KRÖNIKA | 1975 parkerade de välavlönade fabriksarbetarna i bruksorterna sina nyinköpta Volvobilar vid sina nybyggda villor. Samtidigt kunde man köpa Östermalmsfastigheter som förvandlats till nedgångna bordeller för några få miljoner. I dag är verkligheten brutalt spegelvänd och storstadskommuner dumpar sina problem på utflyttningskommuner på glesbygden. Jan Jörnmark beskriver en dyster tidsresa för bruksbygderna och ett brutalt uppvaknande för det svenska samhället.
Det har länge fascinerat mig hur mitt intresse för bostadspolitiken gång på gång öppnat dörrar till verkligheter som jag inte visste existerade. Efterhand har jag insett att förklaringen finns i det genomreglerade tillstånd som rådde fram till 1990, vilket jämnade ut boendeförhållanden och priser tvärs genom landet. När vi gick över till en mer marknadskonform bostadspolitik och -finansiering under den första halvan av nittiotalet innebar det att situationen kom att utvecklas radikalt olika både mellan olika ägandeformer, men också mellan olika delar av landet.
Sällan har det slagit mig så tydligt som när jag nu under försommaren gjorde en sommarserie för Dagens Industri. Serien har sitt egentliga ursprung i Övergivna Platser Finalen, som är en ny fotobok som jag kommer ut med i höst. I inledningen av boken gör jag en åkning genom Bergslagen och Stockholm 1975: I bruksbygden finns välavlönade fabriksarbetare som parkerar sina nyköpta Volvobilar på infarterna till sina lika nybyggda villor. Stockholm var däremot förfallet, och fastigheter på Östermalm som förvandlats till nedgångna bordeller kunde köpas för enstaka miljoner. Sedan spolar jag snabbt framåt till dagens brutalt spegelvända situation.
Dagens situation i Bergslagen är slutresultat av ett utdraget misslyckande för svensk bostadspolitik som sedan efterhand kommit att få allt större inslag av flyktingpolitik.
Av olika skäl diskuterade jag den spegelvändningen med en redaktör på DI, och resultatet blev att vi bestämde att jag skulle skriva ett par artiklar om Bergslagens förändring och möjligheter. När jag sedan åkte upp och satte mig in i den utveckling som just nu pågår med fenomenet social dumpning i centrum insåg vi att problematiken var mer intressant än vi hade anat, vilket ledde till att jag producerade en hel artikelserie.
Dagens situation i Bergslagen är slutresultat av ett utdraget misslyckande för svensk bostadspolitik som sedan efterhand kommit att få allt större inslag av flyktingpolitik. Går man tillbaka till utvecklingens rötter finns de i sjuttiotalet. Liberaliseringen av villapriserna 1968 ledde till att den gamla totalregleringen av bostäderna föll sönder. Totalregleringen ersattes istället med en totalsubventionering av alla delar av bostadsmarknaden mellan 1975-1993. Det innebar att de billiga lånen gick till alla som ville ha dem och i kommuner som Hällefors, Filipstad, Hagfors och hundratals andra ökade under den tiden utbudet av både villor och hyreslägenheter samtidigt.
Som så mycket annat i bostadspolitiken har effekterna av de förändringarna aldrig utretts.
Problemet var att befolkningen redan hade börjat falla, men så länge subventionerna höll nere både hyror och villapriser var det hanterbart. Två faktorer blev avgörande för att förändra det: den stora skattereformen höjde drastiskt kostnaderna i hyressektorn, och sedan innebar övergången till en låginflationspolitik att räntorna föll och att byggsubventionerna blev överflödiga.
Som så mycket annat i bostadspolitiken har effekterna av de förändringarna aldrig utretts. Tydligt är dock att de fallande marknadsräntorna gynnade det ägda boendet, medan de stegrade skatterna för tjänster pressade hyrorna uppåt. I glesbygdskommunerna är effekterna uppenbara: precis som i resten av Sverige föll villapriserna under nittiotalskrisen, men i motsats till storstäderna blev återhämtningen svag. På grund av utflyttningen var efterfrågan svag, och de låga villapriserna och fallande räntorna gjorde sedan villaboendet extremt konkurrenskraftigt i hela glesbygdssverige.
