BOPOLPODDEN | Vi är mitt i ett rejält stort samhällspolitiskt problem. För att komma till rätta med att rika kommuner skickar iväg socialt utsatta personer till mindre orter där det finns bostäder behövs ett helhetsgrepp. Ett grepp som bland annat innebär att de bostäder som är totalt nedgångna och som inte har någon efterfrågan behöver rivas systematiskt. Träffa Jan Jörnmark, författare, debattör och ekonomihistoriker, som i ett antal artiklar ställt fokus på det stora problemet med social dumpning och som räknat på vad det skulle kosta att komma tillrätta med det.
Programledare är Anna Bellman.
Som bakgrund: Börja med att läsa ekonomihistorikern och författaren Jan Jörnmarks senaste krönika på bostadspolitik.se här. Läs gärna också hans fyra artiklar som publicerades på Dagens Industri i somras:
- Bruksorterna vid vägs ände – en resa i verkligheten som glömdes bort
- De dyrköpta projekten – en studie i misslyckanden
- Den generösa flyktingpolitiken
- Samhällskrisen och kollapsen
Artiklarna och krönikan beskriver den dystra utveckling många mindre städer och kommuner i Sverige har gått igenom från mitten av 1970-talet fram till i dag när man river miljonprogramslägenheter för att inte drabbas av social dumpning.
– Jag visste inte själv när jag påbörjade den här resan att problemet var så stort. Men det är vad som händer i dag. Den sociala dumpningen tvingar de här kommunerna att så fort som möjligt riva lägenheter för att stävja något som påminner om en snabb färd mot isberget, säger Jan Jörnmark i podden.
– Jag hittade ett dokument i Hällefors som beskriver det här krasst; en familj kommer dit och kostar fyra, fem miljoner om året, från dag 1. Får de då tre, fyra, fem sådana familjer slås förvaltningens verksamhet sönder, det är helt ohållbart.
Utvecklingen hit kortfattat: Under miljonprogramsåren byggdes mängder av hyreslägenheter för att motverka bostadsbristen, därefter byggdes mängder av subventionerade småhus. Sedan kom de strukturella förändringarna inom industrin, bruk lades ner, arbetslösheten ökade och utflyttningen började. Kvar fanns ett överskott av bostäder, och hyreslägenheter tomställdes. De här lägenheterna har sedan på olika sätt och vid olika tillfällen använts som flyktingboenden. I dag är de statliga pengarna som kommunerna kompenserades med under flyktingkrisen runt 2015 slut sedan länge.
– De åren nådde det svenska flyktingmottagandet nya nivåer och fyllde alla tomma lägenheter i Filipstad, Kramfors och så vidare. Många kommunpolitiker betraktade det här med flyktingarna som klirr i kassan, men de såg alldeles för kortsiktigt på det. Den hanteringen av den kommunala ekonomin slår tillbaka stenhårt på dem nu. Sverige gjorde ett åtagande under de här åren som vi inte klarade av, det är inte svårare än så.
Samtidigt som det råder en enorm bostadsbrist i storstäderna – framför allt i Stockholm – finns det tomma lägenheter i bruksbygderna. För att lösa boendesituationen för socialt utsatta skickar Stockholmskommunerna dem till orter där det finns lediga bostäder och lämpar därmed över problemen.
Jämför med Östtyskland på 90-talet
Jan Jörnmark lyfter i sin krönika Stadtumbau Ost, ett projekt som lyfte nedslitna städer i före detta Östtyskland, och han menar att ett liknande projekt behövs i Sverige nu.
– Det finns stora likheter. I gamla brunkols- och stenkolsstäder i före detta DDR hade befolkningen minskat kraftigt sedan 1970-talet, det fanns 100 000-tals tomma lägenheter. I början av 2000-talet tog man emot migranter i områden, det blev stora sociala motsättningar. Till slut tog man tag i det genom ett radikalt rivningsprogram och byggde nya bostäder, framför allt villor. Många av de här städerna är totalt ombyggda och riktigt attraktiva nu.
Jan Jörnmark menar att något liknande behövs i Sverige i dag – även om det kommer att kosta.
– Jag har räknat på det under sommaren, vad det kostar att riva, nedskrivningsbehov och så vidare. Låt oss anta att det kostar 25–50 miljarder kronor på en 5–8-årsperiod. Det är mycket pengar men det är klart att Sverige klarar av det, det är hanterbart. Däremot är inte den nuvarande situationen hanterbar, där 100–150 kommuner riskerar att förstöras.
Jan Jörnmark berättar om ett aktuellt exempel från Säffle.
