KRÖNIKA | Jan Jörnmark beskriver hur Tyskland har lyckats med glesbygdsproblematiken som Sverige har misslyckats med.
I Sverige går det som händer i Tyskland oftast under radarn, och det stora stadsutvecklingsprogrammet Stadtumbau Ost är inget undantag. Själv kom jag i kontakt med det jättelika programmet under åren 2006–2014 när jag genomförde flera resor till Tyskland för att fotografera. De enorma rivningarna runtom i landet var omöjliga att undgå att se, och tanken på dem slog mig återigen i somras när jag skrev den uppmärksammade serien om glesbygden, flyktingpolitiken och den sociala dumpningen i Dagens Industri.
Jag har nu utan överdrift läst många tusen sidor utredningar och planhandlingar om det som pågått de sista två decennierna i vårt södra grannland
Redan då var det uppenbart för mig att tyskarna genomfört den omstrukturering av sina lägenhetsbestånd och samhällen som vi hade undvikit. Under hösten har jag fördjupat mig i den tyska händelseutvecklingen och jag har nu utan överdrift läst många tusen sidor utredningar och planhandlingar om det som pågått de sista två decennierna i vårt södra grannland. I slutet av oktober genomförde jag även en längre resa för att se resultatet av programmet i praktiken.
Det som är slående när man sätter sig in i den tyska praktiken är den kraft som tidigt ägnades åt problematiken med de tomma lägenheterna. I korthet hade decenniet efter Die Wende dominerats av en kraftig utflyttning till väst, samtidigt som den kvarvarande befolkningen åldrades. Parallellt med det hade skattemässiga subventioner och överoptimism lett till att det före detta DDR genomgått en byggboom där 700 000 lägenheter producerats, i hög grad i form av villor och radhus. Följden blev att östra Tyskland suburbaniserades, samtidigt som både innerstäderna från före 1939 och deras variant av miljonprogrammet (”Plattenbauten”) blev stående tomma. Under några år uppfattades problemen som övergående, men redan under nittiotalets sista år var det uppenbart att situationen var på väg att bli ohanterlig.
I motsats till alla de dussintals utredningar som arbetat med den svenska bostadsmarknadens problem under de senaste tre decennierna var den tyska rapporten inte bara kort. Den var dessutom ett under av klarhet och tydlighet
En expertkommission bestående av representanter för banker, stora allmännyttiga företag, stadsplanerare och kommunalekonomiskt ansvariga tillsattes i februari 2000 och den arbetade sedan i mycket högt tempo, vilket gjorde att en slutrapport lämnades redan i november samma år. Under den tiden producerade kommissionen en mycket förtjänstfull utredning. Där redogjorde man på ett sätt som inte gick att missförstå för alla de problem som både den nya marknadsekonomin och de tomma lägenheterna innebar.
I motsats till alla de dussintals utredningar som arbetat med den svenska bostadsmarknadens problem under de senaste tre decennierna var den tyska rapporten inte bara kort. Den var dessutom ett under av klarhet och tydlighet. De hundratusentals tomma lägenheterna och stora avfolkade stadsdelarna ledde till att ”Många städer håller på att brytas sönder. De förfaller i fragment, där stora tomma sekelskiftesfastigheter följs av jättelika moderna men halvtomma flerfamiljshusområden. I nästa steg följer sedan helt nybyggda stora villaområden. Utvecklingen kommer att fortsätta, eftersom alldeles för många bostäder under DDR tiden byggdes utifrån centrala planeringsdirektiv, i stället för vad som verkligen efterfrågades.” Från det följde också snabbt ökade sociala risker: ”Tomma lägenheter i oattraktiva områden leder snabbt till segregation. Den första vågen av flyttare var framför allt de ekonomiskt stabila hushållen, som till övervägande delen skaffat egenägda hem… Kvar i de oattraktiva områdena blir äldre och ekonomiskt svagare hushåll. Bland de kvarvarande sprider sig en känsla av att vara lämnade.”
