BOPOLPODDEN | Möjligheterna i de storsatsande städerna i norr är enorma – men kommunerna måste investera många miljarder i ett tidigt skede för att på sikt kunna räkna hem vinsterna. Här behöver staten gå in och dela både kostnader och risk för om något går snett är de nuvarande kommuninvånarna förlorarna. Möt SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog i ett samtal där hon betonar vikten av en mer aktiv stat på många plan. Vår expertkommentator Lennart Weiss håller med helt och hållet.
Runt om i Sverige planeras för ett flertal stora industriella satsningar. Satsningarna innebär enorma möjligheter för kommunerna men man tänker kanske inte alltid på att de också tar stora risker och vinsterna kommer först på sikt.
– Det här är satsningar som är viktiga för Sverige. Men det kostar mycket för kommunerna att få till den infrastruktur som behövs. Luleå och Skellefteå behöver bygga om sina hamnar. Det behövs nya järnvägsspår, ny VA, nya bostäder, skolor, förskolor och så vidare. Det krävs stora investeringar; Luleå 30 miljarder, Skellefteå 27, Boden fem miljarder. Kommunerna måste låna och lånen växer snabbt. Och det är kommunerna som tar hela risken – staten lägger inte in pengar i det här, säger Annika Wallenskog, chefsekonom på Sveriges Kommuner och Regioner i podden.
Samtidigt som svenska staten har en rekordlåg statsskuld är läget för kommuner och framför allt regioner mer ansträngd, inte minst på grund av en kraftigt ökande pensionsskuld.
I år budgeterar 48 av 290 kommuner och 17 av 21 regioner med underskott. Resultaten beräknas falla med nästan 50 miljarder kronor jämfört med 2022. Det betyder ett underskott i år på totalt 6 miljarder kronor.
Annika Wallenskog ser gärna en annan riskdelning, där staten är med och satsar i de växande städerna.
– All bolagsskatt går till staten, momsintäkter går till staten. Kommunerna kan få in exploateringsintäkter men sen får de bara pengar om folk flyttar till kommunen och betalar kommunalskatt. Man kan tänka sig att kommunerna kan få del av bolagsskatten och om folk inte flyttar in eller om satsningarna går åt skogen, då borde kostnaderna delas med staten.
Fly in fly-outsituationen är inte bra för någon
Annika Wallenskog beskriver att Skellefteå i dag har drabbats av en fly in fly out-situation
– Just nu är det jättetufft att få till stånd nya bostäder, framför allt attraktiva bostäder som folk vill bo i, som sjönära villor.
– Just nu köper företagen upp villor och använder dem för att hysa in personal. De bor då i villorna kortsiktigt och flyttar snart därifrån, det är ofta män utan familjer. Det blir inget bra samhälle, det finns risk att det göder brottslighet, drogmissbruk och prostitution. Det är inget samhälle vi vill se.
Samtidigt är det svårt att undvika de här situationerna i ett läge där 100 000 personer behöver flytta till Norrland, samtidigt som det knappt byggs några nya bostäder alls.
Bostadspolitik.se:s Lennart Weiss kommenterar:
– Det här samtalet signalerar allvar, både för den aktuella situationen men också över det långsiktiga samhällsbygget. Det är bra och viktigt att SKR kliver fram och belyser situationen.
Lennart Weiss delar Annika Wallenskogs slutsats att staten måste gå in och vara mer aktiv.
– Det är alldeles hårresande hur passiv statsmakten är i den här situationen. Den gröna omställningen som vi står inför innebär enorma investeringar för att säkerställa landets välstånd på sikt. Då säger staten: ”Det här får kommunerna sköta.” Men vad har man då staten till? Det är helt orimligt att kommuninvånarna ska ta de här riskerna själva. Staten behöver agera som de gör i Norge, Tyskland och Finland: Kliva fram och dela risk.
100 000 människor behöver flytta till de norrländska städerna, men det saknas bostäder.
– Det finns folk som vill flytta dit, det finns aktörer som vill bygga, men nu går inte kalkylerna ihop. Därmed får vi den fly in fly out-situationen som Annika Wallenskog beskriver, med de samhällsproblem och de förlorade skatteintäkter som situationen innebär.
– På 1950-talet, då svensk industri strukturerades om, gick staten in med flyttbidrag och bosättningsstöd. Även den här gången behöver staten gå in och engagera sig i det övergripande samhällsbygget. Att sitta passivt, som nu, är inte acceptabelt.