LEDARE | Politikerna borde sluta prata om att beskatta bankernas ”övervinster”.
Istället borde de titta på möjligheterna med statliga SBAB.
”Årets fattigaste månad”. Så kallas januari av media som så här års fylls av artiklar om hur man med beprövade hushållsknep kan mätta gapande munnar och klara högen av räkningar som ska betalas efter jul. Detta sker samtidigt som näringslivets mest intensiva rapportperiod inleds. Det paradoxala är att mitt i hushålls- (och bygg-)krisen går det bra, riktigt bra för stora delar av näringslivet. Allra bäst går det för de stora svenska affärsbankerna. Även om Handelsbanken och Nordea (jo, förvisso finskt numer) ännu inte rapporterat kan man med ett enkelt överslag se att de ”fyra stora” kommer att redovisa ett samlat resultat före skatt på runt 200 miljarder kronor.
I all synnerhet som bankernas resultat till dominerande del byggs upp av räntemarginalerna från hushållens bolån
Således aviserar bankerna att utdelningen till aktieägarna kommer att höjas rejält. Glada miner runt marmor- och glaspalatsen kan man tänka sig men eftersom bankerna vet att rekordvinsterna sticker i allmänhetens ögon väljer man att agera med stram uppsyn. Inte minst Swedbanks vd Jens Henriksson sliter hårt på sin väl inövade standardformulering ”det är bra för samhället att banker är lönsamma.” Jo, förvisso men som bekant är allt en fråga om balans. I all synnerhet som bankernas resultat till dominerande del byggs upp av räntemarginalerna från hushållens bolån. Om det är några som pressats hårt av inflations- och räntebrasan är det hushåll, inte minst barnfamiljer, med just höga bolån.
Alltså markeras politisk kritik från såväl höger som vänster. I samband med regeringens presskonferens den 25 januari om åtgärder mot överskuldsättning (med koppling till konsumtionskrediter utan säkerhet) markerade finansminister Elisabeth Svantesson mot bankernas utdelningsfest och manade till återhållsamhet. Så mycket mer än ord har dock regeringen ännu inte levererat.
Från (S) refereras bland annat till Italien som nyligen infört en bankskatt där bankernas ”övervinster” beskattas med 40 procent
Socialdemokraterna har under en längre tid kritiserat bankernas ”övervinster” och föreslog i samband med höstens skuggbudget en tillfällig bankskatt. Förslaget innebär en skatt på räntenettot och beräknas enligt Socialdemokraternas egna siffror inbringa cirka 10 miljarder, som på olika sätt ska användas för att stötta barnfamiljer. Från (S) refereras bland annat till Italien som nyligen infört en bankskatt där bankernas ”övervinster” beskattas med 40 procent.
Frågan är dock om det är en så bra idé. Erfarenheten från de regleringar (till exempel höjda riskvikter på utlåning till hushåll och fastighetsbolag) som Finansinspektionen infört med syfte att öka bankernas motståndskraft vid en kris visar att bankerna snabbt kompenserar sig via höjda utlåningsräntor, alternativt begränsar sin utlåning. I båda fallen drabbas hushållen. Därför kan man på goda grunder anta att en bankskatt endast blir ett slag i luften. Den ser möjligen bra ut på pappret men får begränsad effekt för tänkta förmånstagare.
Personligen har jag svårt att för min inre syn se några jublande barnfamiljer när Magdalena Andersson (S) svingar sitt svärd för bankskatten
Och är det egentligen så värst populärt som politiskt slagnummer? Personligen har jag svårt att för min inre syn se några jublande barnfamiljer när Magdalena Andersson (S) svingar sitt svärd för bankskatten. Dessutom är det en åtgärd som inte angriper problemets kärna, den svaga konkurrensen på den svenska bankmarknaden. Även om det under senare år vuxit fram ett antal nischbanker utgör de i realiteten inget allvarligt hot mot de etablerade jättarna. Bluestep är i praktiken ett alternativ endast för hushåll som övriga banker inte betraktar som kreditvärdiga. (Vilket såklart får betalas med ohemula räntor.) De mer ansedda alternativen är nischade mot höginkomsttagare.
Så varför sneglar inte politiken mer på denna alldeles utmärka bank?
Storbankernas väl tilltagna räntemarginaler byggs upp av en bred stock av ”vanliga” inkomsttagare som förvisso har tillräckliga inkomster och säkerheter för att erhålla ett lån men ändå inte tillräcklig styrka för att förhandla om villkoren, alternativt byta bank om inte erbjudandet är gott nog. Den breda gruppen bankkunder är således hänvisade till storbankernas officiella listpriser där det egentligen endast finns en verklig konkurrent – SBAB.
Så varför sneglar inte politiken mer på denna alldeles utmärka bank? SBAB gör redan nytta genom att erbjuda klart bättre inlåningsräntor, både på vanliga sparkonton och sådana med tre månaders bindningstid. (Själv för jag över varje krona jag inte behöver för konsumtion den närmaste tiden till ett sparkonto i SBAB.) Genom att tillåta SBAB att tillämpa mer flexibla avkastningskrav än dagens 10 procent skulle SBAB ges ökade möjligheter att ta upp konkurrensen med storbankerna, även på bolånen. Simsalabim och i ett slag skulle därmed storbankernas räntemarginaler och därmed kolossala ”övervinster” hyvlas av samtidigt som de hushåll som politikerna vurmar för skulle bli gladare. Slutsats: skrota alla tankar om en särskild bankskatt och satsa på en åtgärd som skulle göra verklig skillnad. För hushållen.
Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se
Kommersiell direktör, Veidekke
Mkt bra Lennart – håller med fullständigt. Detta borde ju rimligtvis vara syftet med SBAB.
Hej
Inte lätt och nyttja SBAB, vi ansökte om lån, är en BRF i fjällen där ägarna har sin fritidstid o delvis hyr ut. En förening med god ekonomi. Detta svar fick vi:
Hej,
Tack för er offertförfrågan. Vi avstår i dagsläget att lämna offert då vi belånar fastigheter som i huvudsak består och nyttjas som permanentbostäder.