Något alternativ fanns egentligen inte, för alla alternativ skulle bara skapa en värre situation
Med en stabilt ökande preferens för ägt boende och en långsamt åldrande befolkning bedömde kommissionen att uppemot en tredjedel av de befintliga lägenheterna kunde bli överflödiga inom ett drygt decennium. Därför var snabbhet av största vikt: ”Utan en koncentration av invånarna till de attraktiva delarna i centrum kommer både den sociala och fysiska infrastrukturen att förfalla. Eftersom befolkningen dessutom kommer att fortsätta att åldras och efterfrågan falla är en kontinuerlig stadsombyggnads- och rivningsprocess nödvändig.” Något alternativ fanns egentligen inte, för alla alternativ skulle bara skapa en värre situation: ”Mot rivningarna finns ofta en sentimental känsla av att det här var platser som en generation växte upp i. Men de känslorna måste hanteras, för alternativet till rivningar är ett allt starkare förfallszonerna breder ut sig över allt större delar av städerna”. En helt central del av stadsförnyelsen var att kommissionen drev igenom att alla deltagande kommuner skulle upprätta Integrerade Stadsutvecklingsplaner (ISEK). Dessa blev en förutsättning för att kommunerna skulle delta i Stadtumbau Ost, och byggde på mycket genomarbetade koncept där inga former av önsketänkande om framtida inflyttningsvågor eller liknande tilläts slå igenom. ISEK-arna har sedan kontinuerligt uppdaterats ungefär vart tionde år. Realismen och transparensen är det mest slående när man tar del av dem.
Sett i efterhand är det uppenbart att problembilden såg likadan ut i långt mer än hundra kommuner i den svenska glesbygden
Sett i efterhand är det uppenbart att problembilden såg likadan ut i långt mer än hundra kommuner i den svenska glesbygden. Kvalificerade analyser som pekade på de stora överskotten av lägenheter gjordes verkligen, men i det svenska offentliga utredningsväsendet fick de inget som helst genomslag. I stället hanterades svårigheterna med de tiotusentals tomma lägenheterna som tillfälliga, vilket gjorde att den så kallade ”Bostadsakuten” skapades. I verkligheten var det ingen lösning, för problemen hade exakt samma strukturella förklaring som de tyska: befolkningen i de svenska glesbygdskommunerna hade fallit med omkring 20 procent vilket var detsamma som fallet i östra Tyskland. På samma sätt hade man fortsatt att bygga bostäder trots befolkningsfallet, vilket hade gjort att det överallt fanns dubbla uppsättningar av lokala mindre ”miljonprogramsområden” tillsammans med villor som byggts under de subventionerade 70- och 80-talen. Det skapade samma strukturella överskott av bostäder i glesbygdssverige som i före detta DDR, och det är det som nu efter vågor av flyktingmottagningar skapat utrymme för det destruktiva fenomenet social dumpning.
Frågan är dock som alltid om det finns någon beredskap för att erkänna att kunskap kan utvecklas även utanför de svenska gränserna
De slående skillnaderna i de svenska och tyska angreppssätten på de mycket likartade problemen är den klarhet som redan år 2000 fanns i Tyskland. Efterfrågans roll för svagheterna i Plattenbauten framhölls tydligt, och man till och med varnade för den typen av renoveringar utan rivningar som blivit vanliga i Sverige, eftersom de inte skulle påverka den grundläggande svagheten i efterfrågan. Inte heller skyggade man för att olika stadsbyggnadsmässiga miljöer var olika efterfrågade. Men allra mest är skillnaderna påtagliga när man kommer till de integrerade stadsutvecklingsplanerna som på ytan har likheter med de svenska översiktsplanerna. Den klarhet som krävs i en ISEK över hur efterfrågan och demografi förhåller sig till varandra i olika delar av stadsrummet och den tydlighet som krävs i formulerandet av mål befinner sig ljusår från det vaga tyckande och önskande som i alltför många fall utmärker den översiktliga delen av det svenska plansystemet. Helt klart finns det på många sätt många tyska erfarenheter som är värda att ta till sig om vi nu på allvar ska ta itu med att utveckla den svenska glesbygden. Frågan är dock som alltid om det finns någon beredskap för att erkänna att kunskap kan utvecklas även utanför de svenska gränserna.
Jan Jörnmark
Docent i ekonomisk historia, författare och debattör
Lyssna gärna på Bopolpodden med Jan Jörnmark här.