DEBATT/SEGREGATION | Nyligen släpptes rapporten ”Så bryter vi boendesegregationen”. Utifrån den genomför vi en serie med debattartiklar om segregation. I dag skriver Martin Hofverberg, chefekonom på Hyresgästföreningen.
Läs om segregationsrapporten här.
Läs del 1 i debattserien, av Karin Ernlund här.
Del 2, av Sverigedemokraternas Mikael Eskilandersson här.
Del 3, av Vänsterpartiets Clara Lindblom här.
Martin Hofverberg:
Det speciella med segregationsfrågan är att det i grunden finns en efterfrågan på segregation, i betydelsen att vi söker oss till områden där det bor människor med liknande erfarenheter, bakgrund och inkomst. Det yttrar sig genom boendepreferenser, vilket rapporten ”Så bryter vi boendesegregationen” från Veidekke, HSB och Evidens, belyser på ett föredömligt sätt. Det här avgör det politiska manöverutrymmet för partier som vill bekämpa segregationen. Det finns en opinion mot segregation som fenomen, men få vill integreras om det innebär att ge upp det bekanta till förmån för det obekanta, eller flytta till ett område med lägre social status.
Större klyftor ger vissa grupper ekonomiska möjligheter att segregera sig via bostadsköp. Den politiker som vill komma åt segregationen kan alltså inte utesluta åtgärder som minskar inkomst- och förmögenhetsojämlikheten, via beskattning
Det här är en av anledningarna till varför diskussionen om segregation lätt går över i en diskussion om utsatthet, där måltavlan är de andra, med svag förankring på arbetsmarknaden och i samhället i stort. Problemet med ett sådant fokus är att det kan leda till åtgärder som förbättrar områden men till priset av gentrifiering, eller enbart lyfter enskilda individer men lämnar området därhän. Här krävs insikt om att det är hela samhället som är segregerat, och att åtgärder måste anpassas därefter.
Segregation har sin grund i ojämlikhet. Större klyftor ger vissa grupper ekonomiska möjligheter att segregera sig via bostadsköp. Den politiker som vill komma åt segregationen kan alltså inte utesluta åtgärder som minskar inkomst- och förmögenhetsojämlikheten, via beskattning. Genom att minska de ekonomiska skillnaderna minskar också vissa gruppers möjlighet att segregera sig. Men områden som redan domineras av välbeställda hushåll behöver, om integrationen ska gälla hela samhället, blandas upp.
Men Sverige har också segregation mellan kommuner, där få verktyg existerar
För segregation inom en kommun finns trots allt en politisk verktygslåda att tillgå. Hyresrätter kan planeras i villaområden, bostadsrätter kan, som rapporten föreslår, byggas i hyresrättstäta områden, skolor kan byggas mitt emellan ett resursstarkt och ett utsatt område, resurser kan riktas till utsatta områden och kommunala arbetsplatser kan placeras i förortscentrum. Finns politisk vilja så finns det möjligheter.
Men Sverige har också segregation mellan kommuner, där få verktyg existerar. Om segregationen mellan villakommunen och flerbostadskommunen ska brytas behöver mer makt flyttas uppåt, från kommunerna, till exempelvis regionerna. En avlägsen möjlighet i dagsläget.
Men, däremot är hyresmarknaden i högre utsträckning etniskt segregerad. En anledning till det är att kötid och kontakter är så centralt för att få åtråvärda innerstadslägenheter, resurser som etniska svenskar har i högre utsträckning än nysvenskar
Rent teoretiskt kommer ett hyressättningssystem som ger mindre skillnad efter läge, än vad marknadshyror skulle ge, att motverka segregation. även om hyressättningssystemet när det tillkom inte hade det uttalade syftet. Forskning visar att förhandlings- och bruksvärdessystemet ger lägre grad av socioekonomisk segregation än bostadsrättsmarknadens auktionspriser. Men, däremot är hyresmarknaden i högre utsträckning etniskt segregerad. En anledning till det är att kötid och kontakter är så centralt för att få åtråvärda innerstadslägenheter, resurser som etniska svenskar har i högre utsträckning än nysvenskar.
Vad gäller allmännyttan är den ett uttryck för en generell bostadspolitisk ambition. Den är öppen för alla, och är inte förhindrad från att äga fastigheter i någon del av staden. I teorin kan ett sådant generellt verktyg motverka segregation. Men genom utförsäljningar och ombildningar är det många allmännyttor runt om i landet som har koncentrerats till städernas ytterkanter, vilket i praktiken minskar dess förmåga att göra det.
Men, i väntan på de stora åtgärderna som minskar klyftor, återställer allmännyttan, bygger bort bostadsbristen och avskaffar arbetslösheten, borde stora delar av det politiska spektrat kunna enas om en princip:
Alla stadens områden ska vara attraktiva att leva i. Det ska vara rent och snyggt, med tillgång till lummiga parker och grönområden, med bra service, bra skolor och ett aktivt föreningsliv. Så är det inte idag, och en sådan princip skulle innebära att mer resurser riktades mot utsatta områden, inte som projektpengar, utan som stående resursfördelning för att kompensera för marknadens ojämlika utfall.
Martin Hofverberg
Chefekonom Hyresgästföreningen