KRÖNIKA | Priserna för fjärrvärme, elnät, vatten och avlopp, avfallshantering och andra offentligha monopolverksamheter stiger mycket snabbare än KPI – bakom detta ligger en fallande produktivitet och en dålig kostnadskontroll, skriver Ulf Perbo som efterlyser handlingskraft från politiken.
Produktivitetskommissionen belyser i sitt delbetänkande på ett förtjänstfullt sätt utmaningar kring såväl den offentliga sektorns produktivitet som byggbranschens problem. De avstår dock från att diskutera det stora produktivitetsproblem som finns i gränslandet mellan dessa och drabbar hushållen hårt med tiotals miljarder i extrakostnader varje år och sänker bostadsbyggandet. Offentliga monopol där verksamheterna själva bestämmer priserna. Det gäller verksamheter som fjärrvärme, elnätstaxorna, vatten och avlopp, avfallshantering, bygglov, plantaxor, anslutningsavgifter för V/A och el och så vidare. Kostnaderna skenar okontrollerat och produktivitetsutvecklingen är negativ. Här finns inte de mätproblem som kommissionen diskuterar inom t ex sjukvård. En liter vatten ur kranen är samma tjänst i år som för 50 år sedan. Att V/A-avgiften stigit dubbelt så mycket som KPI sedan år 2000 är enbart ett resultat av fallande produktivitet.
En chockerande höjning långt över KPI:s utveckling
I en tidigare krönika presenterade jag statistik som beskrev problemet. Sedan dess har det kommit allt fler uppgifter som tyder på att detta är ett akut problem som fördyrar byggande och boende i en sådan utsträckning att det är ett viktigt samhällsproblem. Nyligen avslöjade till exempel Energimarknadsinspektionen att elnätstaxorna kan komma att höjas med över 40 procent (!) fram till 2027. En chockerande höjning långt över KPI:s utveckling. Problemet kan följas i till exempel Nils Holgersson-rapporterna, flera undersökningar från KTH och material från Riksrevisionen.
Den så kallade Nils Holgersson-rapporten följer sedan 1996 kostnaderna för värme, varmvatten, vatten och avlopp, el och renhållning som tillsammans utgör drygt en tredjedel av boendekostnaderna. För perioden 1996–2023 har KPI ökat 55 procent medan taxorna i undersökningen ökat 135 procent, alltså mer än dubbelt så mycket. Undersökningar från KTH av de kommunala byggherrekostnaderna visar att även dessa stiger snabbare än KPI och över tid har gett markant ökade byggkostnader. Inför 2024 larmas nu om en accelererande takt i avgiftshöjningarna. I Stockholm höjs till exempel vattentaxorna med 25 procent, avfallstaxan med 24 procent och fjärrvärmetaxan med 12 procent. Det innebär att avfallstaxan höjts med nästan 90 procent på fyra år, vattentaxan med över 50 procent på två år, och priset för fjärrvärme med 21 procent på två år. Och i vissa fall har stora höjningar redan nu aviserats inför 2025.
Det troliga är att det är produktiviteten och kostnadskontrollen som kollapsat i offentlig monopolverksamhet med fri taxesättning
I några fall kan det finnas acceptabla förklaringar som ökade lagkrav som höjer kostnaderna. Men det finns inga sådana faktorer som kan förklara varför alla offentliga monopoltaxor hela tiden skenar. Det är viktigt att inse att det är ett generellt systemfel som inte bör analyseras taxa för taxa. Priserna regleras i teorin via den så kallade självkostnadsprincipen till vad kostnaderna är. Om självkostnadsprincipen tillämpas har alltså produktiviteten kollapsat så kostnaderna skenar. Alternativet är att självkostnadsprincipen inte tillämpas utan taxorna höjs godtyckligt, vilket är att betrakta som olagligt agerande. Det troliga är att det är produktiviteten och kostnadskontrollen som kollapsat i offentlig monopolverksamhet med fri taxesättning.
Att produktiviteten faller och taxorna skenar så brett och långsiktigt visar att det är ett generellt systemfel
Kostnaderna stiger alltså trendmässigt med 2-3 gånger KPI, vilket indikerar ett dramatiskt fall i produktiviteten. Riksrevisionen har upprepade gånger försökt göra regering och riksdag uppmärksamma på problemen inom avgiftsfinansierade monopolverksamheter och rekommenderat regeringen ”att utreda förutsättningarna för att införa ett produktivitetskrav i avgiftsfinansierad verksamhet”. De skriver bland annat: ”Enligt vår uppfattning är det mycket som talar för att avsaknaden av produktivitetstryck har bidragit till den ökning av avgifterna som vi har visat på ovan. Avgiftsmodellen leder till att incitamenten till kostnadseffektivisering är små.” och ”Eftersom avgifterna i normalfallet sätts med full kostnadstäckning utan konkurrens med andra aktörer, saknas det omvandlingstryck som den anslagsfinansierade verksamheten utsätts för (via produktivitetsavdraget). Därför är det enligt Riksrevisionens bedömning angeläget med incitament för kostnadseffektivitet även i avgiftsfinansierad verksamhet.”
Att produktiviteten faller och taxorna skenar så brett och långsiktigt visar att det är ett generellt systemfel. Det måste införas produktivitetsdrivande system i avgiftsfinansierade monopolverksamheter. Det är dock svårt att se hur ett system som ger effekt skulle kunna konstrueras som biter på kommuner och myndigheter. Troligen krävs en prisreglering. Det är angeläget att Produktivitetskommissionen tar sig an detta i sitt slutbetänkande.
Ulf Perbo
Konsult, tidigare statssekreterare
Det är inte möjligen så att ett eftersatt underhåll och bristande återinvesteringar påverkar både driftkostnad och behovet av nyinvesteringar i försörjningssystemen?