KRÖNIKA | Det är tio år sedan Dina Oetterli tog studenten, tio år sedan hon försökte flytta hemifrån första gången. Hennes budskap till dagens bostadssökande studenter: ”Jag vet hur det känns och jag kämpar för att ni ska få det bättre än jag hade det. Och icke att förglömma; till er som råkar ha föräldrar med stort ekonomiskt kapital och höga inkomster vill jag säga stort grattis!”
Det är juni och runt om i staden har studenter skrikit sig hesa uppe på flaken, sprutat öl på irriterade cyklister och tutat på förvånade turister. Själv har jag egentligen ett jubileum att fira. Eller fira och fira, det beror på hur man är lagd. Det är i alla fall tio år sedan jag själv tog studenten. Detta år markerar också tio år sedan jag försökte flytta hemifrån för första gången. Jag tänker på hur det var då. Jag var så ivrig att starta mitt liv. Jag tänker på hur tufft det var och hur det kan tänkas se ut nu i jämförelse. Även om min boendesituation löst sig sedan ett antal år tillbaka så visar rapport efter rapport att läget inte blivit bättre. För jag minns ju hur det var när jag försökte flytta hemifrån, då jag bodde i nio (9!) olika lägenheter under två och ett halvt års tid.
Jag hade känslan av att knacka på, men att ingen öppnade. Man kunde höra hur bra allt var på andra sidan, hur det skrattades och tjoades. Men det fanns verkligen ingen väg in
Det är inte så att jag finner det behagligt att grotta ner mig i mina tidigare plågor. Tankarna kring det som var och intresset för hur det är för unga vuxna på bostadsmarknaden idag, bottnar sig i något annat. Mitt fortsatta intresse bottnar i att jag lovade mig själv att aldrig glömma hur det kändes. Att aldrig glömma känslan av fullkomlig maktlöshet. Det går inte att förstå förrän man själv befunnit sig där och så är det nog med de flesta situationer som leder till starka känslomässiga påfrestningar. Det går inte riktigt att greppa hur det känns att riva upp hela tillvaron så många gånger på så kort tid. Samtidigt som det är tid att lära sig vilket samhälle äldre generationer lämnat efter sig, lära sig att navigera, göra rätt för sig. Jag minns att det var som att möta en vägg. Möjligtvis en stor dörr, som inte gick att öppna. Jag hade känslan av att knacka på, men att ingen öppnade. Man kunde höra hur bra allt var på andra sidan, hur det skrattades och tjoades. Men det fanns verkligen ingen väg in.
Vilken förändring har skett under de senaste tio åren då? När jag försökte flytta hemifrån för tio år sedan var det genomsnittliga priset för bostadsrätter i Sverige 27 121 kronor per kvadratmeter. Idag är genomsnittspriset 44 154 kronor. I Stor-Stockholm, där jag bor, har priset gått från 39 914 kronor per kvadratmeter år 2013, till dagens 65 061 kronor (Svensk Mäklarstatistik 2023).
Ett ytterligare skeende är viktigt att ta upp. Under det senaste decenniet har olika kreditrestriktioner införts som verkligen satt käppar i hjulet för oss unga vuxna
För tio år sedan bodde 23 procent av landets unga vuxna i åldersspannet 20–27 år hemma hos sina föräldrar trots att de egentligen ville flytta hemifrån. År 2021 var samma siffra 24 procent. Andelen unga vuxna med eget boende var 66 procent år 2013, i dag är andelen 68 procent (Hyresgästföreningen 2013, 2021).
Vid årsskiftet 2013/2014 stod 431 144 personer i Stockholms bostadskö (Hem & Hyra 2014). Den 31 december 2022 var samma siffra 774 522 personer (Bostadsförmedlingen i Stockholm 2023). I Göteborgs bostadskö Boplats stod strax under 200 000 personer i kö år 2013, samma siffra var 269 220 per sista december 2022 (Boplats 2014, 2023).
År 2013 färdigställdes 20 663 bostäder i flerbostadshus och år 2022 färdigställdes 41 258 bostäder i flerbostadshus (SCB 2023).
