LEDARE | Riksbanken och Finansinspektionen vill inte bemöta SBAB:s och Robert Boijes rapport om riskerna med hushållens bolån.
Inte heller Nordeas Annika Winsth bemötte argumentationen i sak när hon och Robert Boije debatterade på vår bostadspolitiska arena i Almedalen.
Makroriskerna med hushållens bolån är starkt överdrivna.
För några år sedan ringde Rinkebys imam Hagi Farah mig. Han hade noterat att jag var aktiv i bostadsdebatten. Nu hade han en viktig fråga med koppling till sig själv och sina meningsfränder i Rinkeby och Tensta. ”Lennart, varför säger bankerna nej när jag och andra i Rinkeby med jobb och fasta inkomster ansöker om ett bolån?” Hagi Farah hade satt sig ned och räknat och insett poängen med att äga sin bostad. Han hade gått tio år tillbaka och letat upp det dåvarande marknadspriset för att köpa den typ av bostad som han nu hyrde och konstaterade att ”hade jag bara kunnat ta ett bolån då hade jag bott mycket billigare och vid det här laget dessutom haft ett sparkapital i min bostad. Men bankerna säger nej och därför förblir jag och mina landsmän fattiga.”
De förblir ekonomiskt svaga och möter en lång uppförsbacke i livet
Farah hade förstått det vem som helst noterar när hen tar del av offentlig statistik. De som äger realtillgångar (oftast sina egna bostäder) och/ eller aktier är också de som åtnjuter ekonomisk rörelsefrihet. Farah hade också insett det alla ungdomar tvingas erfara när de ska etablera sig på bostadsmarknaden: Den som hänvisas till att hyra en relativt nyproducerad bostad – eller än värre, tvingas bo i andra hand – upplever månad efter månad hur deras inkomst äts upp av löpande utgifter, som aldrig genererar ett sparande. De förblir ekonomiskt svaga och möter en lång uppförsbacke i livet.
Man skulle kunna tänka sig att den här sortens fundamentala insikter fanns med som referensram när Nordeas chefsekonom Annika Winsth drabbade samman med SBAB:s Robert Boije i Almedalen. Men icke så. Annika Winsth valde att ”ta på sig Riksbankens och Finansinspektionens hatt.” Och det blev i sanning en märklig tillställning som för den intresserade kan beskådas nedan:
Utgångspunkten för debatten var SBAB:s rapport Hushållens bolån – makroriskerna med dem är inte så stora som ofta hävdas som presenterades på DN debatt den 24/5 och Bopol Live Finansiering den 30/5.
Följdriktigt menade Boije att oron för att bolånen kan utgöra en risk för den finansiella stabiliteten förefaller överdriven
Den som väntade sig en saklig diskussion runt debattens centrala frågeställningar blev besviken. Boije, som utgick från ett makroriskperspektiv (systemrisk), fokuserade på att bena i hur stocken är sammansatt och konstaterade att endast fyra av tio hushåll i Sverige har bolån. Han visade också att bostadspriserna kan falla med 50 procent utan att det genomsnittliga bolånet blir högre än värdet på bostaden. För 8 av 10 kan de falla med 30 procent. Av samtliga svenska hushåll har endast 14 procent ett bolån på över två miljoner kronor. Följdriktigt menade Boije att oron för att bolånen kan utgöra en risk för den finansiella stabiliteten förefaller överdriven.
Om detta hade Annika Winsth knappast något att säga. I stället för att bemöta SBAB:s rapport sakligt valde hon att breda ut sig mångordigt efter två argumentationslinjer som visar att hon i likhet med våra myndigheter har gått vilse. I det första spåret visade det sig att hon är förbluffande illa påläst. Således hävdade hon att ”historiska erfarenheter” visar att ”om man får en bostadskrasch tar det tio år” innan marknaden och samhällsekonomin återhämtar sig och implicerade en koppling till högbelånade hushåll som lånar kort. Det visade sig dock att den refererade ”historiska erfarenheten” var isolerad till 90-talskrisen och vidare att hon missuppfattat såväl krisens grundläggande orsaker som dess förlopp.
Ja, med sådana politiska felgrepp kan det förstås ta tio år för samhällsekonomin att återhämta sig
Som visas i en ESO-rapport från 2002 (Staten fick Svarte Petter, DS 2009:2) uppstod merparten av 90-talskrisens förluster i den kommersiella fastighetssektorn, det vill säga hyresbostäder och kontor. I en längre text i Ekonomisk debatt (nr 4 2019) analyserar Peter Englund 90-talskrisens orsaker och konstaterar (sid 22) att ”skattereformen (spelade) utan tvivel en stor roll” (…) ”framförallt som ett direkt resultat av den sänkta avdragsrätten för räntor” som ”ökade brukarkostnaden i småhus med ca 40 procent” och över en natt fördubblade boendeutgifterna för landets hyresgäster.
Samma grundtema återfinns i Ulf Perbos inlägg i Ekonomiskt debatt (nr 6 1999, Varför fick Sverige en depression i början av 1990-talet?) där han konstaterar att ”Byggkollapsen (…) orsakades i betydande utsträckning av två misstag i samband med skattereformen 1990/91”: överbeskattning av bostäder, det vill säga både av kapital och konsumtion samt att genomförandet var för snabbt och omfattande.
