Nej, att tycka till om arkitektur är inte förbehållet arkitekter, menar Katarina Barrling i en ledarkolumn på Svenska Dagbladet.
Nyligen skrev arkitekten Ola Andersson en uppmärksammad krönika i SvD, en krönika som kommenterades/sågades av Lennart Weiss i Veckans Aktuellt.
Katarina Barrling – som precis som Weiss inte är arkitekt, hon är statsvetare – ställer sig på Weiss sida.
”Att arkitekten är överlägsen lekmannen när det gäller att konstruera eller stilbestämma en byggnad är en självklarhet. Men när det gäller människors subjektiva uppfattning om vad som är en behaglig livsmiljö har den som subjektivt ska uppfatta miljön som trivsam ett självklart tolkningsföreträde”, skriver hon, och bemöter argumentet med att varje arkitektur är en bild av sin tid:
”Om man då ser till de byggnader som utmärker vår tid kan man konstatera att de är kalla, hårda, och överdimensionerade på ett sätt som får en människa att känna sig mycket liten. Det är långt till den inkludering, mänsklighet, och jämlikhet, som samtiden i alla fall påstår sig hylla. Frågan inställer sig om det främlingskap många människor känner inför den samtida arkitekturen går djupare än att vara en rent estetisk fråga.”