KRÖNIKA | Jan Jörnmark tar oss med på en resa genom de senaste decenniernas stora förändringar i ljuset av tekniska framsteg – till i dag: ”Och nu står vi här, när själva grundförutsättningarna – i form av rysk gas och kinesisk massproduktion – för den döda inflationen är borta. De höga priserna på fastighetsmarknaderna finns kvar, de utbudsbegränsande planeringsmodellerna finns kvar och den urbana generationsklyftan kompletteras med en lika avgrundsdjup skiljelinje mellan städerna och landsbygden, där priserna överhuvudtaget aldrig steg och där invånarna dessutom kallades för ”the deplorables”.
Häromveckan tillsattes ytterligare en utredning för utvärdera amorteringskravet och andra regleringar på bostadsmarknaden. Det är naturligtvis bra, men de rent tekniska delarna av den problematiken är väl kända sedan länge, vilket riskerar att leda till att utredningen bara slutar som den gamla trista sketchen som brukar vevas på nyårsafton: ”Same procedure as last year, James”.
I Stockholm kunde man få hela hyreshus på Södermalm för två-tre miljoner
Det jag börjat fundera över de sista åren är att det i stället skulle behövas en utredning om hur en möjlig stadspolitik som förhåller sig till de tendenser som dominerat hela västvärlden de senaste fyra decennierna skulle kunna se ut. Storstadskärnorna runtom i Västeuropa och Nordamerika hade fram till dess förfallit ända sedan andra världskriget, men i slutet av 70-talet och början av 80-talet vände plötsligt trenderna. Orsakerna är till en del höljda i dunkel, men det vi vet är att priserna på fastigheter i storstäderna överallt i västvärlden var pressade i botten i det läget. I New York kunde man köpa lägenheter vid Central Park för ett par hundra tusen dollar. I Stockholm kunde man få hela hyreshus på Södermalm för två-tre miljoner.
Hur man än ser på det var stadskärnor en underprissatt tillgång, och är det något grundläggande teori lär oss är det att efterfrågan på den typen av resurser kommer att växa. Om det dessutom är så att hyresregleringar gör nyinvesteringar omöjliga kommer institutionella innovationer att uppstå. I fastighetssektorn hände precis det och likheterna mellan hur co ops i New York och bostadsrättsformen återaktiverades och mognade ut i Sverige kan bara beskrivas som tvillingartade. Finns det en möjlighet att skapa en marknad kommer människor alltid att göra det med de medel som är tillgängliga.
För en gång skull gick en prognos verkligen rätt, och precis vid den förutsagda tidpunkten började västvärldens kapitalmarknader digitaliseras
Med bostadsrätter, co ops och andra varierade ägarformer återaktiverades de centrala bostadsmarknaderna på 80- och 90-talen. Helt parallellt med det växte också nya branscher fram under de decennierna. Gordon Moore hade 1965 skrivit en artikel om den närmast obegripliga kraft som fanns i digitaliseringen, där den tekniska kapaciteten kunde fördubblas var artonde månad samtidigt som kostnaderna för en viss mängd teknik halverades lika snabbt. I artikeln gjorde han också förutsägelsen att det kring 1975 skulle bli startpunkten för en revolution av världens kommunikationssystem. För en gång skull gick en prognos verkligen rätt, och precis vid den förutsagda tidpunkten började västvärldens kapitalmarknader digitaliseras. Det drev upp hastigheten på alla tänkbara transaktioner, och volymen på kapitalmarknaderna fördubblades sedan under en lång tid med ungefär den hastighet som Moores lag tillät.
Det var enorma nya marknader som skapades, samtidigt som de klassiska städerna vaknade från sin törnrosasömn. Hur kausaliteten såg ut vet ingen, men helt klart var de nya digitala branscherna och de återbildande städerna som skapta för varandra. Den nya kapitalmarknaden göddes av teknik, men behövde lika mycket fysisk närhet till de krogar, discon och mötesplatser som skapades överallt under de bubblande 80- och 90-talen.