Så kan man förstås resonera men det blev förblev minst sagt oklart hur eventuella problem hos enskilda hushåll skulle kunna utgöra ett problem för AB Sverige, det vill säga det perspektiv som utgör själva utgångspunkten för SBAB:s rapport
Ja med sådana politiska felgrepp kan det förstås ta tio år för samhällsekonomin att återhämta sig men var finns ett bevis för påståendet att höga bolån kan utlösa en långvarig kris? Tvärtom visar erfarenheterna från IT-krisen (början av 00-talet), Lehmann-kraschen (2008) och det senaste prisfallet (Ukrainakriget) att återhämtningen av bostadspriserna sker relativt snabbt.
Även i det andra argumentationsspåret går Annika Winsth vilse. Där Robert Boije tar ansats i eventuella risker för den finansiella stabiliteten, det vill säga att antalet högbelånade hushåll kan vara så många att de tillsammans utgör en systemrisk anlägger Annika Winsth ett konsumentperspektiv och menade att det ”inte (är) klokt att ha stora balansräkningar tidigt i livet.” Så kan man förstås resonera men det blev förblev minst sagt oklart hur eventuella problem hos enskilda hushåll skulle kunna utgöra ett problem för AB Sverige, det vill säga det perspektiv som utgör själva utgångspunkten för SBAB:s rapport.
Ibland känns det som att vissa människor som uppnått en viss ställning i samhället har lätt för att anlägga en moraliserande hållning när allmogen uttrycker önskemål om att få göra sin klassresa
Men är det då ett problem att hushåll i familjebildande ålder tar ett bolån så att de kan skaffa sig ett småhus för småttingar och husdjur? Den som svarar ja på den frågan kan gärna kommentera följderna av att barnafödandet enligt färsk statistik faller som en sten och nu är lägst i Europa eller det faktum att unga par flyttar från Stockholm med följdkonsekvenser för regionens näringsliv. Eller vad sägs om att de som likt Annika Winsth och merparten av Riksbankens och Finansinspektionens ledargarnityr, som vanemässigt förfasas över hushållens bolån, skulle förklara varför de själva väljer att bo i villa eller bostadsrätt?
Förlåt en personlig spekulation men ibland känns det som att vissa människor som uppnått en viss ställning i samhället har lätt för att anlägga en moraliserande hållning när allmogen uttrycker önskemål om att få göra sin klassresa. Då heter det minsann att ”den som är satt i skuld är inte fri”, trots att de som är privilegierade sedan länge insett att det snarare förhåller sig precis som Hagi Farah konstaterat: den som förnekas möjligheten att ta ett bolån saknar ekonomisk handlingsfrihet. Men för att se saken på det sättet måste man förstås ta på sig en helt annan hatt.
Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se
Kommersiell direktör, Veidekke
1. Att Hagi Farah inte beviljas bostadslån kan ju bero på sådana saker som att han vill lånefinansiera köp av en bostad hans inkomst inte räcker till. Finansinspektionen har ”direktiv” som bankerna måste underkasta sig. Det leder ju till att även pensionärer har svårt att få låna.
Men vill Hagi Farah exponera sig för risker i bostadsmarknaden så kan han ju köpa aktier i Fastighetsbolag. Lennart kanske tipsade om att köpa aktier i SBB?
(Har inte imamer religiösa betänkligheter inför att låna?)
2. Intressant att bara 14% av hushållen har lån över 2 MSEK. Jag får hålla med om att systemrisken verkar obefintlig.
Prof Lars EO Svensson har ju tidigare också visat att Finansinspektionens amorteringskrav är grundlösa. I alla fall motiveringen till de. Antagligen tillkom de bara för att tysta en skränig okunnig pöbel som ojade sig över bolån.
Historiska kreditförluster för bostäder borde vara indikativt för risken med bostadslån. Och de har varit mikroskopiska.
3. Det är många som är okunniga om 90-talskrisen. Ändå finns fakta enkelt tillgänglig. Nog är det väl förvånande att en del menar att några lagändringar i Sverige orsakar en internationell lågkonjunktur.
De som hände var en internationell lågkonjunktur där kronan successivt hade blivit svårt övervärderas och exportindustrin därför höll på konka. En devalvering var nödvändig. När andra Centralbanker sänkte räntan för att lindra konjunkturnedgången höjde istället Riksbanken räntan för att upprätthålla en övervärderad valuta. Den höga räntan knäckte mycket i landet. Därav att Sverige påverkades hårdare än flera andra länder. När kronan släpptes fri tappade den ca 30%, om jag inte missminner mig. Det var den övervärdering som fackföreningarna hade orsakat efter Palmes jättedevalvering på 16%. Inrikes kan företagen bara höja priserna när lönekostnaden stiger (Och därav Sveriges höga inflation). Men det går inte för exportföretag vid en fast växelkurs.
BNP-fallet vid 90-talskrisen var betydande. Men inte vid IT-bubblan. Därav att ingen bostadskris uppstod då. Samma sak 2009. Svårare än så är det inte.