Vi måste göra upp med myten om att det är de som har jobbat hårdast som har förtjänat att bo i fina bostadsrätter. Flera år av extremt låga räntor, en lång period utan amorteringskrav och ränteavdrag utan tak gjorde det förmånligt att låna. För de som hade turen att vara vuxna och redo att köpa en bostad just då var det en bra deal – för dagens unga var det dödsstöten, skriver frilansjournalisten Annie Croona på GP Debatt.
Hon menar att anledningen till att bostadsbristen inte diskuteras mer är att makthavarna själva har gynnats av de senaste årens bostadspolitik och bostadsmarknad.
”Välbeställda bostadsägares oro för att den egna, trygga situationen ska rubbas har en tendens att välla över inte bara i handlingsförlamning, utan i ilska. Har jag, som jobbat så hårt, inte förtjänat min bostad – och min bostadskarriär?”
Annie Crona vill se en omfördelning av subventionerna och en större statlig satsning på hyresrätter. Hon skriver:
”Och medan allt färre får bostadsbidrag höjer regeringen taket för rut- och rot-avdrag – avdrag som bara kan göras av den som äger sin bostad. Hela bostadspolitiken är utformad för att gynna de som sitter säkert, på bekostnad av de som drömmer om en fast adress.
Andrahandsmarknaden, den som ofta är ungas enda alternativ, är lika otrygg för den som hyr som lukrativ för den som hyr ut. Genomsnittshyran för en andrahandsetta i Stockholm är 11 800 kronor – en förstahandsetta är hälften så dyr. Ofattbart nog är det den här marknaden regeringen vill stimulera för att lösa krisen, snarare än att bygga nya bostäder.”