BOPOLPODDEN | Peter Larsson har ett av Sveriges viktigaste – och svåraste – uppdrag just nu. Möt regeringens samordnare för det gröna industriskiftet i norr i ett samtal om förutsättningarna för att förverkliga skiftet och locka 100 000 människor till Norrland – samtidigt som bostadsbyggandet gått in i den djupaste krisen på flera decennier. Peter Larsson understryker att det handlar om samarbeten och åtaganden: ”Man kan inte bara fastna i att ”nu måste staten komma hit”. Det kommer inte att funka.” Lennart Weiss kommenterar och konstaterar att det här är ett samhällsbygge som måste lyckas – och som kräver att staten tar en roll den inte har haft på 30 år. Programledare: Anna Bellman.

Peter Larsson har i tre år arbetat med olika regeringsuppdrag kring det gröna industriskiftet i norr. Nu – fram till 30 juni – är han samordnare för näringslivets hållbara omställning och samhällsomvandlingen i norra Sverige. Peter Larsson menar i podden att vi i Sverige har mycket erfarenhet av att klara av industriomställningar.
– I Sverige har vi svart bälte i omställningar. Vi kan det mer än någon annan. Men: Nyetableringar har vi nästan ingen erfarenhet av alls, och inte i den här gigaklassen.
Nu handlar det om att utveckla hela samhällen i norr och en av nycklarna är att sluta tänka i stuprör, eller ”vertikala strukturer” som Peter Larsson hellre kallar dem.
– Vad jag har sett under de tre år som jag har jobbat med det här är att man börjar få en ökad horisontell samordning – man börjar tänka på ett annorlunda sätt. Mitt favoritexempel är Svenska Kraftnät som på väldigt kort tid har ställt om hela sin planeringsorganisation från att tänka sekventiellt – alltså först det, sen det – till att nu våga tänka parallellt. Det innebär att de i dag till exempel har halverat tiden för byggandet av en kraftledning.
Helt annat läge än på 1960-talet
Runt 100 000 människor beräknas flytta till de norrländska nyindustrialiseringsstäderna de kommande 15 åren.
– Vissa menar att ”då gör vi som på 60- och 70-talen fast tvärtom: Ett flyttbidrag och sen har vi kirrat allt här. Men riktigt så enkelt är det inte, för dels har vi ett helt annat läge nu med andra värderingar. Och då flyttade man från några enstaka orter till en väldigt bred arbetsmarknad. Nu ska man alltså då flytta från en bred arbetsmarknad till några enstaka orter och det är en helt annan mekanism.
– Nu måste allt hänga ihop; hur man planerar skolan, omsorgen, sjukvården – och hur väl det går att rekrytera. Man måste skapa väldigt attraktiva områden.
Men mitt i allt detta har en djup lågkonjunktur sköljt in – bostadsutvecklarna får inte längre ihop kalkylerna, bostadsbyggandet håller på att tvärstanna, vilket ses som ett stort hot, både mot satsningarna i sig, men också mot städerna som måste locka till sig boende som betalar skatt för att investeringarna kommunerna måste göra i allt runt omkring ska kunna betala sig. Annars hamnar man i en fly in fly out-situation.
– Byggandet störtdyker i hela Sverige. Och det är det som leder till min slutsats i min förra rapport, men också i det regeringsuppdrag jag har nu: Hur man ska kunna hitta någon form av stöd för bostadsbyggandet i orter som expanderar väldigt snabbt?
Det måste till samarbeten
Peter Larsson understryker vikten av att fem aktörer – fastighetsbolagen, byggbolagen, kommunerna, myndigheterna och industriföretagen – samarbetar för att samhällsbygget ska kunna genomföras:
– Alla har sin del i detta. Det ger också möjligheter till lite pilottänkande: På vilket sätt kan man i den här situationen förändra processer som tidigare har varit invanda? Jag har i 40 år alltid jobbat med förändringsprocesser och jag har aldrig accepterat inställningen: ”Men det går inte.”