I dag är det alltså dyrare att köpa, i köerna trängs fler personer och ungefär samma andel unga vuxna bor kvar hemma hos sina föräldrar trots att de vill flytta hemifrån
Ett ytterligare skeende är viktigt att ta upp. Under det senaste decenniet har olika kreditrestriktioner införts som verkligen satt käppar i hjulet för oss unga vuxna.
I dag är det alltså dyrare att köpa, i köerna trängs fler personer och ungefär samma andel unga vuxna bor kvar hemma hos sina föräldrar trots att de vill flytta hemifrån. Det glädjande är väl att det inte blivit så mycket sämre i alla fall. Men då ska vi komma ihåg att utgångsläget inte var bra. Det var intressant för mig att göra en jämförelse mellan då och nu. Om jag skulle sammanfatta det senaste decenniet, 2013-2023, så tycker jag att uttrycket ”jämna plågor” passar rätt bra. Det har varit ungefär samma helvete för de unga som försökt stå på egna ben de senaste åren.
Förhoppningsvis tar regeringen tag i och förhindrar den samhällsbyggnadskrasch vi står inför, för annars är en sak säker; det kommer bli sämre för kommande generationer och utgångsläget är inte bra.
Så, vad skulle jag vilja säga till er som tar studenten i år? Jag vet hur det känns och jag kämpar för att ni ska få det bättre än jag hade det. Och icke att förglömma; till er som råkar ha föräldrar med stort ekonomiskt kapital och höga inkomster vill jag säga stort grattis! För så länge era föräldrar vill hjälpa till så har ni inget att oroa er för.
För er finns det gott om bostäder. Förhoppningsvis tar regeringen tag i och förhindrar den samhällsbyggnadskrasch vi står inför, för annars är en sak säker; det kommer bli sämre för kommande generationer och utgångsläget är inte bra.
Dina Oetterli
Fristående debattör
Fd förbundsordförande i Jagvillhabostad.nu
När man är ung har man inget kapital. Och kan därmed inte köpa någon bostad.
Det alternativ som finns där är att HYRA. Ungefär som man hyr en bil.
Nu har dock inte unga människor 20 år i en (sovjetisk) bostadskö. Och därmed utestänger hyresregleringen unga människor från egen bostad.
Lösningen för unga människor är att ta bort hyresregleringen och låta marknadshyra gälla. Då får man följande effekter:
* Det byggs så mycket HR som folk är villiga att frivilligt betala för.
* På sikt bor hyresgästerna för självkostnadspris plus en avkastning på kapital. Ungefär som för andra produkter där marknadsprissättning gäller.
* Ungdomar kommer att kunna hyra en bostad. (Och kan då spara ihop ett kapital ifall de nu vill köpa en bostad).
Så om jagvillhabostadnu vill verka för att unga människor kan få sig en bostad så arbetar man maniskt för införande av marknadshyra.
För ägda bostäder har vi ett marknadspris som består av två komponenter:
1. Byggnaden.
Och för det styr nyproduktionskostnad plus renoveringskostnad för att försätta en befintlig i nyproduktionsskick. Dvs pris = nyproduktionskostnad – renoveringskostnad. Det är vad ”begagnade” bostäder prissätts till av köparna.
2. Adressen.
Köpare har olika preferens för var dom vill bo. Och är beredda att betala mer eller mindre för adressen.
För populära adresser (t ex Bromma i Stockholm) betalar folk frivilligt ganska mycket. Och mindre populära som t ex i Haparanda så betalar folk ganska lite. (Här hittar man billiga bostäder. Inget problem för den som vill köpa billig bostad).
För populära adresser gäller att: kan man inte pynta, kan man inte bo där. Väldigt enkelt. Och jag kanske måste betona att man har ingen rätt till en populär adress.
En fråga man kan ställa sig till jagvillhabostadnu är:
Har ni öppnat era plånböcker och kapitaliserat ett byggbolag och byggt bostäder och hyrt ut och sålt billigt?
Om inte, varför inte?
Det är ju det sätt som finns för att skaka fram (billiga) bostäder.
Eller handlar detta om att ni vill HA. Och NÅGON ANNAN skall betala?