LEDARE | Om Peter Larsson ska lyckas med sitt uppdrag – att hitta rätt förutsättningar för ett hållbart samhällsbygge i norr – krävs åtgärder i klass med den förra strukturomvandlingen, på 1950- och 60-talen.
Det krävs en ny riskdelning – marknaden löser inte det här själv.
Men den insikten finns inte hos politiken – än.
I grundskolan fick vi lära oss att Sveriges välstånd byggdes av skogen, järnmalmen och vattenkraften. Även om dagens Sverige i huvudsak karaktäriseras som ett kunskaps- och tjänstesamhälle råder ingen tvekan om att industrin och stålet fortsatt spelar en viktig roll som basnäring. Stålproduktionen ensamt svarar för cirka 100 miljarder kronor i exportintäkter per år och sysselsätter i direkt verksamhet cirka 50 000 människor. Tillverkningsindustrin som helhet svarar för cirka 20 procent av näringslivets förädlingsvärde och spelar därmed en viktig roll för BNP.
Betydelsen för samhällsbyggnadssektorn, inte minst byggindustrin som sådan ska inte heller underskattas, inte minst när det gäller det pågående arbetet med att minska klimatavtrycket. Bygg- och fastighetssektorn svarar ensamt för 21 procent av Sveriges koldioxidutsläpp. Av den totala volymen uppskattas cirka 15 procent komma från byggplatsen, alltså i samband med uppförandet av en byggnad eller en bro. Lite kan tyckas, men om branschen ska lyckas med sitt eget beting måste produktionen av byggstål och cement bli fossilfri. Annars kommer inte målen att infrias.
Bara i norra Norrland beräknas investeringarna uppgå till cirka 1 100 miljarder kronor det närmaste decenniet
Det är alltså av flera goda skäl som det just nu pågår en febril, närmast febrig aktivitet inom denna sektor. I städer som Mariestad, Timrå, Skellefteå, Boden, Borlänge, Luleå och Kiruna görs eller planeras enorma investeringar i nya fossilfria stålverk, vätkraftsanläggningar och batterifabriker. Bara i norra Norrland beräknas investeringarna uppgå till cirka 1 100 miljarder kronor det närmaste decenniet.
Ovanpå detta planerar berörda kommuner investeringar i hamnar, vägar, och annan samhällsinfrastruktur på en bra bit över 100 miljarder kronor vilket enligt en rapport (Vem ska stå för risken, juni 2023) från Sveriges Kommuner och Regioner kommer att driva upp den kommunala skuldsättningen till kritiska nivåer. Kommunernas faktor x är synnerligen simpel: fler kommuninnevånare och därmed ökade skatteintäkter.
Skulle detta antagande grusas spricker också den kommunalekonomiska kalkylen och därmed också drömmarna om ett nytt och blomstrande samhällsbygge, där flyttlassen äntligen går i andra riktningen.
Men som bekant har bostadsbyggandet kört rakt in i väggen och på medellång sikt kommer knappast någon vändning att ske
Det är mot denna bakgrund som regeringen tillsatt den erfarne utredaren Peter Larsson med uppgift att ”främja koordinering av insatser för hållbart samhällsbyggande i Norrbottens och Västerbottens län.” Uppdraget ska redovisas senast den 15 juni 2024, redan detta en kamp mot klockan. Tidspressen markeras ytterligare av ett utredningsdirektiv där nyckelordet är ”befolkningsförsörjning”. Cirka 100 000 människor behöver välja att bosätta sig i norra Sverige de närmaste åren vilket i sin tur ställer krav på knappt hälften så många bostäder, helst också i långsiktigt attraktiva livsmiljöer.
Men som bekant har bostadsbyggandet kört rakt in i väggen och på medellång sikt kommer knappast någon vändning att ske. I varje fall inte av egen kraft. Så hur ska Norrlandsutmaningen lösas? För att få inspel bjöd Peter Larsson och hans kansli i går (23/10) in till ett ”grupparbete” med representanter från statliga myndigheter, kommuner, bygg- och fastighetsbransch samt industrin. Under rubrikerna eget åtagande, önskemål om andras agerande och mest ändamålsenlig statlig intervention levererades flera dussin konkreta, varav ett flertal konstruktiva, förslag för Peter Larsson att bena vidare i.
