BOPOLPODDEN | Det är inte många kvar som kan berätta om hur det var att äga fastigheter innan hyresregleringen infördes. Men Anna Bellman åkte till Umeå för att träffa en som gör just det: Stadens förre stadsarkitekt Hans Åkerlind, 98 år gammal – och fortfarande aktiv i bostadsdebatten. ”Jag betalar alldeles för låg hyra i min alldeles för stora lägenhet.”

Hans Åkerlind var stadsarkitekt i Umeå från 1960 till 1990, då han gick i pension.
– Men sen började jag med ett nytt jobb. Jag började med en avhandling direkt, för att få någonting att göra, säger han i podden.
Fram till pandemin gick han varje dag till universitetsbiblioteket för att arbeta och skriva.
Försöker skola in sig efter pandemin
– Men när de öppnade igen efter pandemin var jag bortskämd med att gå hemma, så jag har svårt att komma tillbaka nu. Men jag försöker skola in mig, på onsdagar och fredagar.
Han skissar på eget projekt, om hur framtidens städer ska byggas – och är aktiv i bostadsdebatten, senast med ett uppmärksammat inlägg på DN Debatt, ” Bostadsbristens rävsax slog igen redan på 1940-talet”, där han skriver om hyresregleringen, ur sitt perspektiv, från att familjen var liten fastighetsägare från mitten av 1920-talet, via tiden som stadsarkitekt, till dagens tillvaro som hyresgäst i en ”alldeles för stor lägenhet som bara blir billigare för varje år”.
– Man har glömt bort vilka problem som ligger i botten: Den hyreslagstiftning som kom till i början på 40-talet och som säger att just hyrorna ska vi reglera politiskt med förhandlingar, medan allting annat får följa inflationen. Då blir det så vansinniga problem till sist, så det inte går att lösa dem. Och där är vi nu. Det är gamla funderingar som ligger bakom DN-texten, men de har ju blivit mer och mer akuta.
– Och nu kan vi ju inte bygga hyreshus längre. Det går inte. Det går inte att få ekonomi i det. Vi måste höja hyrorna. Vi har alldeles för låga hyror i Sverige.
Vill se en 20-årig övergångsperiod till marknadshyror
– De som drabbas av det här är ju inte vi gamla. Det är den yngre generationen, som inte kommer in på bostadsmarknaden. Det måste vi lösa.
Hans Åkerlind menar att marknaden fungerade bra – även om husen hade låg standard – fram till krigsutbrottet.
– Då kunde man inte bygga längre, trots att det blev en ström av människor som vällde in i städerna. Det första året gick bra därför att det fanns en reserv som var på en eller två procent av bostadsstocken.
– Men 1940 var det fullt och då stod vi inför ett hot om stigande priser och då gjorde regeringen fel, ett olyckligt beslut om ett hyresstopp, som vi kallade det. Det hette en hyresregleringslag.
– Alla andra priser reglerade man med en priskontrollnämnd och man tillät priserna att stiga med cirka tre procent per år. Det skulle man ha gjort med hyrorna också.
Hans Åkerlind vill se en återgång till fria hyror, men under en lång övergångsperiod.
– Det går inte att klara på en mandatperiod. Vi måste sprida ut det på 20 år, höja kanske fem procent i taget. Då har vi haft hyresregleringen i 100 år sedan.
Fick köpa orensad strömming
Hans Åkerlinds mamma ägde ett hyreshus i Gävle mellan 1925 och 1955.
– Hon sålde när skulle hon bli 70 år – hon var född -86. Då hade inflationen varit tre procent per år i snitt i 15 år, men hon hade i princip samma hyresinkomster, så realt blev inkomsterna mycket lägre.
– Hur hon klarade det? Ja, jag hade lämnat henne, jag for till Stockholm för att läsa till arkitekt. Varje familj i Gävle fick köpa två kilo strömming – orensad strömming. Det levde hon på, och köpte potatis i säckvis av bönder. Jag skulle tro att det var sådana saker som gör att hon klarade sig. Hon klagade aldrig.
Men huset förföll.
– Taket läckte, putsen ramlade av. Färgen flagnade. Nu står det ett parkeringshus där. Utan hyresreglering. Det kan man bygga då och ta så mycket betalt som behövs.
Nu bor Hans Åkerlind i en 100 kvadratmeter stor hyresrätt, och hyran, som han ser det, blir lägre och lägre.
– Sist höjde de med 4,2 procent. Då var inflationen 9,3 procent om jag minns rätt.
Hade han istället valt att bo i en bostadsrätt sedan pensionen hade värdet på den stigit.
– Då hade jag suttit med flera miljoner nu, om det här var en bostadsrätt. Men jag är emot det där med bostadsrätter.
– Man ska inte tjäna pengar på att bo, det är fel.

Bostadspolitik.se:s Kent Persson kommenterar:
– Fantastiskt roligt och spännande att lyssna på Hans Åkerlind och hans genuina engagemang och med hans historiska perspektiv.
Kent Persson håller med om att åtminstone en del av dagens problem på bostadsmarknaden härrör från hyresregleringen som infördes på 1940-talet.
– Hyresregleringen infördes tillfälligt för att hyrorna skulle hållas rimliga. Sedan blev regleringen kvar efter kriget, det var ju inte meningen från början. Och Hans Åkerlind beskriver väldigt målande vad detta ledde till när det gäller hans familjs hyreshus i Gävle, att det inte gick att driva runt det.
– Hyresregleringen har ofta kritiserats ur ett makroperspektiv och är ett skäl till att vi inte har en fungerande bostadsmarknad i dag.
Hans Åkerlind tycker nu som 98-åring att hans egen hyra är för låg.
– Det är ett av problemen med hyresregleringen – har man bott länge i en hyreslägenhet har man ofta en helt okej hyra och trots att man bor lite för stort är incitamenten för att flytta obefintliga. Den låga rörligheten är ju inte grundtanken med hyresrätten som boendeform – en hyresrätt bör ju vara lättillgänglig om man behöver flytta för arbete eller studier och så vidare. Men så är det ju inte alls i dag, säger Kent Persson.