I hyressektorn hände motsatsen, och eftersom befolkningen föll kraftigt innebar det att ett strukturellt överskott av bostäder kom att växa fram i hundratals svenska kommuner. Under andra halvan av nittiotalet var situationen så akut att den så kallade bostadsakuten skapades, där staten kanaliserade resurser för att eliminera mer än 10 000 lägenheter i glesbygden. Den strukturella delen av problematiken hanterades dock aldrig. När sedan räntorna föll under början av 2000-talet förbättrades allmännyttornas situation, vilket gjorde att akuta åtgärder inte längre behövdes. Däremot fortsatte utflyttningen från glesbygden, vilket gjorde att allt fler lägenheter blev stående tomma.
Att använda tomma hus i kommuner där sysselsättningen minskat i ett halvsekel som redskap för att dra till sig nya invånare visade sig sedan betydligt mer komplicerat än många optimister föreställde sig.
Förutom bostadsakuten sågs även Migrationsverket som en möjlig resurs för att lösa problematiken med de tomma glesbygdslägenheterna. Första gången man ser flyktingpolitikens roll för att fylla lägenheter är i början av nittiotalet, men den utvecklingen fortsätter sedan i tre decennier. När den stora flyktingvågen till sist kommer 2015/16 hittar man gott om reportage om hur flyktingarna ”räddar” hus som stått och väntat på att rivas. Att använda tomma hus i kommuner där sysselsättningen minskat i ett halvsekel som redskap för att dra till sig nya invånare visade sig sedan betydligt mer komplicerat än många optimister föreställde sig.
Därför befinner vi oss idag i ett yrvaket läge. Efter att flyktingarna fördelats med en tvåårig kommunal bostadsgaranti uppstod från 2018-19 det nya fenomenet ”social dumpning”, vilket innebär att kommuner i framförallt Stockholmsregionen aktivt söker upp tomma lägenheter i glesbygdskommunerna som man hjälper sina socialt mest utsatta medborgare att flytta till. Enstaka familjer kan omedelbart vid inflyttningen belasta svaga kommuner med miljoner i olika stöd, samtidigt som arbetssituationen på socialförvaltningarna kraftigt försvåras. Situationen har på kort tid blivit ohållbar, och bara några år efter att snart sagt alla kommuner i landet rapporterade att de hade ”bostadsbrist” rivs det nu återigen för fullt i glesbygdssverige.
Förhoppningsvis kan den akuta problembild som nu råder både i glesbygdskommunerna och i storstädernas utanförskapsområden ändra på den bilden.
I det här läget har det tillsatts en statlig utredning om social dumpning, som inom ett år kommer att lägga sina resultat i samma hög som nyligen avstämplade utredningar om socialt boende med mera. Problemet är bara att utredningarna fortsätter att genomföras utifrån de mentala ramar som rådde innan reformerna i början av 1990-talet. Det innebär att utgångspunkterna är att bostäder ska vara ”rättvisa” och billiga, vilket genomsyrar alla de utredningar som oavbrutet produceras om byggandet och boendet. Men ointresset för prisrelationer eller att olika bostadskonsumenter har utvecklat olika preferenser gör sedan att det som produceras ofta blir rent teoretiska produkter, som sedan saknar praktiska användningsmöjligheter. Förhoppningsvis kan den akuta problembild som nu råder både i glesbygdskommunerna och i storstädernas utanförskapsområden ändra på den bilden.
# Du kan köpa Jan Jörnmarks bok Övergivna platser – finalen här.
# Läs Jan Jörnmarks artikelserie i Dagens Industri på nedan länkar:
- Bruksorterna vid vägs ände – en resa i verkligheten som glömdes bort
- De dyrköpta projekten – en studie i misslyckanden
- Den generösa flyktingpolitiken
- Samhällskrisen och kollapsen