– Där river man nu två byggnader från 1968, 48 lägenheter i varje. Först var tanken att sälja, man fick ett skambud på fem miljoner kronor, 1 400 kronor per kvadratmeter. Kommunpolitikerna insåg att om de säljer för det priset blir det ett dumpningshus. De bestämde sig för att ta kostnaden om sju miljoner kronor och rev det istället. Och det var ingen större debatt om det. De hade pratat med kollegor i Hagfors och Munkfors som gav samma råd: ”Riv!”
”Det här är lägenheter som inte har efterfrågats på decennier”
Samtidigt som den sociala dumpningen pågår finns även diskussionen om att det behövs fler billiga hyresrätter i Sverige.
– Det är två helt skilda saker. De billiga bostäderna som behövs finns inte i Säffle eller Nykroppa. Det här är lägenheter som inte har efterfrågats på decennier, de har använts i migrationspolitiken och nu till social dumpning. Det har funnits ett strukturellt överskott av lägenheter i de här områdena sedan 1980-talet. Jag har tagit fram bostadspriser för de tolv kommuner jag studerar i DI-artiklarna och prisutvecklingen för de ägda bostäderna visar tydligt att hur man än räknar så har det varit billigare att bo i villor.
Går det då att vända utvecklingen i bruksbygderna?
– Jag är nästan alltid positiv, men man måste göra det på rätt sätt. Man kan inte befinna sig i en drömtillvaro och anlägga ett designcenter för stora pengar och tro att utvecklingen vänder av det, man får gräva där man står. Det finns många stabila och växande industriföretag runt om i hela Sverige, och det finns inget som säger att den trenden ska vända. Men för att anlägga starka industrier krävs attraktiva städer och orter med social dumpning blir inte attraktiva. Det krävs stora helhetsgrepp – att nationella politiker tillsammans med lokala politiker tar tag i problemet och att det inte, som så ofta, begravs i utredningar.
Lämnar politiken – ”för otålig”
Jan Jörnmark har själv varit aktiv i kommunpolitiken, i Demokraterna i Göteborg, den senaste mandatperioden. Men han kandiderade inte till valet nu.
– Det finns en tröghet i politiken, processerna tar lång tid, det är ett steg fram och två steg bak och sedan ytterligare två steg bak. Det finns de som är med tålmodiga än vad jag är, det är bättre att de driver politik.

Bostadspolitik.se:s expert Kent Persson kommenterar poddavsnittet:
– Jan Jörnmark berör många delar som svensk politik behöver ta tag i: Konflikten mellan stad och land, fördelningen av bostäder; att det är brist i tillväxtstäder men överskott i stora delar av resten av landet, var människor ska bo, hur de ska ha råd med sitt boende, och så vidare.
Kent Persson betonar det Jörnmark är inne på; att kommuner i årtionden har tappat befolkning och sett migrationen som ett sätt att återhämta sig befolkningsmässigt och därför i hög grad välkomnade den stora flyktingströmmen.
– De räknade med att flyktingarna skulle hjälpa till att vända trenden med minskande och åldrande befolkning, men den beräkningen grundade sig på att flyktingarna skulle komma i jobb – där har man inte lyckats.
– När de inte kommer i arbete blir de istället en börda att bära för kommunerna.
Samtidigt ändras synen på bostadsöverskottet. Från att ha varit en möjlighet blir det nu snarare ett hot när kommuner med bostadsbrist skickar problemfamiljer. Jörnmark förespråkar rivning på ett strukturerat sätt.
– Man måste titta på att riva, både för att få ner bostadsöverskottet men man behöver också fundera på om det här är värdiga boenden. Många av de här husen är i väldigt dåligt skick.
Kommer inte att prioriteras
Kent Persson tror att det krävs att staten går in för att en strukturerad rivning och en renässans för de utsatta kommunerna ska kunna bli verklighet.
– Jag tror tyvärr att staten och politiken behöver ta ansvaret. Fastighetsägarna gör det inte och kommunerna saknar resurserna som behövs.
Men – det kommer inte att prioriteras.
– Nej, de här frågorna kräver stora investeringar, strukturella reformer som kräver långsiktighet. Det kan ta tio år innan du ser resultat. Och tittar vi på valrörelsen så handlade den snarare om vad vi kan göra i morgon. Kortsiktigheten i politiken i dag hänger inte ihop med samhällsproblemen vi måste lösa. Därför kommer den här frågan inte att vara prioriterad.
Tack gör att du beskriver vår tragiska bostadsdjungel. De skyldiga är för länge sedan borta, låt oss hoppas att mindre politikstyrd byråkrati och mer tysk bred planering kan få landet på fötter.
Vore intressant att få ta del av din reaktion på Henrik Nerlunds förslag om att i lågkonjunktur tillverka detaljplaner på lager.
Med vänlig hälsning.