LEDARE | SBAB:s initierade rapport om hushållens skuldsättning bemöts från Finansinspektionen med tystnad.
Och när generaldirektör Daniel Barr väl kommenterar så är det med svepande och substanslösa argument.
Det är under all kritik.
Den 24 maj släppte statens egen bolånebank, SBAB en ”insiktsrapport” med rubriken Hushållens bolån – makroriskerna med dem är inte så stora som ofta hävdas. Rapporten, som författats av bankens chefsekonom Robert Boije samt analys- och prognoschef Sten Hansen, med tunga meriter från Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgälden, bygger på en omfattande bearbetning av nya data från Upplysningscentralen (UC) och material från Booli visade i kort sammanfattning:
# Makroriskerna med hushållens bolån är inte så stora som ofta hävdas.
# 60 procent av Sveriges hushåll har inga bolån alls.
# Medianbolånet uppgår till 1,3 miljoner kronor bland hushåll med bolån.
# Endast 14 procent av alla svenska hushåll har ett lån som överstiger 2 miljoner kronor.
# Den stora majoriteten av alla hushåll med bolån har rimliga räntebetalningar – även vid en antagen långsiktig ränta om 4 procent – och i synnerhet jämfört med kostnaden att bo i hyresrätt.
# För nästan åtta av tio hushåll med bolån kan bostadspriserna falla med 30 procent utan att bolåneskulden blir större än värdet på bostaden.
# Bostadsägare i Sverige har endast i låg grad belånat sina bostäder för konsumtion av annat än boende och har därtill ett internationellt sett mycket stort sparande.
#En kraftigt ökad produktion av nya bostäder och fler hyresrätter är ingen universallösning på de påstådda riskerna med hushållens bolåneskulder.
Den som tittar närmare på SBAB:s rapport konstaterar vidare att hushållens aggregerade belåningsgrad, trots de senaste årens prisfall, befinner sig strax över 40 procent. (Drygt 50 procent om man även inkluderar andel av skuld i den egna bostadsrättsföreningen.) Rapporten visar att det råder ett starkt samband mellan höga bolån och höga inkomster (underförstått även hög utbildning och därmed en stark ställning på arbetsmarknaden). Den visar att Riksbankens och Finansinspektionens favoritargument, att jämföra amorteringskulturen i Finland och Sverige inte håller streck, helt enkelt för att hushållens samlade sparkvot och totala finansiella nettotillgångar som andel av hushållens samlade inkomster är mycket större i Sverige än i Finland.
Rapporten landar i den tämligen självklara slutsatsen att den enda gruppen som avviker med högre lån och en mer pressad ekonomi är de som precis klivit in på den ägda bostadsmarknaden
Dessutom konstaterar SBAB:s rapport att hushåll som äger sina bostäder lägger en klart lägre andel av sina inkomster på att bo jämfört med dem som bor i hyresrätt. Rapporten landar i den tämligen självklara slutsatsen att den enda gruppen som avviker med högre lån och en mer pressad ekonomi är de som precis klivit in på den ägda bostadsmarknaden. Men deras alternativ är som bekant att bo i (dyr) nyproducerad hyresrätt eller på andrahandsmarknaden vilket skulle ge dem en klart sämre privatekonomi. Att äga sin bostad är således gynnsamt, både på kort och lång sikt.
Från Riksbanken och deras annars så pratglade chef råder dödens tystnad
Inför denna närmast bedövande, strikt faktaunderbyggda, argumentation hade man kanske förväntat sig att Finansinspektionen eller Riksbanken skulle fatta pennan och skriva en replik. Men icke så. Från Riksbanken och deras annars så pratglade chef råder dödens tystnad. Inte heller Finansinspektionen vars analyser kommenteras explicit i SBAB:s rapport har valt att återkomma med en replik på DN Debatt.
Trogen det förhållningssätt som etablerades på Finansinspektionen under tidigare generaldirektör Erik Thedéen och före detta chefsekonomen Henrik Braconier flyr Daniel Barr till svepande argument utan större substans
Finansinspektionens generaldirektör Daniel Barr valde istället att kommentera SBAB:s rapport i en intervju med Altinget. Men ”kommentera” är närmare besett en grov överdrift. Utan någon djupare analys valde Daniel Barr att avfärda SBAB:s rapport som ”oseriös”. Trogen det förhållningssätt som etablerades på Finansinspektionen under tidigare generaldirektör Erik Thedéen och före detta chefsekonomen Henrik Braconier flyr Daniel Barr till svepande argument utan större substans.
SBAB:s data över hushållens skuldsättning avfärdas med att det visst finns högbelånade hushåll som pressas av ränteuppgången men kommenterar inte att SBAB kan visa att dessa hushåll likväl klarar att hantera sin situation. Daniel Barr lyfter fram det självklara, att hushållens konsumtion påverkats av ränteuppgången, men förbiser att det liksom är själva meningen med penningpolitiken och låtsas heller inte om att ränteuppgången och dess påverkan på hushåll med bolån inte haft några effekter på den finansiella stabiliteten.
Såväl Riksbanken som Finansinspektionen har sedan länge och helt självförvållat, till följd av undermåliga analyser och en dysfunktionell myndighetskultur, målat in sig i ett hörn
Som vanligt söker Finansinspektionens högste chef vindskydd bakom de svepande argument som då och då framförs av internationella myndigheter, trots att det idag är ett välkänt faktum att dessa inlagor bygger på intervjuer med Finansinspektionens och Riksbankens företrädare, som dessutom ges möjlighet att korrigera texten, innan den publiceras.
Här finns givetvis pudelns kärna. Såväl Riksbanken som Finansinspektionen har sedan länge och helt självförvållat, till följd av undermåliga analyser och en dysfunktionell myndighetskultur, målat in sig i ett hörn. Som ett stort antal analyser och rapporter visat från etablerade bankekonomer som före detta vice riksbankschef Lars E O Svensson, oberoende analyshus och väl genomarbetade rapporter från branschen (se exempelvis Överdrifter, missförstånd och rena felaktigheter, Veidekke 2019) vilar myndigheternas offentliga retorik på lösan grund.
Man slarvar grovt med argumentationen, rider på svepande hänvisningar till internationella myndigheter och klarar inte heller av att reda ut skillnaden mellan konsumentrisker och risker som kan kopplas till den finansiella stabiliteten. I tillägg förefaller det som att den relativt nye generaldirektören Daniel Barr valt att anamma sin företrädares benägenhet att undvika sammanhang där bristen på substans kan riskera att avslöjas. Han tar inte replik på öppna debattsidor och undviker konsekvent panelsamtal med sakkunniga personer (och har tackat nej till Bostadspolitik.se:s förfrågningar om medverkan på seminarier och i Bopolpodden).
När ska vi äntligen få se offentliga utskottsutfrågningar där intervjuerna av Barr och Thedéen kompletteras av medverkan från oberoende experter med en annan syn på sakernas tillstånd?
Med tanke på Finansinspektionens tyngd och betydelse för såväl det politiska systemet som medias möjligheter att förmedla fakta i viktiga frågor är det verkligen ynkligt och under all kritik. Daniel Barr och Finansinspektionen trampar helt medvetet på grundläggande principer för det offentliga samtalet. Därför en avslutande stilla maning till landets politiker och Finansutskottets presidium: när ska vi äntligen få se offentliga utskottsutfrågningar där intervjuerna av Barr och Thedéen kompletteras av medverkan från oberoende experter med en annan syn på sakernas tillstånd? Det är väl ändå det som är meningen med offentlig debatt i ett demokratiskt samhälle.
Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se
Kommersiell direktör, Veidekke