DEBATT | En ny rapport av stjärnekonomen Mariana Mazzucato väcker frågan om det är dags att även vi i Sverige omvärderar de senaste decenniernas förhållande till bostaden? Om bostadsbyggandet inte kan skötas endast av marknaden, hur gör vi då? Kan en ny djärv plan skapa helt andra förutsättningar för bostadsbyggandet? Det finns intressanta svenska historiska paralleller, skriver författaren Jan Rydén Bonmot.
Tvärstopp i bostadsbyggandet. Krig i vårt närområde som leder till brist på matvaror, stigande inflation, ökande byggkostnader. En nyss genomgången pandemi. Det är inte dagens läge jag beskriver, utan situationen i Sverige för hundra år sedan, strax efter första världskriget och spanska sjukan hade härjat. Ett marknadsdrivet bostadsbyggande hade tvärnitat. Under skrivandet av en bok om det kooperativa byggandets start i Sverige har jag inte kunnat låta bli att notera likheterna. Men också de stora skillnaderna. I tempo, till exempel. Och i kommunernas planberedskap.
När HSB grundas i juni 1923 dröjer det bara ett halvår innan Sven Wallander lämnat in ritningar på det första huset intill Vitabergsparken. I februari 1924 godkänns de av stadsarkitekten och i oktober 1924 är det inflyttning. På fyra år 1924-1927, bygger sedan HSB 2 500 bostäder och fortsätter i samma takt framåt. Från idé till verkstad nästan utan startsträcka.
Och här står vi idag, hundra år senare. Totalstopp i byggandet. Dags att uppfinna hjulet på nytt?
Men det är inte vinsten som lockar till så blixtsnabb expansion. Dåtidens HSB är tvärtom en motreaktion på ett helt marknadsdrivet byggande. De skriver i första numret av Vår bostad 1924 att det är tydligt att marknaden, ”den privata företagsamheten” som man sa då, inte kan tillgodose bostadsbehoven på egen hand. Ungefär samma slutsats som vi kan dra idag då räntan stigit till historiskt sett ganska blygsamma nivåer. Men ”staten och kommunerna lär emellertid knappast gå i land med uppgiften”, konstaterar HSB;s grundare. Istället måste byggandet skötas av de boende själva. Och drivas utan krav på stora vinster. Bostaden ska inte ses som ett spekulationsobjekt (reglerade överlåtelsepriser för bostadsrätter gäller till slutet av 1960-talet).
Det saknas inte utmaningar, varav en del är helt nya
Och här står vi idag, hundra år senare. Totalstopp i byggandet. Dags att uppfinna hjulet på nytt? Hur ska vi se till att få en jämnare byggtakt över tid? Hur ska bostadssegregationen minska, samtidigt som vi möter klimathotet? Det saknas inte utmaningar, varav en del är helt nya.
I min hand får jag rapporten ”The Right to Housing. A mission-oriented and human rights-based approach”(Working paper 1/2023) av Mariana Mazzucato och Leilani Farha. Avsändare är UN Habitat, Council on Urban Initiatives, IIPP, LSE Cities. Mariana Mazzucato är känd för sin forskning om sambandet mellan innovationer, företag och statens roll. Hon är inspiratör och rådgivare till EU:s Green Deal, New European Bauhaus och till vår innovationsmyndighet Vinnova. I korthet har Mazzucato visat att statens spelat en avgörande roll för alla stora innovativa språng i näringslivet, från järnvägen till Internet och mobiltelefoner. Hon efterlyser en uppdragsdriven kapitalism och en entreprenöriell stat.
Hon efterlyser en uppdragsdriven kapitalism och en entreprenöriell stat
I denna rapport har Mazzucato samarbetat med Leilani Farha, tidigare särskild bostadsrapportör till FN. Deras recept för att åtgärda den bostadskrisen sammanfattas i sex punkter.
- Att förbinda sig till ett bostadsuppdrag. Regeringen ska sätta upp en djärv, mätbar målsättning baserat på idén om bostaden som en rättighet och åtgärder mot klimatförändringar. Utifrån de globala målen om hållbara städer, klimat och privat-offentlig samverkan (SDG 11, 13 och 17) samt New Urban Agenda.
- Forma en ny slags bostadsmarknad, inte lappa och laga den gamla. Sätt målet gemensam nytta och värdeskapande i centrum, snarare än enbart finansiellt värdeskapande.
- Bygg en entreprenörsstat. Arbeta med hela regeringens verktygslåda, alla departement för att utveckla institutioner och policy. Samverkan horisontellt över sektorer, och vertikalt ner på lokal nivå.
- Privat-offentlig samverkan för det gemensammas bästa. Designa symbiotiska partnerskap som delar risk och belöning.
- Finansiering och beskattning driven av gemensamt värdeskapande. Resultatbaserade, långsiktiga offentliga finanser med sikte på att uppnå målen i det rättighetsbaserade bostadsuppdraget.
- Säkra mätbarhet och ansvarsutkrävande för leverans av bostadsuppdraget
De är som från en annan värld. Eller från en annan tid? Frågan är om de är från förr, eller från framtiden?
Det låter utopiskt. Å andra sidan blir det ganska dystopiskt om vi inte ens försöker. Både Mazzucato och Farha har tidigare besökt Sverige som föreläsare och rådgivare. Ändå känns deras inställning till bostäder och bostadspolitik ganska långt ifrån debatten i Sverige. De är som från en annan värld. Eller från en annan tid? Frågan är om de är från förr, eller från framtiden?
Jan Rydén Bonmot
Författare till ”En humanistisk klassicism: Ornament, färg och materialitet i kooperativa stadsdelar i Stockholm 1915-1930” (Arvinius + Orfeus Publishing AB, 2022)