”Samhällsbygget Gårdsten” – allmännyttans gyllene chans

 

LEDARE | Han har med egna ögon sett hur 1970-talets höga marginalskatter i kombination med generösa avdragsregler och inflation bidrog till att civilingenjörens och lärarens familjer flyttade från miljonprogrammens flerbostadshus och hur detta kom att starta en negativ spiral för många förorter. ”Om vi på allvar vill bryta med 50 års försyndelser måste det givetvis finnas en vilja att vända på alla stenar”, skriver Lennart Weiss, kommersiell direktör Veidekke.

Till följd av det pågående klimatmötet i Glasgow har våldet och gängskjutningarna tillfälligt hamnat i medieskugga. Men snart kommer allt att bli som ”vanligt igen”, d v s närmast dagliga rapporter om skjutningar, gängkriminalitet och öppen droghandel. Det mesta talar också för att vinkeln främst kommer att vara polisiär, d v s snarare handla om våldets uttryck och resultat, inte om dess orsaker. Än mindre om vilka samhällsförändringar som krävs.

Först som sist, självklart finns en polisiär sida av saken. Om människors krav på trygghet och säkerhet ska kunna tryggas måste gängens maktstrukturer knäckas. Det kräver polisiär förmåga, från synlig närvaro dygnets alla timmar till potenta insatser där polisen ytterst – när så krävs – skjuter på våldsverkarna. När kriminella börjar styra de dagliga villkoren i människors liv måste statens järnhand vara obeveklig.

I nästa steg krävs dock något annat, nämligen en saklig debatt om våldets orsaker. Den kommer alldeles självklart handla om förorterna, något som bekräftas av polisens listor över ”särskilt utsatta” samt övriga så kallade ”riskområden”. Därmed är vi tillbaka till en debatt där det mesta redan är analyserat, det mesta redan sagt, där projektmiljarderna rullar – för det mesta utan mer synbara effekter – kort sagt tillbaka till en diskussion där i stort sett inget vettigt blivit gjort under de senaste 50 åren.

Den första signalen på ett annalkande problem var när civilingenjörens och lärarens familjer flyttade från Sätras flerfamiljshus till småhus och villor i andra stadsdelar.

Eftersom jag själv växte upp i miljonprogrammets Sätra (därefter Andersberg) i Gävle kunde jag se det hela med egna ögon. Den första signalen på ett annalkande problem var när civilingenjörens och lärarens familjer flyttade från Sätras flerfamiljshus till småhus och villor i andra stadsdelar. Den var en utveckling som drevs på av 1970-talets höga marginalskatter i kombination med generösa avdragsregler och inflation.

Med minskade genomsnittsinkomster utarmades snart den lokala handeln. Med en alltmer resurssvag befolkning kunde inte förvaltningen hålla jämna steg med slitaget. Snart nog tunnades också en redan från början bräcklig samhällsservice ut när posten, banken och t o m polisens lokalkontor flyttade ned till stan. När jag tjugo år senare återvände med sonens fotbollslag som deltog i en lokal fotbollscup kunde jag se att även befolkningen ändrat karaktär. Nu hade en ny generation invandrare flyttat in, med den skillnaden att en stor del av den var arbetslös, något som sedermera förstärkts av 2000-talets närmast katastrofala migrationspolitik.

Jag vill påminna om att det funnits en annan tid. Under min uppväxt kunde jag så gott som varje månad höra min fars egen berättelse om hur han endast ett par år efter kriget lämnade Westbahnhof i Wien en måndag. Hur han efter fyra dygn, genom Tyskland och ett sönderbombat järnvägsnät, fredag kväll anlände till ett dimmigt Landskrona, för att söndag kväll inkvarteras i Gävle varvs arbetarbostäder i Bomhus. Måndag morgon startade dock pappas nya yrkesliv. Det började med 30 minuters (!) svenskundervisning: ”hammare, skiftnyckel, skruvmejsel”… Det tog ett antal år innan jag förstod undertexten i pappas berättelse. Den handlade om jobbet. Att han tillförde från dag 1 i Sverige. Inte låg till last. Där växte hans självrespekt, men där fanns också länken till språket, sociala nätverk och ett ordnat liv i Sverige.

Om vi på allvar vill bryta med 50 års försyndelser måste det givetvis finnas en vilja att vända på alla stenar.

Dagens debatt om tillståndet i de svenska förorterna präglas inte sällan av uppgivenhet. ”Var ska vi börja?” Med skolan? Husen och utemiljön? Jobben?  Eller med invandringen? Om vi på allvar vill bryta med 50 års försyndelser måste det givetvis finnas en vilja att vända på alla stenar. Och att alla ser sin roll. Självklart är de växande ekonomiska klyftorna och arbetslösheten en pusselbit. Där har staten en självklar uppgift.

Men där finns också en lokal nivå som handlar om människors vardagsvillkor. Förutom arbete finns knappast något mer centralt än människors livsmiljö, d v s boendet, utemiljön, tillgången till service, trygghet, ett levande föreningsliv och en fungerande skola. Igår hade jag glädjen att få delta i ett arrangemang i Gårdsten där Tapio Salonens mycket läsvärda bok, ”Samhällsbyggets Gårdsten” presenterades.

Boken beskriver hur Gårdsten tack vare ett uthålligt och konsekvent arbete under 20 års tid lyckats vända en negativ utveckling. Gårdsten blev 2019 det första området i Göteborg som ströks från listan över särskilt utsatta områden. Det kommunala bostadsbolaget har spelat en absolut nyckelroll i detta arbete. Och det har skett via en insikt om att kraften kommer underifrån, genom att tillsätta en majoritet av hyresgäster i styrelsen, genom lokalt förankrade huschefer, trygghetsvärdar, varsamma renoveringar i samspel med de boende, genom att säkra samhällsservicen, delta i jobbaskapandet samt via kommunikation och lyhörd dialog stärka tilliten bland de boende.

Bokens undertitel lyder ”Allmännyttans framtid?”. Jag föreslår att frågetecknet ersätts av ett utropstecken och att Salonens bok upphöjs till ägardirektiv och instruktionsbok för landets kommunala bostadsbolag. I många fall är dessa bolag idag vilsna i en diskussion mellan affärsmässighet och socialt ansvar. Gårdsten visar att dessa uppgifter går att förena. På det sättet är exemplet Gårdsten inget annat än allmännyttans gyllene chans att säkra sitt mandat och framtida existensberättigande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vänligen håll en god ton när du kommenterar. Personangrepp, rasistiska uttalanden och dylikt är inte tillåtet. Kommentarer som går över gränsen kommer att raderas.