KRÖNIKA | Sverige är av tradition en stark industrination, som har gott om naturtillgångar och dessutom arbetar aktivt med både god arbetsmiljö, schyssta villkor och hållbarhet. Men dagens snårskog av regler hindrar oss från att utvinna stenen och malmen vi behöver, skriver Tanja Rasmusson, näringspolitisk chef Byggföretagen.
Som finlandssvensk har jag lärt mig att ta ryskt vapenskrammel på största allvar. Sveriges förmåga att snabbt känna igen en kris, analysera och agera kan bli bättre, oavsett om det gäller finanskriser, pandemier eller reella hot om konflikt i vårt eget närområde. Vår förmåga att vara uthålliga i kris kräver långsiktigt hållbara politiska beslut i fredstid.
Jag lämnar försvarsförmågan utanför denna krönika, i varje fall den militära. Den kan andra bättre än jag. Men försvarsförmåga består av mycket annat, inte minst av vår förmåga att producera material som ska användas till exempelvis fortifikationer. Vår förmåga att stå emot asymmetriska störningar av viktiga samhällsfunktioner räknas också hit: Samhällsfunktioner som vi tar för givna, men som skulle skapa kaos om de avbröts. Vi talar om varuleveranser. Energitillförsel. Elnät. Betalningssystem. Vi har alla erfarenhet av attacker mot IT-system då något så enkelt som att betala för en liter mjölk i kvartersbutiken blev omöjligt. Strömavbrott som pågår i timmar, ibland dagar, och där man saknar ljus, värme, möjlighet att laga mat eller spola på toaletten. Toapapper som tar slut på grund av ryktesspridning och oro. Hoten mot vårt samhälle är större och mer komplicerade idag och stor skada kan göras utan tankvagnar eller bombplan. Det gäller såväl enskilda människor som företag och näringsliv. Vi behöver vara redo.
Sverige är idag direkt beroende av Ryssland på en rad områden, såsom konstgödsel, kemikalier och mineraler.
Rysslands hot att invadera Ukraina påverkar Sverige. Ekonomiska sanktioner riktade mot Ryssland, som en del i västvärldens repressaliearsenal, kommer att slå även mot oss. Sverige är idag direkt beroende av Ryssland på en rad områden, såsom konstgödsel, kemikalier och mineraler. De indirekta beroendena – import av insatsvaror via andra EU-länder, som i sin tur importerar från Ryssland – är svåröverblickbara. Här är naturgasen helt central. Störningar i de ryska leveranserna av naturgas skulle spä på elkrisen: Europeisk gasbrist skulle leda till stigande efterfrågan på energi, med ökade priser på en marknad som redan är dyr och sårbar. Det slår direkt mot svenskt näringsliv.
För att vi ska kunna fortsätta fungera i en kris behöver vi ha en robust råvaruförsörjning. Det blev plågsamt tydligt under sommaren, då tillgången till svensk kalk, och i förlängningen cement och betong, ställdes på sin spets. Utan svensk kalk kan vi inte bygga de fortifikationer som behövs för att skydda oss mot angrepp från främmande makt. Vi kan inte heller bygga de vindkraftverk som behövs för att vi ska slippa vara beroende av rysk gas för att värma upp våra hus. ”Importera” ropar motståndarna till svensk kalkbrytning. Förutom det absurda i att skeppa kalk från andra sidan jordklotet och bidra till astronomiska Co2-utsläpp skulle vi också göra oss beroende av bland annat Kina. Kina som satsar stort på kolkraft, och som delar synsätt kring Västs moraliska och politiska förfall med – Ryssland. Vi skulle vara en diplomatisk förveckling från totalstopp av leveranser av sten, kalk, metall och mineral som är grundbulten för svensk industri. Vad det skulle betyda i förlust av arbetstillfällen, tillväxt och välfärd är vid det här laget känd materia.
Men dagens snårskog av regler hindrar oss från att utvinna stenen och malmen vi behöver.
Det behöver inte vara så. Sverige är av tradition en stark industrination, som har gott om naturtillgångar och dessutom arbetar aktivt med både god arbetsmiljö, schyssta villkor och hållbarhet. Men dagens snårskog av regler hindrar oss från att utvinna stenen och malmen vi behöver. Det är, om ni ursäktar det icke-akademiska språkbruket, hål i huvudet.
Rågången mellan protektionism och självförsörjning måste hållas. I tider av kris och osäkerhet är det lockande att vända sig inåt, att tala för exportstopp eller stängda gränser. Att vara beroende av andra är inte nödvändigtvis av ondo. Frågan är vad du är beroende av, och från vem. Det borde vara en självklarhet att vi ska ha svensk kalk för att bygga vårt land starkt, och utvinna nödvändiga metaller och mineraler från svenska gruvor. Att ha tillräcklig energi för att svenska hushåll och företag ska kunna överleva utan att gå i konkurs. Att inte vara beroende av länder som konsekvent bortser från internationella lagar och avtal, nationsgränser och klimatmål. Svensk basindustri måste vara självförsörjande för att kunna skydda sig från internationella konflikter. Detta bör tas med som en del av en Samhällsbyggnadskommission.
Om ni undrar: Ja, jag har ett stormkök hemma, och vattendunkar och konserver för en vecka. Man är väl finlandssvensk.