LEDARE | Det verkar som att politikerna till sist börjar inse att staten behöver ta en mer aktiv roll i samhällsbygget.
Förhoppningsvis kommer en del åtgärder i samband med höstbudgeten.
På längre sikt handlar det om hur de finansiella riskerna ska fördelas i framtiden.
Sedan Sveriges politiker i början av 1990-talet valde att avskaffa de generella bostadssubventionerna är det i praktiken de så kallade marknadskrafterna som styrt bostadsbyggandet. I formell mening flyttade staten ansvaret för bostadspolitiken till kommunerna men eftersom kommunerna, bortsett från monopolet över planprocessen och (i vissa fall) eget markinnehav, saknar mer kraftfulla verktyg är det i praktiken marknaden, det vill säga konsumenter, banker och fastighetsbolag som är motorn. Det som konsumenterna (och fastighetsbolagen) kan efterfråga är också det som byggs, förutsatt förstås att banken är beredd att ställa upp med finansiering.
Det senare har som bekant blivit ett betydande problem, inte minst för yngre och kapitalsvaga, men just nu också för developers. I den meningen har alltså politiken gett carte blanche till Finansinspektionen att reglera hushållens möjligheter att efterfråga bostäder. Politikerna har i praktiken ersatt subventioner och direkt finansiellt stöd med kreditregleringar. Att en sådan politik slår undan benen för svagare hushåll är uppenbart redan i högkonjunktur, än mer i ett läge när inflationen driver upp bygg- och byggherrekostnader som grusar så gott som varje kalkyl.
Som SBAB:s Robert Boije räknat ut vore dagspriset på 1985 års bostadspolitik cirka 200 miljarder kronor, motsvarande 3,4 procent av BNP. Knappast någon skulle vara beredd att kliva in på finansministerns kontor med ett sådant förslag
Först som sist behöver det påpekas att 1990-talets avregleringar genomfördes av goda skäl. I ett läge när omvärldens kapital- och kreditmarknader avreglerades hade det varit omöjligt för Sverige att gå en annan väg, såvida vi inte varit beredda att betala priset för en enorm kapitalflykt och utflyttning av svenska industriföretag. Till detta hade bostadspolitiken utvecklats till en finansiell gökunge. Som SBAB:s Robert Boije räknat ut vore dagspriset på 1985 års bostadspolitik cirka 200 miljarder kronor, motsvarande 3,4 procent av BNP. Knappast någon skulle vara beredd att kliva in på finansministerns kontor med ett sådant förslag.
Vad däremot allt fler ser är att växande klyftor mellan insiders och outsiders, skuldsättningen inom den kommersiella fastighetssektorn (inklusive allmännyttan) samt Sveriges behov av ett kontinuerligt och högt bostadsbyggande, i de delar av landet som ropar efter arbetskraft, kräver nya lösningar
En gir tillbaka till det ”gamla” är således svårt att se. Vad däremot allt fler ser är att växande klyftor mellan insiders och outsiders, skuldsättningen inom den kommersiella fastighetssektorn (inklusive allmännyttan) samt Sveriges behov av ett kontinuerligt och högt bostadsbyggande, i de delar av landet som ropar efter arbetskraft, kräver nya lösningar. För att samhällsbygget ska fungera behövs en rimlig riskdelning mellan olika aktörer. Under de senaste 30 åren har statens engagemang i rollspelet varit blygsamt. Jodå, vi har haft perioder med investeringsstöd till byggande av hyresrätter som på marginalen stöttat byggandet. Lån och eget kapital har dock fortsatt svarat för det helt dominerande bidraget. Kombinationen av kreditregleringar, inflation och höga räntor har med andra ord skapat en ny spelplan som innebär att staten (och kommunerna) åter behöver spela en aktiv roll i samhällsbygget.
Skulle man misslyckas med den saken och istället för nya skattebetalare drabbas av ”fly in – fly out”, faller den kommunala kalkylen med oerhörda konsekvenser som följd
Intressant nog kan skönjas tecken på att politikerna börjar se att samhället (här i meningen stat och kommun) behövs i en mer aktiv roll, om samhällsbygget ska fungera. Samtidigt som media fylls av krisrubriker med koppling till inflation och räntor ropar de dynamiska tjänsteföretagen i Stockholm, teknikklustret runt fordonssektorn i Göteborg och inte minst industribältet uppe i norr efter arbetskraft. Därmed behövs också bostäder. Som en färsk rapport, ”Vem ska stå för risken?”, från Sveriges Kommuner och regioner (SKR), visar bygger hela kalkylen på att städer som Kiruna, Gällivare, Boden, Luleå, Skellefteå och Timrå snabbt förmår skaka fram nya bostäder. Skulle man misslyckas med den saken och istället för nya skattebetalare drabbas av ”fly in – fly out”, faller den kommunala kalkylen med oerhörda konsekvenser som följd.
För att finna lösningar på saken har regeringen åter ropat in före detta statssekreteraren Peter Larsson med uppdrag att ”främja koordinering för hållbart samhällsbyggande i Norrbottens och Västerbottens län.” Särskilt fokus ska läggas på att (punkt 3) ”föreslå statliga insatser för ett ökat bostadsbyggande i kommuner med snabb befolkningsutveckling för att tillgodose behovet av hållbara städer och boendemiljöer på såväl kort som lång sikt” och (punkt 4) ”bistå regeringen med att identifiera strukturella hinder för ett hållbart samhällsbyggande som behöver ske under tidspress (…) .”
Resultatet av detta kommer förhoppningsvis i samband med att 2024 års budget presenteras den 20 september
Parallellt med detta sker ett arbete inom en av regeringen tillsatt statssekreterargrupp med syfte att utreda förslag till kortsiktiga åtgärder för att i någon mån mildra kollapsen för bostadsbygganden. Resultatet av detta kommer förhoppningsvis i samband med att 2024 års budget presenteras den 20 september. Från oppositionen viskas om att det pågår ett bredare analys- och programarbete med syfte att formulera riktlinjer för det långsiktiga bostadsbyggandet, med särskilt fokus på de finansiella frågorna.
Till syvende og sidst handlar allt om hur olika, inte minst finansiella, risker ska fördelas
Vart allt detta landar är det givetvis svårt att sia om i nuläget. Det faktum att frågor med koppling till det bredare samhällsbygget åter hamnat högt upp på politikernas agenda bådar dock gott. Ännu bättre vore om regeringen och oppositionen före nästa val kunde sätta sig ned till en ny omgång gemensamma bostadssamtal. För att samhällsbygget ska fungera behövs tydliga spelregler som skapar förutsägbarhet. Men till det är det också uppenbart att det behövs en ny formel för rimlig riskdelning mellan hushåll, fastighetsbolag, banker samt stat & kommun. Till syvende og sidst handlar allt om hur olika, inte minst finansiella, risker ska fördelas.
Lennart Weiss
Chefredaktör, Bostadspolitik.se
Kommersiell direktör, Veidekke