DEBATT | Partiernas engagemang när det gäller bostadsmarknadens sociala utmaningar har läge präglats av idétorka och passivitet. Därför är det mycket välkommet att Boverket nu har tagit ett eget initiativ. Vi är nog många som vill delta i den lösningsorienterade diskussion som Boverket har bjudit upp till, skriver Martin Lindvall, samhällspolitisk chef på Fastighetsägarna Sverige.
Inclusionary housing är ett samlingsbegrepp för program och policys som syftar till att få fram billigare bostäder och socialt blandade bostadsområden. Med viss inspiration från andra länder har Boverket på eget initiativ tagit fram en idéskiss för ett ”Inkluderande bostadsbyggande med statligt stöd”. Förenklat innebär det att kommuner ska kunna anvisa mark för byggande av hyresrätter, där en viss andel av bostäderna ska ha en lägre hyra än övriga. Lägenheterna fördelas med social förtur och staten kompenserar hyresvärden för de lägre hyresintäkterna.
Att Boverket därför klivit fram, kanske i frustration över att olika uppdragsgivare inte gjort det, är därför välkommet
Jag är kluven till att myndigheter policyutvecklar på eget initiativ, i synnerhet inom områden där det redan förs en aktiv politisk diskussion. Vad gäller lösningar på bostadsmarknadens sociala utmaningar har partiernas engagemang emellertid länge präglats av idétorka och passivitet. Att Boverket därför klivit fram, kanske i frustration över att olika uppdragsgivare inte gjort det, är därför välkommet.
Myndigheten och dess generaldirektör Anders Sjelvgren har på senare tid varit tydliga med att det behövs fler verktyg i den svenska bostadspolitiken för att de mest utsatta hushållen ska kunna få sina bostadsbehov tillgodosedda. De har med nedtonad dramatik till och med antytt att den svenska modellen skulle överleva vissa inslag av social housing, om det behövs för att nå bostadsförsörjningsmålen.
Ryktet om att det på gamla Bataljon Sparre pågått arbete med ett konkret förslag har florerat ett tag och mina förväntningar på rapporten hade hunnit skruvas upp. Med facit – om en principskiss kan kallas det – i hand medger jag att jag hade väntat mig något mer, men jag är samtidigt hoppfull. Här finns något.
Men här, vid den sociala träffsäkerheten, börjar jag samtidigt fundera. Vad missas och vad kunde ha varit bättre?
Att Boverket fortsätter hämta inspiration i andra länder och följer upp sin oro över luckor i den svenska modellen med konkreta förslag är naturligtvis föredömligt. Detsamma gäller inriktningen mot en lösning som träffar den grupp strukturellt hemlösa som fått det tuffare när flera kommuner gjort det svårare att få tillgång till långsiktigt boendestöd, samtidigt som de försöker avlasta socialtjänsten. Därtill presenterar de ett avsevärt bättre alternativ till det övergivna investeringsstödet, som bland annat medger större flexibilitet avseende lägenhetsstorlekar, hyresnivåer och social träffsäkerhet.
Men här, vid den sociala träffsäkerheten, börjar jag samtidigt fundera. Vad missas och vad kunde ha varit bättre?
Den spontana invändningen mot förslagets utformning handlar trots allt om att lösningar för resurssvaga hushåll söks i nybyggda dyra bostäder
Om jag börjar på ett övergripande plan beskriver Boverket föredömligt hur hyressättningssystemet skapat inlåsningseffekter som stänger ute de aktuella målgrupperna från det billigare bostadsbeståndet. Även hushåll med god ekonomi uppskattar att bo billigt och jämfört med andra länder är sambandet mellan hushållsinkomster och hyresnivåer unikt lågt. Det kan upplevas som en oöverstiglig utmaning att göra något åt det, men man bör å andra sidan vara försiktig med att förstärka det.
Den spontana invändningen mot förslagets utformning handlar trots allt om att lösningar för resurssvaga hushåll söks i nybyggda dyra bostäder, trots att det handlar om en av staten finansierad hyresreduktion. Om hushållet ska betala 70–80 procent av en överenskommen osubventionerad presumtionshyra handlar det fortfarande om en hög hyra. Tekniskt skulle hyressubventionen lika gärna kunna appliceras för avtal i befintliga bostäder, med samma roller för kommunen och staten avseende analys, urval och finansiering. Här avfärdas möjligheten att även nå mer kostnadseffektiva överenskommelser med allmännyttiga och privata hyresvärdar för snabbt.
Oviljan och svårigheterna att träffa presumtionshyresavtal underskattas
Det leder in på en återkommande problematik inom området. Förslaget har förvisso en föredömlig koppling till kommunernas skärpta ansvar för analyser av lokala bostadsbehov. Men samtidigt som det erbjuder ett konkret verktyg riskerar det förstärka bilden av att bostadsförsörjning enbart är en fråga om bostadsbyggande. Det är en utveckling och ett otyg som bland andra länsstyrelserna återkommande varnat denna och tidigare regeringar för.
Min främsta farhåga handlar dock om att de uttalade syftena med förslaget uteblir. Oviljan och svårigheterna att träffa presumtionshyresavtal underskattas. Presumtionsperioden är kort och tillskottet av ”ekonomiskt överkomliga bostäder” som ”motverkar boendesegregation” är därför som bäst tillfälligt. Bytesrätten medför risk att hyran subventioneras för fel hyresgäster och det saknas hinder för felprioritering av målgrupper. För en del kommunpolitiker kommer det att upplevas lockande att fixa förturer till billigare nybyggda bostäder för ”unga” och ”normalinkomsttagare”. Det är betydligt starkare väljargrupper än de jag skulle prioritera.
Regeringen kan börja skriva på direktiv för att slippa förlora dyrbar tid, och glöm då inte de billigare bostäder som redan finns
För alla dessa risker finns det lösningar och Boverket pekar även på några. De behövs.
Sammanfattningsvis är Boverkets förslag oerhört välkommet och det vore olyckligt om politik och bransch avfärdar det alltför lättvindigt. Med sikte på förbättringspotentialen är vi säkert många som deltar i den lösningsorienterade diskussion Boverket bjudit upp till. Regeringen kan börja skriva på direktiv för att slippa förlora dyrbar tid, och glöm då inte de billigare bostäder som redan finns.
Martin Lindvall
samhällspolitisk chef, Fastighetsägarna Sverige