BOPOLPODDEN | Finland började för många år sedan forska och utveckla verktyg för att handskas med arbetslivskriminalitet, människohandel och exploatering av utländsk arbetskraft. Bopolpodden gästas av den finländska forskaren Natalia Ollus och svenske Tord af Klintberg för ett samtal om skillnaderna mellan ländernas arbete, varför det går lättare för myndigheterna att samverka i Finland – och risken att oseriösa aktörer väljer att lämna Finland för den ”slappare” svenska marknaden. Anna Bellman programleder och Lennart Weiss kommenterar.
Natalia Ollus är chef för HEUNI, det europeiska institutet för kriminalpolitik i Helsingfors. Sedan 2008 har hon arbetat med frågor som rör arbetskraftsexploatering, utnyttjande av utländsk arbetskraft och människohandel för tvångsarbetsändamål.
Sverige har inte alls varit på bollen lika länge. Som KTH-forskaren Tord af Klintberg uttrycker det:
– För fem, sex år sedan började jag känna att byggkriminaliteten var en elefant i rummet. Jag började titta på det här och jag kan säga att det är med en viss avundsjuka som jag har tittat på Natalia Ollus och forskningen de har haft i Finland.
Den stora skillnaden mellan de olika länderna, menar de, är att man i Finland arbetar tillsammans som ett lag med en gemensam kamp mot arbetslivskriminaliteten. Myndigheterna delar information på ett helt annat sätt än i Sverige, man arbetar på ett helt annat sätt med offentliga upphandlingar (det är i princip aldrig det lägsta priset som vinner, man gör istället en bredare bedömning, bland annat en vandelsprövning) och inte minst samarbetar parterna på arbetsmarknaden på ett bättre sätt. Finland har dessutom ett bättre arbetssätt som gör att lagstiftningsarbetet går snabbare. Och man har hela tiden bedrivit en omfattande forskning kring de här frågorna.
– En av de stora skillnaderna mellan Sverige och Finland är att vi har mycket samarbete mellan olika aktörer, både formellt och informellt. Vi har en större dialog och det leder till att det blir mer action i Finland, säger Natalia Ollus.
– En annan övergripande skillnad är att det i Sverige saknas en övergripande koordinering i den här frågan. Det finns egentligen ingen som tar ett helhetsansvar för att motverka exploatering i arbetslivet utan det faller så att säga mellan stolarna.
Den här ansvarsbristen gör att arbetet stannar av efter att till exempel Byggmarknadskommissionen har gjort färdigt sitt arbete. Ingen tar vid och frågorna hamnar i ett vakuum. Och det hela beror på att frågan inte har prioriterats politiskt.
Tord af Klintberg är inne på att de stora skillnaderna mellan länderna kan leda till att oseriösa aktörer i Finland väljer att istället etablera sig i Sverige.
– Det är en hypotes på gränsen till en killgissning. Men om jag var kriminell skulle jag tycka att det var mer svettigt i Finland så då kan det vara naturligt att ta sig till Sverige, säger han.
Bostadspolitik.se:s Lennart Weiss kommenterar:
– Det finns tyvärr en stor skillnad i förhållningssätt mellan Sverige och Finland. I Finland fungerar allt samarbete bättre, mellan myndigheterna, men också mellan arbetsgivare och fack, och mellan parterna och myndigheterna. I Sverige har vi en stuprörskultur som är präglad av sekretessregler.
– Men jag tror att det här långsamt är på väg att ändras till det bättre också i Sverige. Delegationen mot arbetslivskriminalitet under ledning av Ola Pettersson gör ett bra jobb. De förslag som delegationen har tagit fram de tas emot på ett positivt sätt av regeringskansliet och myndigheterna. Biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg har efter en trög start fått upp farten. Jag tror att vi är på väg i rätt riktning.
– Jag skulle säga att det har skett ett uppvaknande här. Vi börjar inse att det har funnits en stor naivitet i Sverige med det här, precis som med gängkriminaliteten, att vi i praktiken har skapat frizoner för kriminalitet. Förhoppningsvis blir det mer verkstad framåt.