KRÖNIKA | Johan Braw om riskerna med att fastna i gamla spår – och avtal.
Jag sitter på Öresundståget på väg till Malmö, och för tillfället är det sammankoppling av tågsätt i Kristianstad som pågår. Det är eldrift, till skillnad från när jag flyttade till trakten, då var det de dieseldrivna Kustpilen-tågen som gick. Blekinge Kustbana från Kristianstad till Karlskrona elektrifierades sedermera, och invigdes 2007. Det är 16 år sedan, och om 16 år är året 2039.
Det är en fascinerande tankelek, att spela bakåt och framåt tiden med samma tidsmängd.
I fastighetsbranschen har de flesta bolag relativt korta avtalstider med sina entreprenadleverantörer: Ramavtal på 3-4 år. När det gäller digitala leverantörer har avtalsrelationerna i många, många fall pågått mer eller mindre oförändrade i minst 20 år, och då menar jag framför allt verksamhetskritiska system: Fastighetsförvaltning, marknad, styr- och regler, skalskydd.
Tåget börjar rulla igen.
De digitala marknaderna skiljer sig inte från andra branscher: Marknadsmekanismerna är aktiva. Avsaknad av konkurrens har ett pris
Om vi tar min tidslek innebär det att om systemleverantören som levererat de senaste 20 åren, kommer att få fortsätta göra det i 20 år till, innebär det att vi är framme på 2043. Man kan säga att den leverantören har varit ensam i sitt skrå, hos den kunden, under hela min yrkesverksamma livstid. En 40-årig avtalsrelation.
De digitala marknaderna skiljer sig inte från andra branscher: Marknadsmekanismerna är aktiva. Avsaknad av konkurrens har ett pris.
Flera pris, snarare: minskad prispress, minskad innovation, lägre kvalitet.
Vad präglar en avtalsleverans, en avtalsrelation, som pågår i 20–40 år, tror du?
Detta eftersom idealtillståndet inte är att en leverantör byts ut mot en annan, utan mot flera andra
Jag ställer nu inte i utsikt att kostnadspress är det stora som kommer att ske, om fastighetsbolagen börjar eftersträva leverantörsoberoende. Prispress kanske kan ske, men inte kostnadspress i samma utsträckning. Detta eftersom idealtillståndet inte är att en leverantör byts ut mot en annan, utan mot flera andra.
Dessa andra är specialiserade på olika nyttor, och de gör det riktigt bra, i kraft av just specialisering – det som allround-leverantören inte kan uppnå. Men dessa andra har också som en självklar del i sitt DNA att interagera med andra systemleverantörer, med samma digitala språk, och de accepterar att ta emot data från de andra.
Jag förkunnar nu inte några stora revolutionerande tankar.
En hisnande stor överenskommelse, en enkel och briljant standardisering
I själva verket återanvänder jag bara innovationer från 1800-talet.
På 1800-talet överenskom staterna i hela världen att acceptera varandras porto, och alltså utan kostnadsanspråk mot varandra leverera varandras försändelser. En hisnande stor överenskommelse, en enkel och briljant standardisering. Jag accepterar det du skickar till mig, du accepterar det jag skickar till dig, utan pengar emellan.
På 1800-talet överenskom staterna i hela världen också att ett språk skulle gälla för adresserna på försändelserna: franska. En enkel och briljant standardisering. På samma sätt kan olika systemleverantörer prata med varandra, och därmed kunna nå fördelarna med varandras specialiseringar.
Det system som upplevs billigt, men som bara accepterar hårdvara från samma företag, det är nog så nära ett hockeyalbum man kan komma
Åter till kostnadspressen. Potentialen ligger alltså inte i att fastighetsägarens totala systemkostnader ska sjunka, för även om varje enskild leverantör under konkurrens kanske pressar sina priser, kommer antalet leverantörer i en modern systemarkitektur att bli fler.
Nej, potentialen ligger i prispress på hårdvaran, och i att systemen genom konkurrens och integrationer kan skapa bättre värden för fastighetsägaren: Mer automation som sänker energi-, personal- och entreprenörskostnader, mer nyttor som ökar bruksvärdet.
Det system som upplevs billigt, men som bara accepterar hårdvara från samma företag, det är nog så nära ett hockeyalbum man kan komma. Inget hockeyalbumföretag tjänade pengarna på albumet, utan på bilderna, som bara albumföretaget kunde sälja. Det billiga systemet är billigt, för att pengarna tjänas på den enda accepterade hårdvaran.
Utnyttjar bolaget en marknadsekonomis fulla potential?
Vad är sammanfattningen av detta?
Jag rekommenderar alla ledningsgrupper att ställa sig frågorna: Främjas prispress, innovation och kvalitetsarbete med det sätt som bolaget idag köper system på? Utnyttjar bolaget en marknadsekonomis fulla potential?
(Vill man vara lite enkelt datadriven kan man se hur länge man har anlitat samma leverantör inom respektive systemområde. Och därefter ställa er frågan om samma tid ska gälla framåt, som i min tankelek.)
Detta är alltså inte en IT-fråga, eller ett område för digitaliseringschefen. Det är en fråga om bolagets långsiktiga förmåga att vara lönsamt.
Fotnot: Rubriken är tagen från U2:s låt Zoo Station, från skivan Achtung Baby: ”Time is a train, makes the future the past / Leaves you standing at the station / Your face pressed up against the glass.”
Johan Braw
Johan Braw driver det egna bolaget J Braw AB och biträder fastighetsbolag, kommuner, regioner och organisationer i frågor om ledning, juridik och PR. Han har tidigare varit vd i två bolag, ordförande i allmännyttans digitaliseringsinitiativ och kommunjurist i två kommuner.