KRÖNIKA | Monica Andersson kommenterar den senaste arkitekturdebatten och vill se en renässans för trädgårdsstäderna.
Katarina Barrling, som skrivit den uppmärksammade boken Saknad tillsammans med Cecilia Garme båda statsvetare, kommenterar debatten om skönhet i stadsbyggandet så här i Svenska Dagbladet:
”Att arkitekten är överlägsen lekmannen när det gäller att konstruera eller stilbestämma en byggnad är en självklarhet. Men när det gäller människors subjektiva uppfattning om vad som är en behaglig livsmiljö har den som subjektivt ska uppfatta miljön som trivsam ett självklart tolkningsföreträde” (…) ”Om man då ser till de byggnader som utmärker vår tid kan man konstatera att de är kalla, hårda, och överdimensionerade på ett sätt som får en människa att känna sig mycket liten. Det är långt till den inkludering, mänsklighet, och jämlikhet, som samtiden i alla fall påstår sig hylla. Frågan inställer sig om det främlingskap många människor känner inför den samtida arkitekturen går djupare än att vara en rent estetisk fråga.”
Skönhet beskrivs ofta som något subjektivt, som inte hör hemma i en offentlig debatt, samtidigt är stadens form och struktur föremål för politiska beslut, och vi är alla hänvisade till att bo i den miljö som skapas
Boken Saknad handlar om känslor och beskrivs så här av förlaget: ”En stor invandring på kort tid har förändrat Sverige i grunden. Och i ett land av ingenjörer är det de praktiska frågorna som diskuteras: skolresultat, arbetslöshet, bostäder. Men vad skapar folkhemmets försvinnande för känslor hos dem som bor här? Och vad händer med människorna som måste tiga om dem?” (…)”Saknad är en berättelse om att förlora något man kanske inte ens visste att man hade. Det är en resa i tid och rum för att försöka förstå varför ett land som betraktar sig som tolerant, vidsynt och framtidsinriktat har så svårt att hantera förändringar som har med människor att göra.”
Skönhet beskrivs ofta som något subjektivt, som inte hör hemma i en offentlig debatt, samtidigt är stadens form och struktur föremål för politiska beslut, och vi är alla hänvisade till att bo i den miljö som skapas. Det saknas inte heller studier som visar hur den byggda miljön påverkar oss som människor. Ola Nylander, som går igenom forskningsläget i sin doktorsavhandling Bostaden som Arkitektur på Chalmers från 1998 skriver så här om vad kvalitet i utformningen har för betydelse: ”Tecken på omsorg kan höja självkänslan och tolkas som att de boende betyder något för någon.” (…) ”en miljö med torftiga, slarviga detaljer, eller avskalad från detaljer fungerar tvärtom och blir ett negativt budskap.”
Om inte samhället ser till att vi får skönhet i den byggda miljön, vad får vi då?
Tillgång till skönhet är en fördelningspolitisk fråga. Om inte samhället ser till att vi får skönhet i den byggda miljön, vad får vi då? Skönhet och kvalitet för dem som har resurser eller specialkunskaper, medan de sämst ställda får vara utan? Om stadens form inte får diskuteras, var placeras problemet då? Ett strukturellt problem privatiseras när klassfrågan reduceras till enbart socioekonomiska förklaringar. Det finns gott om studier som visar att synen på vad som är en god arkitektur och en trivsam stadsmiljö inte skiljer sig åt mellan samhällsklasserna.
De storskaliga miljöer vi bygger i idag är inte bara ”kalla, hårda och överdimensionerade.” De är också dyra
När arbetarrörelsen växte fram i kampen för demokrati för 100 år sedan stod skönhet för alla i centrum för debatten. Jan Rydén Bonmot har skrivit en fin bok om hur arkitekterna då månade sig om att skapa trivsamma och vackra stads- och bostadsmiljöer för arbetare. De var rumsliga och gediget byggda i en låg och mänsklig skala med omsorgsfulla detaljer och varma jordfärger med ljusa och luftiga planterade gårdar. De byggdes i konstnärliga stadsplaner av Per O Hallman av arkitekter som Cyrillus Johansson och Sven Wallander.
De storskaliga miljöer vi bygger i idag är inte bara ”kalla, hårda och överdimensionerade.” De är också dyra. Stockholms Handelskammare skriver att sjuksköterskor och poliser inte har råd att bo i dem. De efterlyser marknära bostäder.
Den här typen av småskalig bebyggelse lyftes fram i de regionplaner som togs fram i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. De behövs i de stora städernas omland. Det är dags för en renässans
Trädgårdsstäder är en stadstyp som arbetarrörelsen bar fram för 100 år sedan för att lösa arbetarfamiljernas bostadsfråga. Det var en otroligt populär satsning, som stått sig påfallande väl över tid. Trädgårdsstäder som Gamla Enskede byggdes i 2-3 våningar med en blandning av låga flerfamiljshus och parhus, radhus och enfamiljshus i en konstnärlig stadsplan med trädplanterade gator och gröna gårdar med trädgårdsland för alla boendefomer, även flerfamiljshusen. Koloniträdgårdar anlades för arbetarfamiljer som bodde inne i Stockholm. Småstugeområden som Pungpinan och Olovslund planerades där arbetarna byggde sina egna hem i SMÅA:s regi.
Den här typen av småskalig bebyggelse lyftes fram i de regionplaner som togs fram i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. De behövs i de stora städernas omland. Det är dags för en renässans.
Monica Andersson
Fil dr. Statsvetare vid Stockholms Universitet. Forskar om politik och stadsbyggande
Att diskutera stadsbyggnadsgrammatik istället för fasaddekorationer är ett stort steg framåt i den breda arkitekturdebatten. Med en liten gnutta ingenjörstänkande i form av täthetstal kan det bli fruktbart. Även insikten att det är omsorgen om material och utformning som bidrar till att vi trivs i våra stadsmiljöer är värdefull.