Men eftersom hela ekonomin var i obalans rasade den första uppgången samman i en kris som bekvämt nog gjorde att allt som hänt kunde avfärdas som en ”bubbla”
När processen inleddes krävdes det fantasi för att definiera de gamla innerstäderna som en ”knapp produkt”. I en normal europeisk eller nordamerikansk större stad hade befolkningen halverats mellan 1945 och 1980, och de som fanns kvar var i hög grad pensionärer. Det fanns hur många förfallna lägenheter, brunna rivningstomter och outnyttjade vindar fyllda med bråte och bortglömda aktier från Ivar Kreugers tid som helst. Det var den staden som Klas Östergren skrev generationsromanen ”Gentlemen” om. Fast naturligtvis kom knappheten tillbaka, och redan i slutet av 80-talet visade den sig i en första prisuppgång. Men eftersom hela ekonomin var i obalans rasade den första uppgången samman i en kris som bekvämt nog gjorde att allt som hänt kunde avfärdas som en ”bubbla”.
Det som hände skapade två utanförskapsgrupper
I verkligheten kom alla tendenser tillbaka med ännu större kraft efter 1995. Då hade hela västvärldens marknader knutits samman av Gordon Moores nya teknik, samtidigt som lågt betalda kineser garanterade prisstabilitet på världens varumarknader. Västvärlden fick ett nytt stadsbaserat och teknikdrivet liv, och i centrum för det fanns de evigt stigande fastighetspriserna. Det innebar också att bostäderna blev en generationsmotsättning, där frågan var vem som hunnit in till Stockholm, Göteborg, Amsterdam, London eller New York före millennieskiftet. Det som hände skapade två utanförskapsgrupper. Det ena var de unga som drogs till städerna men som ständigt mötte knapphet, höga priser och bortglömda förorter. Den andra var västvärldens glesbygder, som aldrig såg några prisuppgångar på sina hus och bara upplevde kapitalmarknaden i form av att deras trygga företag bröts sönder.
Svaret på det blev – inte bara i Sverige – begränsningar för vem och hur det blev möjligt att låna, vilket självklart förstärkte den brutala generationskonflikten på bostadsmarknaden ännu mer
De senaste tio-tolv åren har sett kulminationen av den här utvecklingen. Först drev den enorma komplexitet som digitaliseringen möjliggör fram finanskrisen, och svaret på det blev att pengarna blev billigare än någonsin. Ett av de få ställen de enorma mängderna kapital kunde ta vägen var fastighetsmarknaderna, som under 2010-talet skenade iväg i helt egna meteorliknande banor. Svaret på det blev – inte bara i Sverige – begränsningar för vem och hur det blev möjligt att låna, vilket självklart förstärkte den brutala generationskonflikten på bostadsmarknaden ännu mer.
Både i vårt eget val i höstas och runt om i världen kan vi se att det faktiskt är efter de klasskillnaderna som dagens politiska system formerar sig
Och nu står vi här, när själva grundförutsättningarna – i form av rysk gas och kinesisk massproduktion – för den döda inflationen är borta. De höga priserna på fastighetsmarknaderna finns kvar, de utbudsbegränsande planeringsmodellerna finns kvar och den urbana generationsklyftan kompletteras med en lika avgrundsdjup skiljelinje mellan städerna och landsbygden, där priserna överhuvudtaget aldrig steg och där invånarna dessutom kallades för ”the deplorables”. Både i vårt eget val i höstas och runt om i världen kan vi se att det faktiskt är efter de klasskillnaderna som dagens politiska system formerar sig.
Hela den här utvecklingen kan sammanfattas med att heterogeniseringen av samhället har ökat radikalt de senaste fyra-fem decennierna. Både större och mindre städer behöver paradoxalt nog ses som delar av samma helhet, men som är i behov av radikalt annorlunda lösningar. Den komplexiteten kan man aldrig lösa genom att fokusera mot detaljer – om man inte tar sin utgångspunkt i helheten.
Jan Jörnmark
Docent i ekonomisk historia, författare