På rätt väg – men senast i höst måste vi se konkreta reformförslag

KRÖNIKA | Jag hade fel.
Eller snarare: Jag fick lite rätt, men inte hela vägen. Nu får vi se vad som händer.

Den minnesgode kommer ihåg att jag i oktober skrev om mina förhoppningar på vad en ny regering skulle göra för att komma till rätta med bostadskrisen i Sverige. Jag rekommenderade att inte utse en bostadsminister, utan att i stället skapa ett bredare departement, med ansvar för hela samhällsbygget. Ett ”superdepartement” dit man skulle koppla infrastruktur, energi, digitalisering och bostad. Nu fick Sverige en bostadsminister trots allt – med det inte alls dumt tänkta tillägget infrastrukturminister.

En bredare portfölj är dock inte tillräckligt. Det måste till konkreta reformer för att det alls ska kunna byggas. Här har bostadsministern rätt inställning när han talar om förenklingar och förbättringar för att öka byggtakten

Ni minns den där ”gumman” jag beskrev: Hon som vill ha ett hem som passar hennes behov; ett jobb; bra samhällsservice och olika sätt att transportera sig däremellan. Ett hem som passar henne, där hon är i livet just då. En arbetsplats. Samhällsbyggnad kan inte tas styckevis och delvis, utan behöver ses som en helhet. Ett sätt att få fram fler bostäder är just att satsa på infrastruktur, vilket genom historien varit ett beprövat sätt att driva byggande. Väl utbyggd infrastruktur ger ”gumman” tillgänglighet till arbete, skolor för barnen och möjligheter till rekreation. Att ha en minister för både bostadsbyggande och infrastruktur ger möjlighet till en mycket bättre överblick än tidigare. (Att infrastruktursatsningar också är ett sätt att bygga ett land ur en djup ekonomisk kris behöver nog inte sägas.)

En bredare portfölj är dock inte tillräckligt. Det måste till konkreta reformer för att det alls ska kunna byggas. Här har bostadsministern rätt inställning när han talar om förenklingar och förbättringar för att öka byggtakten.

Det fanns ett antal punkter i Tidöavtalet som går samhällsbyggnadssektorns väg. Byggföretagen lade fram några prioriteringar inför valet, som alla bemötts positivt. Vi vill se främst förenklade miljötillstånd; en pålitlig och fossilfri energiförsörjning; reformerade strandskydd och riksintressen samt slopad sekretess mellan myndigheter för att främja sund konkurrens i bygg- och anläggningsbranschen. I avtalet finns skrivningar om allt (utom strandskydd och riksintressen – men man kan ju inte få allt) som ligger i linje med våra behov. Men som bekant betyder Tidöavtalet inte mer än budgetramarna tillåter. Och här fallerar det. Verkligheten har så att säga kommit ikapp oss.

Nu behöver man börja arbeta med de reformer som kan stötta en hög och jämn byggtakt om några år

Jag har respekt för att regeringen behövt lägga fram en krisbudget. Det ekonomiska läget är djupt allvarligt och drivs till stor del av externa faktorer. Det behövs stora resurser för att stävja en skenande brottslighet, och för att bygga upp försvaret mot ett aggressivt och brutalt Ryssland. Men det kommer en morgondag. Det är viktigt att man redan nu börjar planera för att kunna – bokstavligt talat – sätta spaden i marken när krisen lättar. Nu behöver man börja arbeta med de reformer som kan stötta en hög och jämn byggtakt om några år.

Byggföretagen ser två reformer som helt nödvändiga: Öka andelen planerbar mark på kommunal nivå och öka människors möjlighet att efterfråga en bostad. Det sistnämnda innebär till exempel startlån eller subventionerat bosparande. Men det innebär också att våga slopa amorteringskravet. Och det sitter hårdare, om man får tro finansmarknadsminister Wykman i SvD i veckan. Man vill inte öka ”hushållens skuldkvot”.

Regeringen skulle behöva visa korten när det gäller bostadspolitiska reformer, så att vi i sektorn vet vad som gäller

Bygg- och anläggningssektorn står för dryga tio procent av BNP, varav hälften består av bostadsbyggande. Utan att föregripa Byggföretagens kommande konjunkturprognos kan man konstatera att nyproduktionen av bostadsrätter bromsar in kraftigt. Mycket beror på det ekonomiska läget, vilket påverkar möjligheten att efterfråga en bostad även om du har en god grundlön. Samhällsbärare med lång utbildning (till exempel en lärare) har inte råd att efterfråga en bostad i en storstadsregion. De är i stället hänvisade till den avsevärt dyrare andrahandsmarknaden, vilket ytterligare stryper deras möjligheter att konsumera eller spara. Även detta påverkar svensk ekonomi negativt. En alltför akademisk inställning till hushållens skuldsättningsgrad hämmar utvecklingen av svensk ekonomi – för att inte tala om vad det gör med en människa att inte kunna starta sitt liv genom tryggheten av en egen bostad.

Regeringen skulle behöva visa korten när det gäller bostadspolitiska reformer, så att vi i sektorn vet vad som gäller. Jag har ändå höga förhoppningar, men senast i höst måste vi se konkreta reformförslag. En hel sektor väntar.

Tanja Rasmusson
Näringspolitisk chef, Byggföretagen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.