BOPOLPODDEN | För att komma tillrätta med att alltför många människor i Sverige i dag saknar ett permanent boende behöver rörligheten öka, staten göra en bättre analys och satsa mer pengar.
Möt Martin Lindvall, samhällspolitisk chef på Fastighetsägarna och en flitig debattör, i ett samtal om social bostadspolitik, det ”otäcka definitionskriget” inom kommunerna och vad han menar med att de billiga bostäderna finns – men de byggs inte. Samtalet kommenteras av Lennart Weiss och Anna Bellman är programledare.
Martin Lindvall är sedan 2009 samhällspolitisk chef på Fastighetsägarna. Dessförinnan hade han jobbat för Moderaterna på 1990-talet och därefter några år på olika PR-byråer.
– Sedan ville jag jobba med något ”verkligt” och med ett stort samhällsintresse var Fastighetsägarna ett naturligt val. Efter att ha jobbat ett tag med bostadsfrågor upptäckte jag att de bostadssociala frågorna var ett underdiskuterat ämne, säger han i podden.
Sedan dess har intresset och medvetenheten ökat, men det finns en ”eftersläpning, både i branschen och i politiken”, som Lindvall uttrycker det.
Hur stort är då problemet med olika typer av hemlöshet?
– Det är ett väldigt stort problem. Två procent av alla hyreslägenheter hyrs ut i andra hand för sociala ändamål. Andelen är också växande, vilket indikerar att det inte händer tillräckligt.
– Som jämförelse finns det bara tre, fyra länder i Europa som har en större hemlöshet än Sverige per capita. Det är illa för ett välfärdsland som Sverige.
Hemlöshet brukar delas in i social och strukturell hemlöshet.
Pågår ett definitionskrig
– Och där pågår ett slags definitionskrig. Om kommuner flyttar över personer från socialt till strukturellt hemlösa kan de dra in på vissa åtgärder som de enligt socialtjänstlagen annars är skyldiga att vidta. Jag kallar det en variant av social dumpning och det är ganska otäckt.
Martin Lindvall menar att åtgärderna som behöver sättas in i den sociala bostadspolitiken är beroende av hur bra den reguljära marknaden fungerar. Och eftersom den svenska reguljära marknaden fungerar dåligt finns det ett stort behov av bostadssociala åtgärder.
– Den svenska sociala bostadspolitiken är otillräcklig. Det görs mycket bra, framför allt lokalt på det kommunala planet, men det behövs kompletterande åtgärder för att täcka upp de hål som finns i välfärdsnätet.
Martin Lindvall har inget färdigt bostadssocialt recept han vill rekommendera. Han konstaterar att det krävs genomarbetade analyser av läget, att det görs mycket bra på lokal nivå och att man bör uppmuntra olika initiativ för att se om de fungerar.
En sak han är klar över är att socialtjänsterna får ta för stort ansvar i dag.
– Mycket vore vunnet om socialtjänsterna bara hade behövt ansvara för biståndsbedömningen och inte för att agera bostadsförmedlare och bostadsförvaltare som de alltför ofta tvingas göra i dag. Det handlar om att utnyttja expertis på rätt sätt.
”Man ska inte tro att lösningarna är gratis”
– En annan del är att tydliggöra att det här är ett gemensamt ansvar. Staten behöver kliva in och stödja finansiellt, och då inte genom att ge generella bidrag och hoppas att kommunerna väljer att lägga pengar på bostadssociala insatser.
– Man ska inte tro att lösningarna är gratis. I många andra länder ser man den sociala bostadspolitiken som en del i välfärdssystemet på ett annat sätt – man tillåter det att kosta.
En annan grundtanke är att det inte går att bygga billiga bostäder.
– Billiga bostäder finns – men de byggs inte. Och om vi bara tror att det löser sig om vi bygger mer, då är vi snett ute. Det gäller att tillgängliggöra det billiga boendet och för det krävs en större rörlighet på bostadsmarknaden, så att det blir lättare för dem som har en svår situation att komma in.
Det pratas en del om social housing, som många tycker är ett begrepp som har blivit för ”laddat” i den svenska debatten. (Istället för att diskussionen leder till lösningar stannar den upp vid ideologiska diskussioner om begreppet.)
– Jag får ofta höra att ”jag har ett ideologiskt motstånd mot social housing men vi behöver fler sådana lösningar.”
I podden hör vi att Martin Lindvall har fått en stämpel på sig att vara för social housing men han undviker själv begreppet.
En annan diskussion rör social housing och marknadshyror – att marknadshyror leder till att man måste ha social housing-lösningar.
– Jag är i och för sig inte för marknadshyror heller… Men den kopplingen är bara trams. Det vi kallar marknadshyror är vanlig hyresmarknad i de flesta länder och i de flesta länder har man också social housing. Därför drar många slutsatsen att de båda företeelserna hör ihop. Men ta Finland som exempel: När de avreglerade hyresmarknaden hade man social housing sedan innan. Det behövs bostadssociala insatser oavsett vilket hyressystem man har.
Bostadspolitik.se:s expertkommentator Lennart Weiss kommenterar:
– Jag gillar att Martin Lindvall dissekerar problemställningen och slår fast att det här inte är en enhetlig grupp – det är tvärtom en stor grupp, där en del med en annan politik skulle klara sig bra på bostadsmarknaden.
– Sedan finns det de socialt utsatta hemlösa och här krävs en palett med olika lösningar Jag får en smula självkritiskt medge att jag numera delar Martins uppfattning här. Vi måste ha nya typer av lösningar, det är inte värdigt att skyffla runt de allra svagaste i samhället mellan tillfälliga särlösningar. Det krävs permanenta lösningar och här får man vara beredd på att det måste få kosta.
När det gäller kommunerna säger Lennart Weiss:
– Min bild är att socialförvaltningarna är bra på biståndshandläggning men värdelösa på att skapa förutsättningar för goda boendelösningar. Med en del undantag. Jag tycker att kommunernas bostadsförsörjningsansvar för de allra svagaste grupperna behöver förtydligas, säger Lennart Weiss.
Angående det här med att billiga bostäder finns – de byggs inte:
– Min personliga uppfattning är att jag inte bryr mig om de är billiga eller dyra när det gäller att säkerställa människors behov av permanent bostad. Om vi pratar någon form av micro social housing kan de boendena vara insprängda även i nyproduktion.