LEDARE | Med regeringens utnämning av före detta bostadsminister Stefan Attefall som ”egnahemskommissionär” visar regeringen att den menar allvar med sin ambition att möta unga familjers dröm om hus med egen täppa. Men det blir ingen lätt resa för firma Carlson/ Attefall. För att lyckas måste de klara att bryta ned flera lager av principiellt och ekonomiskt motiverat motstånd hos tunga myndigheter och Sveriges kommuner.
”Volvo, vovve och villa”. Det är inte bara en välbekant klyscha. Enligt återkommande undersökningar sammanfattar uttrycket vad unga par önskar sig mest av allt när det är dags att bilda familj. Det var alltså ingen slump att Ebba Busch använde uttrycket i senaste valrörelsen. Följdriktigt återkommer också bostadsminister Carlson flitigt till ambitionen att skapa en ny ”egnahemsrörelse” – en renässans för byggandet av småhus.
Den som surfar in på SCB:s hemsida inser emellertid att det inte blir någon lätt resa. Bakom den offentliga statistiken döljer sig nationella politiska beslut som i grunden ändrat villkoren för småhusbyggandet men här speglas också en smygande värderingsförskjutning hos landets kommunalpolitiker och tjänstemän. Sett över hela tidsperioden från 1975 fram till nu har småhusen i långa perioder antingen dominerat bostadsbyggandet (1975 – 1983) eller legat på samma nivåer (1984 – 1992) (2001 – 2009) som byggandet av lägenheter i flerfamiljshus.
Trösklarna in till ägt boende har därefter förstärkts av Finansinspektionens obligatoriska amorteringskrav
Två årtal markerar dock ett trendskifte. 1992, det vill säga året efter den stora skatteomläggningen faller byggandet av småhus kraftigt, både i absoluta tal och som andel av det totala bostadsbyggandet. Anledningen stavas försämrade avdragsvillkor för skuldräntor. Efter en återhämtning under 00-talet knäcks så åter byggandet av småhus. Det sker 2010 i samband införandet av bolånetaket (max 85 procent lån vid finansieringen av ett bostadsköp) som över en natt skapade en svår inträdesbarriär till den ägda bostadsmarknaden. Bolånetaket fick av naturliga skäl störst effekt på unga familjebildare, det vill säga den primära målgruppen för nyproducerade småhus. Trösklarna in till ägt boende har därefter förstärkts av Finansinspektionens obligatoriska amorteringskrav som infördes 2016 och 2018.
Men det stannar inte där. Hand i hand med förändrade villkor för hushållens finansiering går en smygande värderingsförskjutning som skett på lokal nivå, hos landets kommunalpolitiker och tjänstemän. I de politiska leden finns förvisso ett principiellt stöd för fler småhus, något som dock ofta kommer på skam när man ställs inför en jämförande intäkts-/ kostnadskalkyl mot flerfamiljshus. Kostnaderna blir i princip desamma men alldeles självklart ökar kommunens exploateringsintäkter om den aktuella markplätten bebyggs med flerfamiljshus. Bland de kommunala tjänstemännen finns vidare en närmast ideologiskt motiverad preferens för den ”täta hållbara kvartersstaden”, med bageri i gatuplanet och cykelavstånd till jobbet
Sett utifrån rådande förhållanden framstår drömmen om en ny egnahemsrörelse närmast som en hägring
I dag är småhusbyggandet en spillra av sitt forna jag och svensk småhusindustri i kris. Sett utifrån rådande förhållanden framstår drömmen om en ny egnahemsrörelse närmast som en hägring. Eller så kan man ju vända på perspektivet och betrakta läget som alldeles utmärkt. Alltså tillåter jag mig att ponduspostulera (finare ord för ”killgissa”.)
Statsrådet Carlson och regeringen menar allvar med att fler ska kunna äga sin bostad. I fas ett skrev man således in saken i regeringsdeklarationen. I nästa skede analyserade man de ekonomiska villkoren och insåg att utan en fungerande hushållsfinansiering kommer projektet att spricka. Men att själv ta fajten mot Riksbanken och Finansinspektionen är nu ingen enkel sak, i all synnerhet som många politiker av lätt populistiska motiv länge valt att jamsa med. Det senare gäller inte minst Moderaterna som tronar på maktens yttersta utpost, Finansdepartementet.
Om det är någon som kan övertyga, socialisera och gulle-gulla med allt från allmogen till rigida paragrafryttare så är det Kommissionär Attefall
Alltså städslar man de respekterade nationalekonomerna John Hassler och Peter Englund för att storma den första och kanske svåraste försvarsmuren. Deras utredning kommer som bekant att presenteras i höst. När väl utredarna har presenterat sitt resultat har regeringen (troligtvis) fått sitt nödvändiga alibi för att genomföra vallöftet att luckra upp införda kreditrestriktioner. Därefter kanske man rentav väljer att ”lobba ut” den redan färdiga propositionen om startlån till förstagångsköpare.
Så långt en närmast perfekt fältplan, om det inte vore för de trilskande politikerna och tjänstemännen på lokal nivå. Detta måste lösas. Om man ska ha något att visa upp för väljarna kommande val krävs givetvis att det sista motståndet nedkämpats. Det är där som högst hedervärde och tillika erfarne hr Attefall kommer in i bilden. Om det är någon som kan övertyga, socialisera och gulle-gulla med allt från allmogen till rigida paragrafryttare så är det Kommissionär Attefall. Sin timida framtoning till trots räds han dessutom varken fan eller trollen. Alltså den perfekta strategiska reserven att kasta in när det sakteliga börjar dra ihop sig.
Det kan gå eller så kanske det går åt helvete. Den som lever får se
Det kan gå eller så kanske det går åt helvete. Den som lever får se. Mitt personliga medskick blir; studera och lär av statens egnahemslånefond som inrättades 1905. Där och då började egnahemsrörelsen växa i Sveriges städer. Utan en fungerande finansieringslösning kommer projektet annars snart att drabbas av soppatorsk.
Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se
Kommersiell direktör, Veidekke
OM vi levde i samma värld som för 50 år sedan, innan ohållbarheten i efterkrigstidens samhällsbyggande hade blivit uppenbar, hade jag varit helt överens med Lennart. I perspektivet av de alltmer uppenbara globala kriserna för bl a klimatet, kan vi inte låtsas att ett glest byggande, med ineffektiv infrastruktur och ett ännu större behov av motoriserat resande för att klara vardagen, är realistiskt. Alla andra aspekter blir underordnade.