Nationalekonomerna Fredrik NG Andersson och Lars Jonung vill se långsiktighet i Riksbankens agerande framöver och inte så kortsiktigt fokus på målet om en tvåprocentig inflation som präglade 2010-talet under Stefan Ingves.
Fredrik N G Andersson, docent, och Lars Jonung, seniorprofessor, båda vid vid Lunds universitet, beskriver på DI Debatt Riksbankens agerande som konventionellt fram till 2014-15, då ”samhällsexperimentet” med minusräntor i högkonjunktur inleddes och Riksbanken köpte statsobligationer för hundratals miljarder, åtgärder som ledde till att tillgångspriserna steg – allt för att inflationen låg under två procent.
När inflationen till slut kom tillbaka under 2021 och räntorna steg i omvärlden tvingades Riksbanken lägga om politiken och nu ”kläms hushåll mellan stigande räntor och fallande förmögenhet”, skriver ekonomerna, som menar att Riksbanken har misstolkat inflationsmålet genom att så ensidigt fokusera på de två procenten.
De bedrev en för expansiv penningpolitik, som bland annat ledde till bostadsrally som myndigheterna har försökt kväva genom kreditrestriktioner.
Andersson och Jonung skriver:
”Tanken var inte att Riksbanken ensidigt skulle fokusera på konsumentprisinflationen till vilket pris som helst. Riksbankslagen från 1999 definierade nämligen målet för penningpolitiken som att ”upprätthålla ett fast penningvärde” – inte som ett inflationsmål med en i lag inskriven exakt siffra. Förarbetena gav Riksbanken rätt att anpassa målet efter nya omständigheter.
Genom att ensidigt hålla fast vid inflationsmålet 2015 blev penningpolitiken kortsiktig snarare än långsiktig. Inflationsmålets övergripande roll att ge penningpolitiken långsiktig stadga ersattes av kortsiktiga hänsynstaganden. Problemen förvärrades av att Riksbankens modeller arbetar med korta tidshorisonter på två till tre år. De ignorerar i stort vad som kan komma att hända därefter.
Vi vet från historien att en ekonomisk politik som kraftigt driver upp kredit- och penningmängden förr eller senare slår tillbaka mot samhällsekonomin. Negativa räntor och skenande hushållsskulder är aldrig förenligt med långsiktig låg inflation och makroekonomisk stabilitet. En väl avvägd penningpolitik måste fokusera på längre sikt och skapa ett handlingsutrymme för att bättre kunna möta en osäker framtid.
Den centrala lärdomen från Ingves tid vid rodret för Riksbanken är vikten av en mer långsiktig penningpolitik. En sådan kan utformas inom ramen för den gällande lagstiftningen kring inflationsmålet. Ett sätt vore att tillåta inflationen variera inom ett bredare toleransintervall istället för att så energiskt jaga tiondelar i inflationssiffrorna som under 2010-talet. Ett bredare toleransintervall kräver dock bättre kommunikation från Riksbankens sida. Det finns även tunga skäl för att diskutera vilka verktyg Riksbanken ska få lov att använda i goda tider.
Penningpolitiken, likt all ekonomisk politik, utvecklas genom misslyckanden och kriser. Förhoppningsvis kan de dyrköpta lärdomarna av Ingves experiment ligga till grunden för en ny och mer långsiktig penningpolitik. Här ligger utmaningen för den nye riksbankschefen.”
Vid årsskiftet lämnar Stefan Ingves rollen som riksbankschef till Erik Thedéen.