LEDARE | Barnslig prestige är en lyx man kan unna sig när det går bra.
Men nu är det kris.
Det är hög tid för breda bostadssamtal över blockgränserna.
Bild 1: För en dryg vecka sedan råkade jag springa ihop med ett par av bostadsministerns närmaste medarbetare. Eftersom sammanträffandet skedde i lejonets kula men likafullt till ömsesidig överraskning utbröt fniss och lätt generade leenden. (Har man offentligt sågat regeringens budget så har man.) Statssekreterare Davidson fann sig dock snabbt och klargjorde proffsigt att ”de besked som regeringen gav i årets budget kommer inte att bli de sista som levereras den här mandatperioden”.
Samma uppriktiga allvar inför rådande situation. Samma goda intentioner
Bild 2: I torsdags i förra veckan fick ett tjugotal företrädare för branschen möjlighet att möta Socialdemokraternas finans- och bostadspolitiska talespersoner, Mikael Damberg och Jennie Nilsson. Med samma professionella (och i grunden uppriktiga) förhållningssätt klargjorde oppositionsföreträdarna att man förvisso inte kommer ha möjlighet att presentera några radikala förslag med kapacitet att lösa bygg- och bostadskrisen i kommande skuggbudget men likväl har man ambitionen att längre fram återkomma med mer skarpa förslag till åtgärder.
Samma uppriktiga allvar inför rådande situation. Samma goda intentioner. Men också samma fångenskap i en budgetprocess som följer av givna totalramar, fördelade via definierade utgiftsområden som är svåra att rucka på men också av en departementsindelning som gör det svårt att ta breda grepp, om inte stats- och finansministern är med på tåget. I tillägg rymmer bostadspolitiken naturliga kopplingar till skattepolitiska frågor men också regleringar som administreras av tunga myndigheter som Finansinspektionen och Riksbanken, som skapar låsningar.
För lyssnar man närmare på vad de säger så verkar det faktiskt vara det de vill. I varje fall när de befinner sig i opposition
Så vad kan egentligen regeringen eller oppositionen leverera för besked förutom ord? Ja faktiskt en hel del, om de helt överraskande skulle bestämma sig för att lägga prestigen åt sidan och börja samtala med varandra.
För lyssnar man närmare på vad de säger så verkar det faktiskt vara det de vill. I varje fall när de befinner sig i opposition. På torsdagens möte klargjorde således såväl Damberg som Nilsson att de önskar breda bostadssamtal över blockgränserna. Samma ståndpunkt hade dagens regeringspartier förra mandatperioden, när man befann sig i opposition. Men eftersom den dåvarande regeringen aldrig gläntade på dörren väljer den nuvarande regeringen att svara med samma mynt.
Barnsligt? Ja, till viss del men också ett symptom på den avgrundsdjupa förtroendeklyfta som numer råder mellan moderater och socialdemokrater
Barnsligt? Ja, till viss del men också ett symptom på den avgrundsdjupa förtroendeklyfta som numer råder mellan moderater och socialdemokrater. Att man är varandras arvfiender är visserligen inget nytt. Det hör delvis till spelet. Men bortom detta har det tidigare alltid funnits öppna kanaler mellan partiledarna, partisekreterarna och mellan tunga profiler på ömse håll. Under Kristersson/ Andersson förefaller dock stämningsläget förändrats så till den grad att blotta tanken på publika samtal väcker ömsesidig oro för att bli offentligt lurad och förnedrad. Alltså väljer man att hålla dörren stängd. Det är en lyx man kan unna sig så länge det ändå tuffar på med hygglig fart.
Hösten 2023 är emellertid läget ett helt annat. Nu är det faktiskt kris ”på riktigt”. Den som följer konkursstatistiken ser saken svart på vitt. I Stockholms stad har det i år ännu inte startats ett enda nytt bostadsrättsprojekt. Den som lyfter luren och ringer ett par samtal hör att alla företag inom bygg-, bostads- och fastighetsbranschen i detta nu lägger smärtsamma varsel om permitteringar av personal. Mycket snart kommer arbetskraftsförsörjningen vara hotad i hela landet, helt enkelt för att planerade bostadsprojekt inte kommer igång. Därmed kommer samhällsekonomin att påverkas och det för många år framåt.
Av tradition är det så det går till i Sverige. Man förhandlar, kompromissar, ger och tar. Allt för den större samhällsnyttans bästa
Okej för att de politiska partierna just nu inte vill tala med varandra offentligt. Men i så fall kan man ju välja ett annat format, till exempel i form av ett par, tre informella sonderande samtal där man börjar med att definiera nuläget och utifrån detta benar i de olika lager av finansiella, ekonomiska och regelrelaterade utmaningar som söker svar. Väl där kan man lägga sina kort på bordet och pröva gränserna för möjliga kompromisser. Av tradition är det så det går till i Sverige. Man förhandlar, kompromissar, ger och tar. Allt för den större samhällsnyttans bästa.
Frågan är: Vem är beredd att ta första steget?
Det som behöver ske är att kvartetten Svantesson/Damberg, Carlson/Nilsson sätter sig i ett slutet rum med uppgift att sondera om det finns förutsättningar att enas om en gemensam ram. Om så är fallet kan man därefter kalla till breda blocköverskridande samtal med syfte att enas om både kortsiktiga krisåtgärder och om bostadspolitikens långsiktiga villkor. Frågan är: Vem är beredd att ta första steget? Vem..?
Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se
Kommersiell direktör, Veidekke
Enligt vår grundlag så utgår makten från folket. Dagens Kristersson regering lever inte utifrån grundlagens intention enligt mig. Med 2 mandates övervikt i Riksdagen är man beredda att köra byggindustrin i botten eller konkurs trots behovet av bostäder är nästan på en historisk nivå. Dvs dagens regering värnar inte landet och dess medborgare enligt mig utan man låter befolkningen lida i en svår tid. Det är framförallt Kristersson och Svantesson som driver tesen att man lida sig ur krisen under några år. Enligt Keynes så satsar man i sämre tider så att samhället har bättre förutsättningar när det vänder. Det offentliga delen av ekonomin kan ju också vissa en återhållsamhet vad gäller markpriset., skatter och avgifter som är kring 50 procent av bostadsproduktion kostnaden genom att belöna bygg industrin med finansiering och lägre priser mot att industrin visar att man kan bygga effektivare och till lägre produktionskostnader.
Det verkar vara lätt att skänka bort pengar till dem, som äger sin bostad, men när det gäller dem, som hyr så verkar det inträffa någon typ av hinder! Kan det bero på att det skulle kunna gynna bostadsbolagen trots att syftet ska var att gynna hyresgäster? Någonstans är det i vart fall problem.