Miljonprogrammets problem uppfattas som ett storstadsfenomen. Men det är små städer som betalat det högsta priset för statlig bostadspolitik, centralplanering och en vårdslös migration, skriver fyra debattörer, bland andra Jan Jörnmark, på DN Debatt.
Timbro har tagit fram en rapporten ”Småstadens skönhet – riv DDR-Sverige” och utifrån den skriver ekonomihistorikern och författaren Jan Jörnmark, tillsammans med Timbros vd PM Nilsson och de moderata kommunalstyrelseordförandena Tony Ring i Karlskoga och Patric Åberg i Östra Göinge om landsortsproblemen som miljonprogrammen har skapat. Efter att man byggt för många bostäder i mindre orter inrättades stöd för att bevara bostäder där det saknades befolkningsunderlag, därefter har de kunnat användas som bostäder till flyktingar.
I rapporten har de undersökt sex kommuner på djupet.
”Resultatet är tydligt. Befolkningstillväxten kopplad till migrationen har lett till försvagade sociala indikatorer. Tvärtemot storstäderna ser vi att det i den lilla tätortens centrum påfallande ofta bor unga personer med migrantbakgrund med bristfällig utbildning som har svårt att försörja sig på svensk arbetsmarknad. I kommunernas glesbygd ser bilden annorlunda ut. De sociala indikatorerna är bättre men medelåldern är högre och befolkningsminskningen fortsätter.”
Debattörerna drar paralleller till östra Tysklands omgörning i slutet av 90-talet där man rivit oattraktiva bostäder och byggt nya.
De listar tre nödvändiga reformområden:
”1.Riv miljonprogram. Överbebyggelsen i mindre attraktiva områden behöver likt i Tyskland rivas. Precis det görs nu i skånska Östra Göinge. Hus med låg byggstandard med massiva renoveringsbehov kommer annars att fortsätta bidra till utanförskap och social dumpning.
2. Återskapa stadskärnan. Den tidiga centrumbebyggelsen behöver återskapas. Vi ser fler och fler exempel över Europa, och Sverige bör följa efter. Ett livfullt centrum är avgörande för den ekonomiska utvecklingen och en vacker närmiljö för stadens attraktionskraft.
3.Bygg vid vattnet. Det råder ingen tvekan om att strandskyddet blivit ett hinder för glesbygdskommuner som vill utnyttja sina komparativa fördelar – en naturnära skönhet med närhet till vatten och sjöar. I Karlskoga görs just detta.”