KRÖNIKA | Professor Hans Lind recenserar en bostadspolitisk tegelsten – läsvärd, även om Lind inte håller med om allt.
Tidigare i år gav Bo Bengtsson och Martin Grander ut boken Bostadsfrågan som politik och intressekamp (Egalité förlag, 573 s) som i huvudsak beskriver bostadspolitiken från 1940-talet fram till idag. Författarna menar att det finns ett antal viktiga komponenter i den svenska bostadspolitiken under denna period (s 42). De anger följande fem relativt unika egenskaper, även om de också pekar på ett antal undantag:
- En generellt inriktad bostadspolitik utan individuell behovsprövning. Det mest uppenbara undantaget är förstås bostadsbidragen.
- En implementering av denna generella politik på kommunal nivå, baserad till stor det på kommunalt kontrollerade allmännyttiga bostadsföretag (allmännyttan). Det pekar dock på att till exempel reglerna om att allmännyttan ska vara affärsmässig har urholkat denna roll.
- En indirekt implementering genom allmännyttans roll på en integrerad hyresmarknad, med tydliga länkar mellan privat och allmännyttig hyresrätt. Allmännyttan var länge hyresledande, men utfallet av förhandlingarna mellan allmännyttan och Hyresgästföreningen spelar fortfarande en stor roll för den allmänna hyresnivån. I boken beskrivs dock hur allmännyttan mer och mer blivit ett boende för hushåll med lägre inkomster och att gapet är stort till inkomstnivån i privat hyresrätt. Hyresmarknaden har blivit mer dualistisk.
- En idé om neutralitet mellan upplåtelseformerna äganderätt, bostadsrätt och hyresrätt. De pekar dock på att innebörden av neutralitet är ganska oklar och att målet mest funnits på den programmatiska nivån och inte har spelat så stor roll för den faktiska politiken. Inte minst genom sänkningen av fastighetsskatten för drygt ett decennium sedan så har snedvridningen ökat.
- Ett korporatistiskt system för hyresförhandlingar baserat på en ovanligt stark och centraliserad hyresgäströrelse.
En stark kooperativ sektor nämns som en möjlig sjätte relativt unik egenskap.
I en tjock bok kan man alltid hitta argument och teser som inte riktigt övertygar, och även i en tjock bok kan man sakna vissa aspekter
Betraktas bostadspolitiken utifrån relationen offentlig sektor och marknad så argumenteras för att bostadspolitiken har setts som ett korrektiv. I grunden fördelas bostäder på marknaden, men här och där griper politiken in ifall marknadens utfall inte bedöms uppfylla rimliga politiska krav.
På en mer övergripande nivå presenterar författarna två något motstridiga teser. Å ena sidan argumenteras för att det finns ett starkt ”stigberoende”, det vill säga att tidigare beslut i hög grad påverkar dagens beslut, inte minst genom de institutioner som byggs upp. Å andra sidan argumenteras för att det ändå var något av ett bostadspolitiskt systemskifte under 1990-talet, när subventioner till bostadsbyggande avvecklades och olika reformer gynnade ägda bostäder.
Jag menar i stället att förhandlingssystemet – med en stark roll för allmännyttan – löste ett politiskt dilemma i början av 1970-talet
I en tjock bok kan man alltid hitta argument och teser som inte riktigt övertygar, och även i en tjock bok kan man sakna vissa aspekter.
# Det unika svenska hyressättningssystemet förklaras främst med att den starka hyresgäströrelsen kunnat tillskansa sig denna förhandlingsrätt. Jag menar i stället att förhandlingssystemet – med en stark roll för allmännyttan – löste ett politiskt dilemma i början av 1970-talet. Politikerna ville inte längre bestämma hyran och samtidigt var de rädda för att friare hyressättning kunde skada grupper med lägre inkomster som bodde centralt i stora städer. Någon såg då en parallell till arbetsmarknaden och kom på att man kunde skapa en liknande modell för hyresmarknaden: Parterna får hantera hyressättningen – och om parterna är allmännyttan och hyresgästföreningen så blir det inga stora hyreshöjningar som kan falla tillbaka på politikerna. Hyran kan ju bara ändras om parterna är överens.
Det tas till exempel för givet att hyresgästerna är en homogen grupp och att deras organisation tar tillvara deras gemensamma intressen
# Med tanke på att bokens titel inkluderar ordet intressekamp så är det lite konstigt att inte intressena analyseras närmare. Det tas till exempel för givet att hyresgästerna är en homogen grupp och att deras organisation tar tillvara deras gemensamma intressen. Men finns det inte en statsvetenskaplig teori som säger att de som har mest att vinna kommer att vara mest aktiva i en organisation? Finns då inte en uppenbar risk att hyresgäster i områden med ett stort gap mellan dagens reglerade/förhandlade hyra och en hypotetisk marknadshyra kommer att dominera? Det är ju inte självklart att det ligger i förortsbornas intressen att hålla nere hyrorna centralt i stan.
En central fråga i en bostadspolitisk analys borde väl då vara varför det inte byggts mer i förortslägen under de senaste 20 åren?
# En stor lucka i boken är att nästan inget sägs om byggande. Inget sägs om kommunalt planmonopol och statliga riksintressen. Dessa är inte ett korrektiv till marknaden utan ersätter marknaden. Det var lätt för hushåll med låga inkomster att hitta en bostad under 1970-talet och 1990-talet – när utbudet i förorterna var stort i relation till efterfrågan. En central fråga i en bostadspolitisk analys borde väl då vara varför det inte byggts mer i förortslägen under de senaste 20 åren?
# Ser vi på efterkrigstiden utifrån förändringar i grundläggande synsätt är det tre förändringar som nog borde diskuterats mera. Varför slutade socialdemokraterna en bit in på 1960-talet att satsa på småhusbyggande för hushåll med normala inkomster? Och vad hände egentligen i början på sjuttiotalet, när de tidigare omhuldade förorterna nu mest sågs som betonggetton som ingen frivilligt vill bo i? (En dramatisk beskrivning finns i Per Wirténs bok ”Där jag kommer från. Kriget mot förorten”, 2012)
Man kan alltid säga om en tjock bok att den kunde bantats en del, men som pensionär med gott om tid uppskattar jag tjocka böcker där författarna tar sig tid att beskriva och argumentera lite mer utförligt. Även om jag som framgått inte håller med om allt!
Det senare hänger kanske ihop med en tredje punkt. Under decennierna efter kriget var det typiska att kommunerna ville bygga och att staten med lagregler och ekonomiskt stöd underlättade detta. Ett delvis misslyckat miljonprogram, almstrider och starkare bevarandeintressen ledde dock steg för steg till en situation där kommuner ska kunna slippa bygga och där staten med olika regler gör det svårare för de kommuner som ändå vill bygga.
Man kan alltid säga om en tjock bok att den kunde bantats en del, men som pensionär med gott om tid uppskattar jag tjocka böcker där författarna tar sig tid att beskriva och argumentera lite mer utförligt. Även om jag som framgått inte håller med om allt!
Hans Lind
Professor i fastighetsekonomi, tidigare vid KTH.