KRÖNIKA | Tanja Rasmusson är inte avundsjuk på den nya regeringen – den möts av en rad tuffa utmaningar från dag 1. Inte minst gäller detta bostadssidan, vars komplexitet ställer till det för regeringen organisationsmässigt. Ska vi skippa bostadsministern? Eller skapa ett ”superdepartement”?
I dagarna får Sverige en ny regering. Den kommer att tillträda med en rad svåra uppgifter att hantera, i en tid som präglas av kriser på flera nivåer.
Den som följer nyheterna vet vad jag talar om, men det förtjänar att upprepas: Svensk ekonomi är illa ute, med räntehöjningar, prisfall på bostäder, kraftigt ökade priser på mat och el samt urholkad köpkraft. Dödlig gängkriminalitet drabbar oskyldiga människor i deras hemkvarter.
Den som vill tala sakpolitik och reformer måste förhålla sig till allt detta och orka överrösta en alltmer aggressiv tyckonomi, där vem du är trumfar vad du vill
Vår säkerhet hotas av krig i Europa och sabotage mot samhällskritisk infrastruktur. Den som vill tala sakpolitik och reformer måste förhålla sig till allt detta och orka överrösta en alltmer aggressiv tyckonomi, där vem du är trumfar vad du vill. Jag är inte avundsjuk på inkommande statsråd. Läget är skit – men någonstans måste man börja.
Sverige kan byggas bättre. Ett gott samhällsbygge börjar med varje människas möjligheter att leva och trivas. Min chef, Catharina Elmsäter Svärd, brukar illustrera det med en brett leende gumma, omgiven av en cirkel. I cirkeln finns allt en människa behöver och ska kunna förvänta sig: Ett hem som passar henne, där hon är i livet just då. En arbetsplats. Samhällsservice såsom skolor, sjukhus, grönområden, sportanläggningar och butiker. Vägar att ta sig fram på, oavsett om hon går, cyklar, kör, flyger eller tar tåget. Allt det som skapar ett gott liv och välbefinnande. Att lyckas skapa det kräver en resolut politik och substantiella budgetsatsningar.
Alla delar påverkar varandra; du kan inte närma dig samhällsbygget en sak i taget utan måste se det som en helhet.
Allt börjar med bostaden. Sverige lider sedan decennier av en dysfunktionell bostadsmarknad, där den som saknar kapital, kötid eller kontakter har mycket små möjligheter att hitta ett hem, oavsett om man föredrar hyresrätt, bostadsrätt eller småhus. Det byggs inte tillräckligt och det som redan finns värderas skevt. I en tid av sviktande ekonomi, stigande råvarupriser och en olöst cementkris är risken stor att byggandet kommer att minska ytterligare framöver. Investeringarna i infrastruktur är osäkra givet läget, vilket betyder att planerat underhåll eller nya sträckningar kan komma att pausas. Bristen på energi samt de höga priserna drabbar elektrifieringen, vilket i sin tur påverkar våra möjligheter att bidra till den globala klimatomställningen. Industrins möjligheter att ställa om sinkas också av en svårgenomtränglig miljölagstiftning, som präglas av hänsyn till den lokala miljön till förfång för globalt klimat. (Enkelt uttryckt betyder det att vi måste importera de råvaror som finns i Sverige, men som vi inte får utvinna). Alla delar påverkar varandra; du kan inte närma dig samhällsbygget en sak i taget utan måste se det som en helhet.
En av politikens största utmaningar ligger i hur svensk statsförvaltning är uppbyggd. Olika sakfrågor är uppdelade på olika departement, som i sin tur styr olika myndigheter. Det som i Catharina Elmsäter Svärds bild av den glada gumman är ett kretslopp, är i statsförvaltningen en rad silos, åtskilda av vattentäta skott. Eller snarare av departementsgränser och komplicerade beredningsprocesser.
Mitt råd till en inkommande regering skulle vara att skippa bostadsministern
Jag hade förmånen att arbeta i Regeringskansliet under nästan åtta år, på fyra olika departement. Jag har den största respekt för maskineriet som är väloljat och professionellt. Problemet är komplexiteten i styrningen, den mängd olika frågor som ska tröskas varje dag och hur starkt uppdelade departementen är i sakfrågor. Ett statsråd eller statssekreterare har tydliga mandat för vilka frågor han eller hon har att basa över. Problemet med just bostadsfrågan – kärnan i samhällsbygget – är att den idag saknar både finansiella och juridiska muskler. Taburetten har varit placerad på lite olika departement, och i kombination med andra uppdrag. Den största utmaningen är att för bostadsbyggandet helt centrala frågor, såsom efterfrågesidan, finansieringen och stora delar av regelverken, ligger på andra departement. Bara tidsbristen hos en minister gör det svårt att samverka med kollegor. Är man dessutom beroende av underlag och godkännande från andra departement (såsom finansen eller justitie) blir arbetet i det närmaste oöverstigligt.
Mitt råd till en inkommande regering skulle vara att skippa bostadsministern. Alternativet är att bygga in frågan på ett bredare departement, med ansvar för hela samhällsbygget. Varför inte skapa ett ”superdepartement”; exempelvis näring, dit man kopplar infrastruktur, energi, digitalisering och bostad. Först då får vi den nödvändiga överblicken och kan skapa möjligheter för ”Gumman”. Som sagt, jag är inte avundsjuk. Men jag är full av tillförsikt. Lycka till!
Tanja Rasmusson
Näringspolitisk chef, Byggföretagen