Sedan är den stora knäckfrågan hur staten kan komma in och, som Peter Larsson säger, ”välsigna detta”. Investeringsstöd avfärdar han.
– Det håller man på att avveckla så det är inte aktuellt. Jag har tillsammans med mina medarbetare ”tittat i byrålådorna” – vad har man utrett tidigare? Vad skulle kunna vara applicerbart från staten i det här läget?
Peter Larsson understryker att det krävs samarbete och åtaganden.
– Man kan inte bara fastna i att ”nu måste staten komma hit”. Det kommer inte att funka.
Nyligen kom en rapport som kraftigt ifrågasätter flera av de norrländska satsningarna, framför allt Hybrit och H2 Green Steel.
– Jag känner Magnus Henreksson ganska bra och han är nationalekonom, inte ingenjör.
– Jag kan ju svensk industrihistoria ganska väl och ser hur innovativa lösningar har bidragit till svensk industris konkurrenskraft. Och jag har följt klimatfrågan i snart 40 år mycket, mycket intensivt. Och länge trodde vi nog att de som skulle komma sist ut var den tunga industrin. Nu ligger de först. Det där tycker jag är hoppingivande.
– En av sakerna som Magnus och Björn och de andra bakom den här rapporten inte har sett är att det är vansinnigt bråttom. Det är inte bara svensk stålindustri som ska ställa om, det här är globalt. Ett annat misstag de gör och som Harald Mix bemötte väl i Ekots lördagsintervju är att det handlar om privata investeringar. Det är riskkapitalister och andra investerare som har gått in i det här. Hur ska svenska staten säga till dem att de ska stoppa detta? Så funkar det inte.

Bostadspolitik.se:s Lennart Weiss kommenterar och hänvisar till en ledare han skrev för några veckor sedan: ”Peter Larssons sak är svår”.
– Första ledet i rubriken är att Peter Larsson sak är vår. Det är den – därför att det handlar om ett nationellt projekt, det handlar om att säkerställa en befolkningsförsörjning och skapa attraktiva livsmiljöer. Den nyindustrialisering som sker där uppe just nu är en följd av att vi måste ställa om den globala industrin till en fossilfri produktion. Det här samhällsbygget måste lyckas.
– Peter Larsson sak är vår, men den är också svår. Vi befinner oss just nu i en djup konjunktursvacka, med fundamentala problem på bostads- och fastighetsmarknaden som gör att kalkylerna inte går ihop. Mitt i den utmaningen, ska han då vägleda politiken i en befolkningsförsörjning, som handlar om 100 000 människor.
Lennart Weiss resonerar kring om industrierna själva ska stå för en del av bostadsbyggandet – är det rimligt när det handlar om Northvolt som inte har något kassaflöde än, som tvärtom behöver få in riskkapital?
– De måste i så fall kunna låna upp kapital på rimliga villkor. Där skulle staten kunna ställa upp med finansiella garantier.
– Det är det långa perspektivet. Men sedan har vi ett kalkylmässigt problem här och nu. Där tror jag att det blir nödvändigt att sätta in ett regionalt riktat produktionsstöd.
– Kan man klara de två uppgifterna? Då är det fullt rimligt att få H2 Green Steel och Northvolt att göra det här.
Krävs ny inställning från staten
Han nämner också ett exempel på ett projekt där det går till på ungefär det här sättet: Riksbyggen bygger just nu 200 lägenheter i Gällivare.
– Hälften av bostäderna köps av LKAB. Den finansiella kalkylen är garanterad av att det finns någon som går in och köper de här bostäderna för den egna personalen.
– Det finns många utmaningar här, men kan man lösa dem så tror jag nog att Peter Larssons svåra uppgift ändå går att lösa. Men det krävs att staten måste se på sig själv på ett annat sätt än vad man har gjort de senaste 30 åren.