KRÖNIKA | Föräldrar som stöttar ekonomiskt är mer eller mindre en förutsättning för unga att ta sig in på den ägda bostadsmarknaden i dag. Stockholmare avstår från eller tvekar på att skaffa barn på grund av den dysfunktionella bostadsmarknaden – vilket leder till negativa effekter på samhällsekonomin. Kan den kopplingen till slut väcka politikernas intresse för bostadsfrågan, undrar Linda Hasselvik.
SBAB har i en ny barnfamiljsundersökning låtit fråga 1 000 föräldrar med barn under 18 år om hur de ser på sina barns möjligheter att ta sig in på bostadsmarknaden. Av undersökningen framgår att hälften av dagens föräldrar inte tror att deras barn kommer kunna köpa en bostad innan de fyller 30 år utan ekonomisk hjälp. Det är anmärkningsvärt, särskilt i ett bostadsägarland som Sverige.
Det har under en lång tid varit svårt att ta sig in på bostadsmarknaden som ung och många önskar nog kunna ge sina barn bättre förutsättningar än man själv hade
Barn borde egentligen inte vara beroende av vare sig sina föräldrars goda vilja eller ekonomiska muskler för att kunna ta sig in på bostadsmarknaden. Och även om man accepterar att så är fallet så är det inte lösningen för alla. Barn kan få olika typer av ekonomisk hjälp, en förälder kan till exempel ställa upp som medlånetagare eller bidra med pengar till kontantinsatsen. Gemensamt är att det krävs att föräldern har en stabil ekonomi och ekonomiska marginaler, något som långt från alla har. I vår undersökning uppger fyra av tio föräldrar att de inte kan eller inte vet om de kommer kunna hjälpa sitt eller sina barn att köpa en bostad.
Undersökningen bekräftar att många föräldrar prioriterar sparande för att på olika vis underlätta för barnen att kunna flytta hemifrån – kanske visa av egna tidigare erfarenheter. Det har under en lång tid varit svårt att ta sig in på bostadsmarknaden som ung och många önskar nog kunna ge sina barn bättre förutsättningar än man själv hade.
Enligt undersökningen sparar föräldrarna i snitt cirka 680 kronor per månad och barn. Det motsvarar knappt 290 000 kronor efter 18 år, vid en genomsnittlig avkastning på sju procent. Fortsätter föräldrarna spara i samma takt kommer barnen som föds idag alltså att ha i snitt nästan 300 000 kronor sparat när det är dags att lämna boet. Det är en rejäl grundplåt för ett framtida boende. Samtidigt uppger 1 av 10 föräldrar att de inte sparar något alls och nästan 30 procent sparar mindre än 200 kronor i månaden. Många barn kommer därmed också att möta vuxenlivet med betydligt mindre – eller helt utan – startkapital.
För den som saknar ekonomiskt starka föräldrar kommer uppförsbacken att vara än brantare
Förutsättningarna att ta sig in på bostadsmarknaden för barn i kommande generationer kommer således skilja sig åt väsentligt. För den som saknar ekonomiskt starka föräldrar kommer uppförsbacken att vara än brantare.
Barnafödandet var enligt SCB historiskt lågt under 2023 och befolkningsökningen den minsta på 22 år. I en situation då befolkningsprognosen ser minst sagt oroväckande ut rapporterar till exempel Stockholms handelskammare att en av tio unga stockholmare har avstått från eller tvekat på att skaffa barn på grund av den dysfunktionella bostadsmarknaden. Sannolikt med både sin egen och sina potentiella barns boendesituation i åtanke.
De senaste åren har slagit särskilt hårt mot min generation som generellt sett behövt ta stora lån för att ta sig in på bostadsmarknaden, och därmed drabbats särskilt hårt av det högre ränteläget
Jag utgör själv en del av den babyboom från början av 90-talet som nu befinner sig i familjebildande ålder. De senaste åren har slagit särskilt hårt mot min generation som generellt sett behövt ta stora lån för att ta sig in på bostadsmarknaden, och därmed drabbats särskilt hårt av det högre ränteläget. En ständigt återkommande oro bland vänner och bekanta är hur man ska lösa boendesituationen nu, om familjen växer. Kostnaderna är ju redan så höga.
En lägre befolkningsökning skapar ett mindre behov av nyproduktion av bostäder än vad som prognostiserades när befolkningsökningen, till följd av stor invandring, var som högst under mitten av 10-talet. Kanske till och med på sikt ett mindre tryck på bostadsmarknaden, om bostadsbyggandet återhämtar sig något sånär efter den ekonomiska krisen vi just nu tycks se början av slutet på. Det är dock en klen och högst tillfällig tröst. På sikt ger det låga barnafödandet stora negativa effekter på samhällsekonomin. Ett lågt födelsetal ger en högre andel äldre i befolkningen. Färre ska försörja fler. Samtidigt som det kan bli brist på arbetskraft med minskad produktivitet och ekonomisk tillväxt som följd.
Kan kopplingen till samhällsekonomin vara det som väcker politikernas intresse?
Finns det inte någon ljusglimt? Möjligen att småbarnsföräldrarna i vår undersökning är lite mer optimistiska om sina barns möjligheter att köpa en bostad utan ekonomisk hjälp jämfört med tonårsföräldrarna. Det kan tyda på en tillförsikt om att situationen för unga på bostadsmarknaden kommer bli bättre, till exempel genom politiska reformer. Kan kopplingen till samhällsekonomin vara det som väcker politikernas intresse?
Linda Hasselvik
Privat- och boendeekonom, SBAB