lägenheter. Lind hävdar att ”många trivs bra i lägenhet… och andra vill bo i eget hus.” men glömmer att bostadsmarknaden främst handlar om lägen. En bostad är inget man köper i butik, den är lägesbunden och 80–90 procent av bostadens värde kan förklaras endast med lägesfaktorer. Det visar flera studier av Evidens och Spacescape.
Det innebär i sin tur att marknadsdjupet för småhus är större i trädgårdsstad, det vill säga att fler har råd med att bo småhus i trädgårdsstaden
Trädgårdsstaden är en hållbar lösning för att den kombinerar småhus och flerbostadshus med ett attraktivt stadsbyggande, som utgår från gång-, cykel- och kollektivtrafik. Den klassiska verkliga trädgårdsstaden är således inte ett bilsamhälle, så som många villaområden. Dess effektiva markanvändning minskar samtidigt investerings- och driftkostnader för gator och infrastruktur med 3–5 gånger jämfört med ett vanligt villaområde. Det innebär i sin tur att marknadsdjupet för småhus är större i trädgårdsstad, det vill säga att fler har råd med att bo småhus i trädgårdsstaden. Lägg till detta att bilinnehavet är 54 procent högre och bilresandet 26 procent mer i svenska villaområden än i svenska trädgårdsstadskvarter, vilket ger signifikanta skillnader i transportkostnaderna för hushållen, vilket drabbar svagare hushåll.
Bara för att det byggs en lägre andel småhus idag än för 50 år sedan behöver inte det betyda att det inte möter efterfrågan
Om vi nu kan enas om att det finns för lite trädgårdsstadskvarter i Sverige – bara 3 procent bor i trädgårdsstad enligt våra analyser – vad ska vi göra åt det? Det är här Lind gör en generalmiss genom att helt bortse ifrån det faktum att det i Sverige redan finns 10 000 kvadratkilometer villaområden, en yta lika stor som Östergötland, att 92 procent av all bostadsmark redan är småhus, och att 44 procent av svenskarna redan bor i villaområden. (I Spanien, ett populärt svenskt bostadsmål, är det 14 procent och i Holland 20 procent). Bara för att det byggs en lägre andel småhus idag än för 50 år sedan behöver inte det betyda att det inte möter efterfrågan. ”Balansen” mellan småhus och lägenheter är inte fråga om byggtakt, utan om utbud, preferenser och betalningsvilja. Eurostat och SCB visar dessutom att BNP per capita är lägre ju högre andel småhus som finns i europeiska länder och i svenska län. Så ökad tillväxt lär vi inte få om vi ökar småhusandelen.
Villaområdesförtätning i goda kollektivtrafiklägen vore det mest samhällsekonomiskt effektiva sättet att få fler trädgårdsstadskvarter i Sverige
Om vi nu, som Lind, samtidigt bryr oss om ”de grupper som har svårt att hitta en bostad” så borde de viktigaste åtgärderna vara att förtäta villaområden nära bra kollektivtrafik med flerbostadshus, förtäta miljonprogrammen med småhus och bygga stora lägenheter. Den täta bebyggelsen som Lind verkar motsätta sig har enligt internationell forskning inga stora sociala, ekonomiska eller miljömässiga hållbarhetsproblem. Det är de segregerade bilberoende villaområdena som FN, OECD, WHO, WWF, Boverket och svenska kommuner är oroliga för. Dessa kan bli verkliga trädgårdsstäder om kommunerna planlade för bra förtätning och samtidigt fick stöd av planlagstiftningen. Det säger Lind inget om, utan fokuserar bara på nya projekt. Varför inte göra som i flera stater i USA, ta bort enfamiljshus (single family housing) som detaljplanbestämmelse? Villaområdesförtätning i goda kollektivtrafiklägen vore det mest samhällsekonomiskt effektiva sättet att få fler trädgårdsstadskvarter i Sverige.
Alexander Ståhle
Tekn Dr i stadsbyggnad från KTH och vd på Spacescape