Hans Linds exempelkatalog tog utgångspunkt i rådande kostnader som i dagsläget lägger krokben för snart sagt varje kalkyl
Den som satte tonen var dock Hans Lind, Professor, KTH som under samlingsrubriken ”riskdelning” levererade ett antal förslag som adresserade såväl bygg- och projektutvecklarna (utbud) som behov av åtgärder mot hushållen (efterfrågan).
Hans Linds exempelkatalog tog utgångspunkt i rådande kostnader som i dagsläget lägger krokben för snart sagt varje kalkyl. Om man inte vill möta problemet via direkta produktionsstöd skulle det kunna ske genom finansiell riskdelning. En pusselbit i sammanhangen är givetvis de ökade byggherrekostnaderna som ytterst styrs av ränteläget. Här menade Hans Lind att staten skulle kunna kompensera för ränterisker.
Till innehåll och riktning liknar Hans Linds förslagskatalog den typ av åtgärder som tillämpades förra gången Sverige stod inför en stor strukturomvandling, i skarven mellan 1950- och 60-talen
I ett osäkert marknadsklimat spelar givetvis också vakansrisker en viss roll som skulle kunna mötas av hyresgarantier men Hans Lind menade också att staten skulle kunna kliva in med säljoptioner, det vill säga en utfästelse om att köpa ut osålda bostadsrätter till ett visst pris.
Till innehåll och riktning liknar Hans Linds förslagskatalog den typ av åtgärder som tillämpades förra gången Sverige stod inför en stor strukturomvandling, i skarven mellan 1950- och 60-talen när de olönsamma järnbruken i Bergslagen helt medvetet slogs ut via den så kallade ”solidariska lönepolitiken”. På så sätt slogs flera flugor i en smäll. En nödvändig strukturomvandling påskyndades samtidigt som de växande storstäderna kunde försörjas med ledig arbetskraft.
Den historiska erfarenheten är således att när ett samhälle snabbt måste ställas om behöver staten och kapitalet hjälpas åt med att dela risk
Men i grunden främjades omvandlingen via det statligt finansierade miljonprogrammet, flyttbidrag, bosättningsstöd med mera, lika odramatiskt som självklart när järnbruken tidigare fick hyresgarantier av staten för att uppföra arbetarbostäder.
Den historiska erfarenheten är således att när ett samhälle snabbt måste ställas om behöver staten och kapitalet hjälpas åt med att dela risk.
Kärnfrågan lyder, finns den insikten idag? Det troliga svaret är nej
Kärnfrågan lyder, finns den insikten idag? Det troliga svaret är nej. Definitivt regeringspartierna men till del även oppositionen har sedan 1990-talets systemskifte vant sig vid att ”marknaden” får klara sig själv. Och det har ju gått ganska bra ändå, eller hur?
Peter Larssons sak är svår. Men det är också kommunernas, regeringens och Sveriges
Vad man då glömmer är att bostadsbyggandet i Sverige legat på cirka 20 000 – 22 000 lägenheter per år, med undantag för perioden 2012 – 2022 då räntorna var extremt låga. Ingen tror att vi kommer tillbaka dit i närtid. Alltså behöver invanda sanningar omprövas och det snabbt. Boverket menar i sin uppdaterade byggbehovsanalys att Sverige behöver bygga närmare 70 000 bostäder per år de närmaste åren, bara för att klara befolkningsökningen. Till detta kommer det gröna skiftet som kräver att Sverige byggs om vilket kräver tiotusentals nya bostäder på rätt ställe.
Peter Larssons sak är svår. Men det är också kommunernas, regeringens och Sveriges.
Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se
Kommersiell direktör, Veidekke