KRÖNIKA | Delar av den svenska glesbygden befinner sig på gränsen till rent förfall. Efter mer än ett halvsekel av misslyckanden borde det vara värt att verkligen rikta blickarna mot resten av världen och pröva verkligt nya strategier i samhällsbyggandet, skriver Jan Jörnmark.
Startpunkten för arbetet med min senaste rapport om glesbygden Småstadens skönhet – riv DDR-Sverige var egentligen en resa jag gjorde till Bergslagen under försommaren för snart två år sedan. Det var en ledsam samhällsbild jag såg, men mötena med de fyra ledande kommunalråden i Filipstad och Hällefors var ännu mer ledsamma: Migrantvågen hade tagit slut 2017–2018, och efter det hade en utflyttning av migranter mot storstäderna där det finns arbete omedelbart startat. I glesbygden satte därför den vanliga processen av åldrande och folkminskning igång igen, men de sista fem åren förvärrad av en intensifiering av den sociala dumpningen. ”Dumpningen” innebär att oseriösa fastighetsägare köper upp förfallna fastigheter i kommuner av den här typen, och sedan letar upp hyresgäster i det socialt allra svagaste segmentet.
En nyinflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn kan rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen
En rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver konsekvenserna: ”Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. En nyinflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn kan rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen… så kallad social dumpning genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”
Trots att befolkningen fallit med i allmänhet 30–40 procent sedan 1970-talet har bostadsbeståndet inte förändrats
De kombinerade effekterna av åldrande, minskande befolkningar och social dumpning har alltså skapat en förvärrad situation i glesbygdskommunerna, och den återspeglas i den deprimerande samhällsbild man möter. Trots att befolkningen fallit med i allmänhet 30–40 procent sedan 1970-talet har bostadsbeståndet inte förändrats. Det stora utbudet har lett till att småhuspriserna stagnerat, vilket gjort det billigare att bo i en villa än att hyra i allmännyttan. De försök som gjordes runt millennieskiftet att hantera de strukturella överskotten med hjälp av rivningar avbröts sedan för att hantera flyktingvågen. Men nu har det gått 20 år sedan det, och det innebär att underhållet är mer eftersatt än någonsin. Det gör att man idag ofta möter samhällen som befinner sig på gränsen till rent förfall.
I rapporten ger jag en sammanhållen bild av den här nedgången, som dessutom slår hårdast i de inre delarna av glesbygdskommunerna. Det är där de oattraktiva och allt tommare flerfamiljshusen finns, samtidigt som villaområdena i ytterkanterna har den starkaste köpkraften. Följden av det har blivit att några större nybyggda Ica Maxi-, Coop- och Dollarstorebutiker ute vid genomfartslederna har dragit till sig det mesta av handeln, vilket gör situationen i centrum ännu svagare.
Det leder sedan till en högre medelålder på den kvarvarande befolkningen, och med det också högre dödstal och fallande födelsetal
En sista försvårande faktor är dessutom att i stort sett alla befolkningsprognoser jag sett de senaste åren är starkt överoptimistiska. Region Värmland gjorde under hösten 2019 en analys av länets kommuner fram till 2040. I den kom man fram till att till exempel Filipstad skulle ha en oförändrad befolkning under de två kommande decennierna. I verkligheten har den redan nu fallit med nästan 1 000 personer, och med realistiska antaganden bör totalfallet hamna vid 4 000 mellan 2020 och 2040, från 11 000 till 7 000. Felet syns på många ställen i olika prognoser, och beror framförallt på minskad migration och sedan att migranterna flyttar till större städer i större omfattning än man trott. Det leder sedan till en högre medelålder på den kvarvarande befolkningen, och med det också högre dödstal och fallande födelsetal.
Efter mer än ett halvsekel av misslyckanden borde det vara värt att verkligen rikta blickarna mot resten av världen och pröva verkligt nya strategier i samhällsbyggandet
Det är den här situationen jag beskriver i rapporten, och den slutsats jag drar där är att samhällsbyggnadsvillkoren i glesbygden måste förändras på ett genomgripande sätt. Det behövs stöd för rivningar, men i lika hög grad behöver också regelsystemet för nybyggnader i vattennära lägen underlättas. De delar av glesbygdskommunerna som verkligen är attraktiva behöver stöd på alla vis, och där är den tyska modell som togs fram i början av 2000-talet värd att pröva i svensk förhållanden. Stadtumbau Ost med det nya Integrierte Stadtentwicklunskonzept (ISEK) innehåller i mycket hög grad delar som saknats i svensk samhällsplanering.
Men den sammantagna bild man får när man – som jag – arbetar med problemen i både glesbygd och storstäder är att det nu efter mer än ett halvsekel av misslyckanden borde vara värt att verkligen rikta blickarna mot resten av världen och pröva verkligt nya strategier i samhällsbyggandet.