KRÖNIKA | Hemma från sin femte Almedalsvecka funderar Tanja Rasmusson över betydelsen av demokrativeckan – och sin egen medverkan. ”Jag talar om ungefär samma saker, med samma människor, för i princip samma publik.”
När detta skrives har jag just kommit hem efter min femte Almedalsvecka med Byggföretagen. I väskan låg tre klänningar, bekväma skor och huvudvärkstabletter. I kalendern låg tio panelsamtal och åtta mingel. Vad fick jag med mig därifrån?
Almedalen är omskrivet och ifrågasatt. I begynnelsen var tanken att allmänheten under en vecka i bedövande vackra Visby skulle få möta politiker och makthavare. Sedan många år är dock lobbyisterna fler än besökarna och politikerna är sparsamma med sin närvaro. Det sista förstår jag – det finns skäl att vara varsam om både sin kalender och sin trygghet. Almedalens format har justerats, veckan ligger nu tidigare och är kortad. Poliserna är fler, lokalborna färre. Och varje år tampas vi med frågan vad vår närvaro egentligen ger för resultat.
Priset var för högt, både i ekonomiska termer och i antal arbetstimmar i relation till resultat
För fem år sedan fattade Byggföretagens ledningsgrupp beslutet att inte längre arrangera egna seminarier under Almedalsveckan. Priset var för högt, både i ekonomiska termer och i antal arbetstimmar i relation till resultat. Vi har sedan dess varit på plats för deltagande vid relevanta evenemang, i mindre skala men mer spets. Vår bedömning är fortfarande att det goda påverkansarbetet bedrivs på annat håll, under årets övriga veckor.
I år har jag deltagit i samtal om behovet av att öka byggtakten; om byggarnas villkor och varför byggandet är en förutsättning för tillväxt, välfärd, klimatomställning och beredskap. Vikten av ett ökat byggande, inte minst i tillväxtmotorn Norr, var högt på agendan. Hur byggandet av småhus ska öka var också ett populärt tema.
Se seminariet med Tanja Rasmusson, Joakim Henriksson, Stefan Attefall och Andreas Carlson ovan.
Utöver det deltog flera av mina kollegor i samtal om byggsektorns roll i klimatomställningen, hur vi kan öka återbruk och bli mer cirkulära och hållbara, samt hur vi attraherar och behåller fler medarbetare i alla yrkesroller i vår breda sektor.
Jag talar om ungefär samma saker, med samma människor, för i princip samma publik
Det har varit bra samtal, i sällskap av kloka kollegor från företag, politik, fack och föreningsliv. Men jag slås av hur många av evenemangen liknar dem jag stått i de senaste fem åren. Jag talar om ungefär samma saker, med samma människor, för i princip samma publik.
Har jag gjort någon skillnad?
Det svåra med opinionsbildande arbete är att det är oerhört svårt att mäta framgång. Politiska processer är långa och präglade av ett mått av kaosteori. Det är svårt att med säkerhet säga att ett samtal, ett möte eller en artikel lett till en utredning eller ett beslut. Ofta fattas de verkligt viktiga inriktningsbesluten dessutom tidigt i processerna, och under radarn. Riktigt bra påverkansarbete syns inte. Man bör heller inte överskatta betydelsen av så kallad lobbying. De flesta beslutsfattare drivs av en blandning av ideologisk kompass och pragmatism, och låter sig inte bländas av debattartiklar eller brinnande tusenlappar i mer eller mindre välregisserade medieutspel.
Det bästa med Almedalen är det öppna formatet och möjligheterna till samtal
Men Almedalen har sina poänger.
I samtalen vi deltar i finns möjligheten att bredda diskussionen, utanför det redan satta och förväntade. Vi får berätta om våra medlemmars erfarenheter och villkor, och bidra med kunskap. Men framför allt bygger vi förtroende. Det är i samtalet man hittar de gemensamma nämnarna och diskuterar lösningar på de samhällsproblem vi – trots allt – är hyfsat överens om.
Vi behöver fler öppna samtal, både i Almedalen och utanför. När beslut ska fattas, oavsett om det är i kommuner, regioner eller på riksplanet, behövs våra medlemsföretag och deras kunskap och erfarenheter. Medlemsorganisationer, såsom Byggföretagen och våra systrar, behövs för att lyfta medlemmarnas villkor och föra deras talan i alla rum – inte minst för att öppna dörrar in till de rum som i vanliga fall är slutna.
Det bästa med Almedalen är det öppna formatet och möjligheterna till samtal. Men det finns saker att förbättra. En sak jag skulle önska är färre av de stängda rundabordssamtalen. Det förtar poängen av den öppna debatten. Mycket lite av det som sägs är ny materia och ännu mindre letar det sig in i de rum där besluten fattas. Vill man ha resultat bör dörrarna öppnas – gärna också för media och allmänhet. Bara då vi bryter våra åsikter mot andras och når utanför vår ekokammare kan vi komma framåt i diskussionerna.
Och när jag är tillbaka på jobbet kommer jag att fortsätta prata om det, i alla sammanhang jag kan
Det jag hoppas ha bidragit med under årets Almedalsvecka är att lyfta och belysa byggbranschens villkor och vad vi behöver för att kunna verka och växa. Men framför allt vill jag att fler ska känna till mer om hur viktiga byggföretagen är för att hela Sverige ska må bra. Och när jag är tillbaka på jobbet kommer jag att fortsätta prata om det, i alla sammanhang jag kan. För det räcker inte med bara en vecka om året.
Tanja Rasmusson
Näringspolitisk chef
Byggföretagen
Alla samtal är viktiga. I Almedalen sker trots allt många möten och samtal som inte skulle ha ägt rum annars. Kontakter som tas som inte heller skulle ha tagits. Almedalen som fenomen är unik i sin blandning av politik, offentlig sektor och näringsliv. Alla har ett ansvar att vårda och utveckla detta. Och det förutsätter att vi är på plats. Så ja – du och alla andra som var på plats gjorde skillnad. Jag tar med mig både nya kontakter, nya instinkter och energi som behövs för att hålla igång samhällsbygget – alla dagar om året.