Två professorer i stadsbyggnad om segregationsdebatten: Boendesegregation är inte nödvändigtvis ett problem. Men svenska städer är i allmänhet uppbyggda så att vi får ett segregerat offentligt rum: ”Det är ett stadsbyggande som effektivt håller isär människor och hindrar integration”.
Ann Legeby, professor i tillämpad stadsbyggnad på KTH och Lars Marcus, professor i stadsbyggnad på Chalmers, skriver på DN Debatt om den svenska segregationen utifrån Magdalena Anderssons uttalande om att hon inte vill ha några ”Chinatowns, Somalitowns eller Little Italy” i Sverige.
Professorerna menar att svenska städer inte är uppbyggda som omvärldens.
De menar att fokus i dagens beskrivning ligger på boendesegregation, inte social segregation. Och boendesegregation behöver inte vara negativ, som bland andra DI:s PM Nilsson påpekar här.
Problemet med svenska städer är att här, i motsats till där det finns framgångsrika ”Chinatowns” eller till och med ”Somalitowns” är att segregationen går så mycket längre än till bostaden.
”Det anmärkningsvärda i svenska städer är inte boendesegregationen utan att vi har ett så segregerat offentligt rum, vilket inte alls är typiskt för städer. Att samhällsgrupper bor segregerat är en sak, men att staden fortsätter att vara segregerad när man lämnar sin bostad är djupt problematiskt” skriver professorerna och exemplifierar:
”Vi kan ta Magdalena Anderssons exempel. Det typiska för svenska städer är inte att de har ”Chinatowns”. Många som besökt Manhattan har upptäckt att man ofta behöver passera Little Italy för att komma till Chinatown – och tvärtom. Det vill säga att Manhattanborna i hög grad delar offentligt rum även om de bor etniskt eller socioekonomiskt grupperat.
Vi får ett segregerat offentligt rum – var ska vi då mötas?
Svenska städer däremot, särskilt deras ytterområden, är byggda med gator och vägar i en utpräglad trädstruktur så att vi rör oss förbi stadsdelar när vi förflyttar oss i staden i stället för genom stadsdelar som i Manhattans nätstruktur. Då får vi ett segregerat offentligt rum – var ska vi då mötas? Det är ett stadsbyggande som effektivt håller isär människor och hindrar integration”.
När vi inte möts skapas ingen större sammanhållning i städerna – här skiljer svenska städer ut sig.
”Städer har byggts för att skapa rum både för lokala gemenskaper som bygger på likhet och rum som underlättar övergripande gemenskaper som bygger på olikhet. Men typiskt för många svenska städer av i dag är att de försöker prioritera den lokala gemenskapen – men på bekostnad av den övergripande sammanhållningen.”
Professorerna menar att vi måste inse att stadsbyggandet är en stor orsak till dagens segregation.
”Så länge vi inte ser den mycket konkreta uppförsbacken kommer andra åtgärder få svårt att ge effekt.
Vi behöver raskt uppdatera vår idé om staden som rum för att på allvar förstå segregationen i svenska städer. Det är en uppdatering som behöver ta avstamp i en förståelse av staden som ett arkitektoniskt strukturerat rum snarare än i abstrakta områdesbeskrivningar. Det är avgörande även för många andra aktuella utmaningar i våra städer. För att få en meningsfull debatt och framför allt åtgärder som kan göra skillnad, så behöver politikerna helt enkelt utgå från relevanta beskrivningar av problemen”, skriver de på DN Debatt.