KRÖNIKA | Vi har ett systemfel i byggandet idag där allt fokus ligger på att det ska vara så billigt som möjligt i själva byggskedet. Det finns inget fokus på fastighetsekonomin. Det som händer när man bygger med dåliga material är att husen blir dyra att driva i förvaltningsskedet, menar Monica Andersson, ordförande samfundet S:t Erik och fil dr statsvetare, lärare Stockholms universitet som forskar om politik och stadsbyggande ur ett historiskt perspektiv.
För 100 år sedan var begreppet Skönhet för alla en ledstjärna i stadsplaneringen. I Stockholm lade arkitekten och planeraren Per O. Hallman fram konstnärliga stadsplaner med trädkantade gator och gårdar med ljus och luft och mycket grönska. De offentliga rummen var väl omhändertagna med offentliga byggnader som fondmotiv. De främsta arkitekterna ritade arbetarbostäder, offentliga byggnader och industrier. Det här är en epok som dagens politiker, planerare och byggföretag har mycket att lära av. Samfundet S:t Erik lyfte fram Hallman och hans epok i sin Årsbok 2019 för att fylla en kunskapslucka. Hallman är märkligt bortglömd idag. I Göteborg var det Albert Lilienberg som stod för samma typ av miljöer, till exempel i Landala egnahem och landshövdingehusen.
Det är därför lätt att hålla med Lars Anders Johansson som i sin krönika i förra numret av Bostadspolitik.se gick till storms mot slarv, dålig kvalitet och förfulande detaljer i dagens planering och byggande. Men han gjorde det alldeles för lätt för sig när han utnämnde en hel epok, postmodernismen, som representant för slarvet. Visst finns det exempel på dålig kvalitet i byggnader och projekt från den tiden, precis som det finns exempel på dålig kvalitet i byggnader och projekt idag. Men Postmodernismen innehåller så mycket mer än så.
Samfundet S:t Erik ägnade hela sin årsbok 2021 åt Postmodernismen i Stockholm, både de dominerande stadsplaneprojekten från den tiden och många av de arkitekter som var verksamma då. Flera av Stockholms mest älskade moderna stadsdelar kom till då, som Hammarby Sjöstad och S:t Eriksområdet. Och precis som för 100 år sedan hade Stockholm skickliga stadsplanerare som gick i spetsen för arbetet, Jan Inghe Hagström och Aleksander Wolodarski.
När Jan Inghe Hagström lockade Ricardo Bofill till Stockholm så var det för att höja kvaliteten i byggandet. Bofill förde elementhusbyggandet till en nivå som det inte haft i Stockholm vare sig före eller efter hans bågformade hus i Södra Stationsområdet i Stockholm. Han ställde krav på att den släta fingjutna motsidan skulle vändas utåt i HSB:s hus, som han ritade. Tidigare hade den reserverats för kontor. I bostadshusen var det den krattade sidan som vändes utåt. Bara det var en stor sak. Gul sand från Jämtland användes i betongelementen.
Förre redaktören för tidskriften arkitektur, Rasmus Waern, har gjort en film om Jan Inghe Hagström. Där lyfter han fram Bofills båge och den perfektion i mötet mellan fasadelementen som Bofill ställde krav på i genomförandet.
S:t Eriksområdet är byggt med krav på hög kvalitet i arkitektur och detaljer. Aleksander Wolodarski arbetade, liksom Jan Inghe, med miljöprogram med styrande gestaltningsprinciper. I S:t Eriksområdet var det högst ställda krav på kvalitet. Det var bara en byggherre, som vägrade följa kvalitetskraven och byggde med enstegstätade fasader. Den byggherren fick också stora problem med mögelskador. Fastighetskontoret gjorde en utvärdering av S:t Eriksområdet när området var färdigbyggt. Den utvärderingen visade att S:t Eriks området var det mest kostnadseffektiva projekt som hade byggts i Stockholm vid den tiden, trots de höga kvalitetskraven, inte minst i den offentliga miljön. Eller kanske just därför.
Vi har ett systemfel i byggandet idag där allt fokus ligger på att det ska vara så billigt som möjligt i själva byggskedet. Det finns inget fokus på fastighetsekonomin. Det som händer när man bygger med dåliga material är att husen blir dyra att driva i förvaltningsskedet. Einar Mattsson som byggde för egen förvaltning satte en ära i att bygga med kvalitet. Han sa att de husen kostade en hel del i 10 år, men att efter de 10 åren så kostade husen honom ingenting eller mycket lite. Men så var han också hyresgästernas favorit. Han sätt att bygga gav både rimliga hyror, skönhet och kvalitet.